Grannsämja?

Min granne hade fest igår. Jag stördes inte det minsta av det. Det är inte alls särskilt lyhört mellan lägenheterna här, däremot hör man väldigt bra från dörr till dörr, d.v.s. ljudet går ut i trappuppgången och in i ens hall. (Jag borde propsa för säkerhetsdörrar. När vi fick det i min trea i Uppsala hörde man ingenting från trappuppgången vilket ger en betydligt mer privatliv.)

När festprissarna vid 22-22.30-tiden satte på Linda Bengtzings Jag ljuger så bra på hög volym och sjöng med, både killar och tjejer, hördes det och jag blev lite avundsjuk på deras schlagerdiggande. De lät ganska roliga och jag kunde inte låta bli att skratta.

Sedan hörde jag inte mer. Runt 23.15 släckte jag och somnade direkt.

Frid och fröjd. Trodde jag.

Ungefär en kvart därefter vaknade jag med ett ryck av att en man skrek utanför min dörr. Hjärtat dunkade snabbt och hårt av det otrevliga uppvaknandet och jag gick till dörren för att kika genom titthålet. En man och en kvinna i morgonrock stod där utanför mot min grannes dörr.

»Ge er iväg!« skrek mannen så att det ekade i uppgången med nio våningar.

Jag var ganska trött och minns inte så mycket mer än att de skrek att det här skulle minsann värden få reda på imorgon, och jag såg kvinnan böja sig ner och titta på brevinkastet för att se vad min granne hette, de sa nånting om att det är bara att ringa polisen. Yeah right. Saken är den att det här paret störde hundra gånger mer än min granne genom att stå i trappuppgången och gorma.

Några minuter senare var festen slut och alla gick ut från lägenheten för att förmodligen dra vidare till krogen. Många var väl lite för fulla för att inse att de kanske borde dämpa sig när de befinner sig i en ekande trappuppgång. Jag hade lagt mig i sängen men gick tillbaka till hallen för att höra vad som försegick när jag hörde att de gick ut och mannen återigen skrek. Det verkade som om han hade stått i trappuppgången och väntade på dem att komma ut! Han upprepade att värden skulle få reda på detta och hej och hå. Min granne bad så mycket om ursäkta och när mannen var ännu mer otrevlig sa min granne att det ju faktiskt går att komma och knacka på och säga åt dem att sänka ljudet.

Det går ju också att sätta upp en lapp och förvarna om att man ska ha fest, vilket morgonrocksmannen sa, men jag tror knappast att han hade störts mindre av det.

»Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, vi visste inte att vi störde«, sa min granne.

»Klockan är tolv!« röt mannen.

(Jag kan meddela att den var 23.35.)

»Det är lördag!« sa min granne vänligt men bestämt.
 
»Det bor gamla och sjuka här!«

(Nu kanske jag är lite okänslig, men är man så gammal och sjuk kanske det vore dags att tänka på att flytta till ett ålderdomshem.)

»Ja, jag ber så mycket om ursäkt. Men nu går vi, godnatt!«

»Håll käften!« skrek mannen.

»Detsamma!« ropade min granne glatt påväg ner för trappan.

Sedan hade jag ytterst svårt att sova och detta berodde på att mannen i morgonrock gjort mig väldigt upprörd med sitt skrik som ekar i hela uppgången och det blev väldigt obehagligt. Inget blir bättre av att man är otrevlig. Det är klart att man måste visa respekt när man bor i lägenhet och är det någon som för oväsen kan man ju vänligt säga till. Jag har full förståelse för att man vill komma och säga till när klockan närmar sig halv tolv, samtidigt som man kanske måste låta folk ha fest någon gång ibland. Jag har aldrig störts av en fest i det här huset och jag har ändå bott här i nio månader.

Om min granne läser detta ber jag så mycket om ursäkt om du inte gillar att jag tar upp detta, men jag står helt på din sida. Jag kan vittna om morgonrocksmannens otrevliga beteende.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback