Småsaker i det stora hela
Limbo. Det kommer jag aldrig kunna göra igen. På grund av operationen. Att böja sig sådär långt bakåt kan ju inte jag göra, liksom.
(Måste testa.)
Pja. Nä. Det går ju, men inte mycket. Jag kommer aldrig kunna vinna i limbo.
En steloperation av ländryggen får många att tänka »oj, hur är det med dig nu då? Känner du dig inte stel? Kan du röra dig som vanligt? Är det mycket du inte kan göra?» Okej, vad kan jag inte göra? Hrm. Jag kan tydligen inte vinna i limbo. Jag har lite svårt att bli elitgymnast och jag får inte hoppa bungyjymp. Det är väl ungefär allt. Och jag tror bestämt jag kan leva utan det. Att jag inte är lika smidig och vig längre är visserligen tråkigt och gör mig lite ledsen ibland, men kanske kan jag träna upp det, och kan jag inte det, så... ja, då är ju det en skitsak i det stora hela egentligen. Jag kan ju definitivt inte kalla mig stel i alla fall. Trots att jag fortfarande känner av småsaker som exempelvis känselbortfall och trots att det är något som faktiskt kallas steloperation, så finns det inget som hindrar mig i vardagen och det tycker jag är ganska häftigt.
Fan, jag sitter här och tittar på bilderna från sjukhuset... jag kan aldrig låta bli att bli tårögd när jag ser dem. Jag kan inte förstå att det är jag, att det är jag som ligger där i sjukhussängen, blek, med slangar och apparater... Det är så avlägset. Samtidigt är det fortfarande nytt. Samtidigt märker jag fortfarande förbättringar med kroppen. Det är så jäkla konstigt. Och lite häftigt.
Imorgon ska jag röntgas igen. Det är alltid lite nervöst.
Håll tummarna för att allt ser ut som det ska.
Håller lillfingrarna för dig! Jag ska röntgas på Tisdag.
håller tummarna för dej gumman:) pussen
När du ber så snällt är det klart jag ska hålla tummarna!
Jag håller tummarna! (Eller som bisittaren i skidskytte-VM sa: "Nu knyter vi tummarna!")
B1 håller alla bananer för din!
Massa kramar
Håller lillfingrarna för dig nu, då du är och röntgas.
Lycka till , jag håller tummarna