barajagjohanna

inte så bara, egentligen

Mina ledord

Jag älskar Paris tunnelbana. Där är så mycket liv.

Att sitta på en full vagn och studera alla olika sortes människor... att gå i ruset, eller i lugnet, i tunnlarna mot nästa mål och se en frukthandlare... att vara påväg upp från tunnelbanan och se ung man med ett leende på läpparna leva sig in i sitt gitarrspel... att känna vinden av tåget som kommer in... att höra någon svara "allo" i mobilen... att kliva av på Abbesses och gå alla sju trappor upp... att komma upp ur tunnlarna och möta doften av Paris... att se någon komma i full fart och precis hinner in innan dörrarna stängs... att höra den franska dragspelsmusiken eka i tunnlarna...

Det där är en känsla som jag inte riktigt kan beskriva. Det är en miljö som ger så mycket minnen, så mycket speciella upplevelser i en så speciell epok i ens liv. Ni är säkert flera som har liknande nostalgiska känslor som flammar upp av en viss doft, en viss syn eller en viss känsla.

Igår fick jag ett plötsligt behov. Av Paris. Jag måste dit. Jag vet inte varför. Vad är det som lockar mig? Egentligen? Vad har Paris som ingen annan storstad har? Franskan, visserligen, men egentligen, vad finns i Paris som inte finns i en annan storstad? Jag kan inte riktigt svara på det, inte sätta fingret på det, jag kan inte svara på varför jag så ofta vill tillbaka.


Det skulle lika gärna kunna handla om någon annanstans. Egentligen. Det är det där med att känna på speciella tillfällen, speciella dofter och speciella smaker som jag vill åt. Jag lever för stunden, jag existerar för upplevelser, parce que c'est tout ce que j'aime. Där har ni mina ledord.

Paris har fler vackra byggnader och miljöer än dom flesta andra storstäder. Du kanske också borde läggas in;) Jag skrev ju i mitt inlägg om Da Vinci koden att jag var så sjukt frankofil att jag borde läggas in. Så det här var förstås ett mycket uppskattat inlägg;)

Du får mig att längta både till Falun och Paris... två städer som har en stor plats i mitt hjärta! Men jag undrar om inte alla städer, länder och kulturer man besöker får en plats i ens hjärta... om än olika platser...

Det var mer än tio år sen jag senast var i Paris, men visst... det är en stad man alltid längtar tillbaka till. Avnjuta ett glas vin på en mysig uteservering och titta på myllret av passerande människor...

Snart får jag i alla fall bada i Runn igen... knappt tre veckor kvar nu...

Linnnn>> Tack så mycket. Jag förstår vad du menar. Jag vet vad du menar.

Therese>> Så kanske det är!? Vid närmare eftertanke har jag ju inte varit i så himla många huvudstäder/storstäder. Stockholm, Göteborg, Dublin... annars har jag mest besökt mindre städer. Vi kanske skulle läggas in som obotliga frankofiler båda två, haha.

Ecka>> Du har en poäng där, men några städer känner man något mer för, och ibland är det svårt att förklara. Och du, ännu är det kallt i Runn! ;)

Jag tycker att du lyckades mycket bra med att beskriva känslan. Du fick mig att längta till Paris tunnelbana och jag förstår precis vad du menar, jag har också sådana där minnen som egentligen inte är särskilt speciella men som ändå väcker en enorm nostalgi till liv

Nadia>> Visst är det, egentligen är det inte så speciellt, men små dofter eller känslor blir oerhört nostalgiska ändå.

Jag byter gärna ut min dagliga färd på 45 minuter enkel väg till jobbet i trängsel anytime... :o(

Jag tyckte också Paris var romantiskt... Innan...
Nu kommer känslan tillbaka, när jag är ledig och vandrar längs med Seine vid alla upplysta byggnader...

Krokofanten>> Krokanten>> När det blir till vanlig vardag är det kanske inte lika roligt längre, särskilt inte när det handlar om 45 min enkel väg. Jag kan ju säga att jag även AVSKYR Paris tunnelbana vid rusningstrafik och strejk! Packade sardiner, huh, panik! För övrigt har jag aldrig förstått varför Paris skulle vara romantiskt, faktiskt. Jag gillar staden, men var romantiken är förstår jag inte.