barajagjohanna

Efter en tur till Säter för lite reiki, stannade jag i Borlänge för att gå upp på jobbet och hälsa på en kompis. Det var fler kollegor än kompisen där, så jag fick heja på flera stycken. Det var jätteroligt att komma upp dit, jag trodde väl aldrig att jag skulle känna att jag vill komma tillbaka. Men det vill jag. Bara ett par timmar om dagen hade varit skönt - att träffa folk och att ha något att göra.

Samtidigt som det var roligt att komma till jobbet och säga hej, så känns det lite dumt att komma dit och vara pigg och säga "jaa, jag mår bra" - samtidigt som jag är sjukskriven. Det är nog väldigt svårt för folk som inte ser mig jämt, att förstå. Idag är jag pigg, mitt huvud är som vanligt och rent psykiskt skulle jag absolut orka jobba, det skulle till och med vara skönt att ha något att göra. Men det man inte ser när man träffar mig en liten stund, är att kroppen inte orkar.

Igår provade jag en tröja jag inte haft efter operationen, och idag en klänning jag inte haft på ett halvår. Och tänka sig, jag var rak även i dessa plagg. Det lååånga ärret kan få vara där, för det är skithäftigt att se sig i spegeln och upptäcka att jag är rak. Det verkar ta tid att vänja sig vid det faktum att jag är... ja, rak, i princip, men det kanske inte är så konstigt när man varit sned största delen av livet. Dessutom ser jag så otroligt smal ut. Jag har aldrig känt mig så smal tidigare, men nu har jag en normal midja och den är ju... smal... och rak. Asballt.