Ungjävlar

Nej, jag ångrar mig, jag menar faktiskt föräldrajävlar!

Först och främst vill jag påpeka att jag förmodligen inte kan särskilt mycket om barnuppfostran. Jag har inga barn själv och inga planer på att skaffa några inom den närmsta framtiden. Dessutom har jag knappt varit barnvakt. Jag inser också att jobbet att vara förälder måste vara det svåraste man kan ha. Men... läs själva...

Klockan är halv sex, jag har just anlänt till Falun efter jobbet, är trött efter en vecka med heltid och nya arbetsuppgifter, kliver på bussen till Herrhagen och jag iakttar människor. Min uppmärksamhet fastnar på en familj på fyra personer som sitter framför mig. En mamma, en pojke på ungefär fyra år, en flicka på ungefär två år och en man som jag gissar inte är pappan, eftersom både mamma och barn tilltalar honom vid namn. Pojken är väldigt jobbig, han gnäller och bråkar och mamman gnäller tillbaka och försöker få pojken att sitta stilla i hennes knä medan den tvååriga flickan sitter tyst bredvid. Det första jag tänker på är varför föräldrarna (för är man "bara låtsaspappa" så får man väl ändå hjälpa till med barnen om man har gått in i en sådan relation, eller?) inte tar varsitt barn. Mannen sitter på ett säte med ett ledigt bredvid sig. Mamman sitter på sätet mitt över gången, med båda barnen, och får ensam försöka hålla båda stilla.

Pojken sliter sig ur mammans grepp och springer fram i bussen och sätter sig på ett annat säte. Mamman springer efter och lyfter tillbaka pojken i vilda protester. Jag undrar mest vad det skulle ge för skada om han fick sitta ensam längst fram. När mamman har lyckats få pojken i sitt knä igen sparkar han av sig stövlarna, varpå mamman säger att nu kommer han inte få någon mat när han kommer hem.
»Kom ihåg det« säger hon till mannen, »inte en matbit ska han ha!«

Överlag pratar både mamma och mannen väldigt fult till pojken. De är sarkastiska och ironiska i sitt sätt att tala till honom.
»Jag tror vi måste söka för damp, för nåt fel lär det ju vara på honom« säger mamman i en fnysning.
»Ja, det är väl hög tid att du gör det« svarar mannen och jag tycker faktiskt att han tittar med avsmak på pojken (kanske har jag fel).
Mamman nästan hånskrattar när hon säger att hon längtar hem för att de ska gå in på rummet och ha ett rejält snack.
»Ett riktigt mor-son-snack ska vi ha« säger hon och skrattar, varpå pojken börjar gnälla ännu mer.

Pojken börjar reta sin mamma med att försöka spotta ut sitt tuggummi och mamman hotar med att om han gör det, så reser hon sig och går hem, utan vagn. Då får flickan och mannen åka ensamma hem, så går mamma och pojken. När pojken spottar ut tuggummit suckar bara mamman. Ingen åtgärd. Hela tiden är det tomma hot. Varför skulle hennes fyraåriga son lyssna på henne? Han är ju inte dum, han har nog lärt sig att han inte alls måste gå hem om han är olydig, och att han kommer att få mat hur han än beter sig. Tror mamman att han kommer att lyda när han vet att det inte spelar någon roll? Tror hon att han kommer att bättra sig när hon över hans huvud pratar om att söka för damp för att det är något fel på honom? Jag sitter bara och funderar på vad som skulle hända om hon bara sitter tyst och inte trycker ner pojken med elaka och tomma ord när han säger något. Eller att hon faktiskt står vid sitt ord och kliver av bussen och tar en promenad hem med honom om han inte gör som hon säger. Jag menar, är det inte så att ungar testar en?


Kommentarer
Postat av: Anna

Jag har inte heller några barn, men detta låter ju fruktansvärt. Att hånskatta åt sitt barn verkar ju helt sjukt!! Det värsta man kan säga åt ett barn är hotelser om missad mat osv. när det sedan inte sker. För det gör det väl aldrig? Naturligtvis är det inte lätt att uppfostra barn, men de där människorna måste väl inse att den där uppfostran inte funkar så bra.

Ha en bra helg och vila upp dig efter denna händelse :)

//Anna

Postat av: ML

Låter som ett fall för nannyakuten.. ;) Nej, men det är tråkigt när man ser föräldrar som inte "orkar" längre.. :(

2006-04-22 @ 00:05:46
URL: http://storamodebloggen.blogspot.com
Postat av: barajagjohanna

Anna>> Visst gör det. Haha, jag ska försöka ta igen mig. ;)

ML>> Jag satt och tänkte på Nannyakuten precis hela tiden...

2006-04-22 @ 00:45:37
URL: http://barajagjohanna.blogg.se
Postat av: IdaHoo

Hoj! Vilka hemska päron doh.. Måste bara få lysa upp tillvaron då, med snälla barn och mammaor :D Igår på väg hem till Sävja efter jobbet satt jag bakom en mörk mamma och hennes pojke.. Fallet kan vara så att pojken var lite efterbliven, han var ändå i 12-årsåldern. Han satt och såg på sin mamma, smekte henne på kinden och klappade henne på huvudet :) Hon tog emot kärleken och log mot sin son :D Jag ville bara säga till henne "vilken fin son du har" men är ju fegsvensk.. Hon kanske tror jag är nån galning lixom :P Men det var bara det, hihi :)

2006-04-23 @ 13:01:19
Postat av: barajagjohanna

Ida>> Ååååh, så sött. Efterbliven eller inte, fint att mamman gör så istället för att ta bort hans hand och le lite besvärat, jag tror tyvärr många är så när barnet är så pass stort. Tur det finns bra föräldrar också. ;)

2006-04-23 @ 14:14:17
URL: http://barajagjohanna.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback