barajagjohanna

Om det inte vore för att jag har skrattat säkert halva arbetsdagen idag, skulle jag nog gett upp just nu. Det är jobbarkompisarna som gör att jag orkar ta mig till jobbet. Viljan att ligga kvar i sängen istället för att stiga upp innan tuppen är visserligen otroligt stark, men det är förnuftet som drar mig upp klockan tio i fem. Pengar, pengar, pengar.

Men det är efter en åtta timmars arbetsdag, där jag har åkt med bussen hemifrån tjugo i sex och kommit hem med bussen tjugo i fem, som jag inser att jag har blivit ganska trött av att stiga upp i ottan. Och tröttheten gör att det på kvällen inte så lätt att få ihop några välbetänkt sammansatta meningar som ska bilda en meningsfull skönlitterär text. Det... liksom... går inte.

Jag längtar till helgen. Då lånar jag bil och behöver inte åka hemifrån förrän halv sju. Fortfarande tidigt, men en sån jäkla skillnad.