barajagjohanna

På bibliotek är det tyst. Därför går jag hellre dit när jag ska plugga, än att sitta hemma i soffan eller framför datorn. Hemma finns ju en dator där jag kan surfa, blogga och snacka med människor. Hemma finns en telefon som kan ringa, och som jag kan råka ringa på eftersom allt är bättre än att plugga. Hemma kan jag till och med få för mig att jag måste diska, dammstuga eller göra rent toaletten. Ja, för det är ju roligare än att plugga.

Dessutom är det en skön stämning på bibliotek. Här sitter folk i lugn och ro och bläddrar i en bok, är djupt inne i en text, går mellan hyllorna och letar efter något intressant, pluggar eller tyst diskuterar ett ämne med en kompis. Det är människor av alla åldrar och typer. En invandrarman, en mammaledig med en skrikande bebis i barnvagnen, två punkartjejer och så jag.

På ett bibliotek måste man vara tyst. Det har vi sett på Sunes jul. Det minns ni väl? Sune viskar till bibliotekaren »Det brinner!« varpå bibliotikarien säger »Shhh!«. Det är skönt att det är tyst. Men idag var det en unge som skrek som en stucken gris och det tog ett tag att koppla bort. Sedan upptäckte jag att det var någonting som gnisslade. Ungefär som någon som satt vid ett ojämnt bord, ett bord som vickar när det får en tyngd på sig, ni vet? Det var fruktansvärt störande. Dessutom satt jag vid ett fönster där jag såg ut på en gågata. Folk stod och rökte, något par gick förbi hand i hand och på himlen skingrade sig molnen. Det var mycket som plötsligt blev oerhört intressant.

Inte ens på biblioteket kunde jag alltså koncentrera mig idag. Jag gillar ju biblioteket och jag gillar ju böcker, och bokhyllorna var extremt lockande. Jag lyckades läsa ut alla sidor i samhällskunskapsboken (dock inte särskilt aktivt, jag har inte överdrivet stor koll på vad jag har läst) och sedan var jag tvungen att gå längs hyllorna och kika lite. Där stod biografier och jag hittade flera intressanta böcker jag ville låna. Men det vore ju dumt, jag som inte ens har tid att läsa de böcker jag redan har på grund av plugget. Och något lånekort äger jag inte. Bara ett på Uppsala stadsbibliotek, men det har jag ju inte så stor nytta av i Falun. Nej, det var ju som gjort för att strunta i att låna.

Men så hittade jag en bok som jag började läsa i med en gång. Mitt förflutnas landskap som är en självbiografi av Alexandra Fuller, där hon berättar om sin barndom i Afrika. Boken vekar speciell och det ska tydligen vara en fängslande barndomsskildring om en, för oss, ovanlig uppväxt.

Det hela slutade med att jag skaffade mig ett lånekort, lånade boken, åkte hem, satte mig framför datorn och skrev om samhällets ekonomi och funderade på när jag ska ha tid att läsa ut Mitt förflutnas landskap.