barajagjohanna

Jag satte ner foten, sa ifrån och stod på mig. Och jag hade ingen aning om att jag skulle känna en sådan lättnad. Det är inte likt mig att säga ifrån riktigt, därför känns det kanske lite extra skönt. Det känns som om jag fått lite mer kontroll över mitt eget liv, nästan. Faktiskt. Jag överdriver inte.

För övrigt känner jag redan hur samtalsämnet på jobbet, på bussen, på gymet och ja, överallt, är Big Brother. Åh, låt mig slippa! Det blir bara värre och värre och värre och värre... Jag erkänner att jag har följt Big Brother och jag har full förståelse för att man fastnar, dokusåpor är trots allt intressanta. Personligen älskar jag att se på dokusåpor där människor som aldrig träffats lever ihop. Det är spännande att se hur de fungerar i grupp och vilka roller olika människor tar på sig. Men Big Brother är för mycket, det går inte att komma ifrån. De första tre åren var det kanske lite spännande, men känns det inte lite passé nu? Variationen av olika sortes människor existerar inte och programmet går ju faktiskt ut på att människor ska ha sex och förnedras framför kameran, samtidigt som barn sitter framför TV:n med stora ögon. Jag är glad att jag inte har femman, så att jag slipper fastna i skiten. Tacka vet jag Floor Filler. Det får mig att ångra att jag för det första slutade att dansa och för det andra att jag inte tar tag i att börja igen...