barajagjohanna

Mitt dåliga humör och min ovilja att göra något som börjar på p och slutar på lugg, fick mig att ta mig i kragen och göra det jag planerat från första början: gå på intensivpass klockan fyra. Med bara en halvtimme kvar innan passet körde igång, bestämde jag mig för att verkligen gå. Jag kastade på mig träningskläderna, slängde mig in i bilen jag lånat av mamma, och körde iväg. Så sent som fem minuter innan passet började kom jag in med andan i halsen. Jag snörde på mig mina aerobicsskor som jag borde byta ut mot ett par nyare, och fyllde vattenflaskan, och därefter fick jag verkligen erfara att passets namn tar ut sin rätt: intensivt. Varenda rörelse var mer intensiv än på ett vanligt pass. Det var jobbigt, men jag gillade det. Slutet var roligast: att löpa det snabbaste man kan över hela salen, och så jogga tillbaka, och så löpa det snabbaste man kan över hela salen igen, jogga tillbaka och så om igen... Jag var väldigt snabb förr i tiden och vann oftast i tävlingarna på 60 meter (jag höll på med friidrott som barn) och jag tycker fortfarande det är roligt att kuta, alltså springa fort som fan. Jag har inte testat att springa så fort efter operationen, men idag fick jag alltså erfara att det gick utmärkt. Men numera är jag... bara lite snabb.

Jag är less. Det blir inte direkt bättre av att inte ha en dator och dessutom vara tvungen att göra saker som tar emot: på en dag komma på en reportageidé med allt vad det innebär och dessutom skriva ett synopsis på det samt leka grävande journalist. Jag tycker inte att det är roligt att leka grävande journalist. Vissa verkar tycka det är underhållande att gräva fram smaskiga detaljer om andra människor, men jag ser ingen tillfredsställelse i det.

Nä. Nu ska jag hem och käka tacos.