barajagjohanna

inte så bara, egentligen

Det var nästan så att jag tittade så att ingen såg mig när jag tog ett exemplar av tidningen FRIDA på Pressbyrån på Centralstationen i Gävle idag. Jag betalade för tidningen och stoppade ner den i väskan så fort som möjligt. Jag känner mig lite för gammal. Folk får inte tro att jag läser FRIDA. Det är nog nästan tio år sedan jag läste tidningen.

Men det fanns en anledning till att jag köpte FRIDA idag. Jag är intervjuad i numret som är ute i butikerna nu. Intervjuad om min inte alltför trevliga tid (läs: två veckor) som au pair. Jag tycker att jag låter allmänt töntig i artikeln, som dessutom inte är särskilt bra skriven (om journalisten läser ber jag om ursäkt för min ärlighet). Jag skulle till exempel inte kalla min vistelse för "mardrömsupplevelse", som journalisten gör, även om det var två veckor där jag mådde skit. Men skitsamma. Det hade varit lite jobbigt om artikeln hade varit i Falu Kuriren där folk som vet vem jag är läser. Men i FRIDA kan det kvitta. Jag tycker dock att det är ganska roligt att få berätta en annan verklighet av många unga tjejers drömjobb...

Jag vill ändå understryka, för det gjordes inte tillräckligt i artikeln (vilket inte är konstigt eftersom jag ska vara den negativa sidan av au pair-jobbet då det redan finns en större artikel om tjej med enbart positiva upplevelser), att: jag ångrar ingenting. Jag kan inte ångra att jag åkte dit, för trots att jag kände från första sekund att allt var fel, trots att jag nog aldrig har känt mig så ensam och trots den utsatthet jag fakiskt kände, så har au pair-vistelsen bara gett mig erfarenheter. Förutom att jag har fått uppleva oerhört vackra Annecy, så har jag kört bil i hysterisk fransk trafik på motorvägar och små byvägar och med enbart en karta (som jag är... mindre bra på att läsa) till hjälp, hittat rätt till en bilverkstad där jag på nästan obefintlig franska förklarat mitt problem - och fått bilen lagad. Man lär sig otroligt mycket på två veckor ensam i ett främmande land med ett främmande språk. Särskilt då man mår jättedåligt. På något sätt är man ju tvungen att klara sig. Så var det sagt.

gumman, jag är så stolt att ha dej som vän. du är en sån stark person, mycket starkare än du tror.

tycker om dej massa massa massa mycket!

Veronika: Akta så att ingen ser dig bara. ;)

Lisa: Men tack du. Jag tycker om dig med.

Ja, jisses. Au pairandet är ingen dans på rosor. ¤ månader av året jag skulle vara där pallad jag och de var låååånga månader...

Hihi, vad kul! Kan man läsa den pâ nätet?
Fâr jag frâga dig...VAD tror du det var som gick fel egentligen? Alltsâ, hade du och mamman olika uppfattningar om vad själva grejen gick ut pâ?

jag känner lassie, lixom! ;)

Kul! Precis som Anna undrar jag om de går att läsa på nätet. Är inte så sugen på att köpa en Frida fast om du är med kan jag så klart göra ett undantag.

Sandra: 4 månader menar du? Då fick du i alla fall verkligen känna på au pair-jobbet. Jag kan ju knappt påstå att jag varit au pair. :)

Anna Malaga: Nej, jag tror inte man kan läsa FRIDA på nätet. www.fridaforlag.se är adressen, men jag har inte hittat att man kan läsa tidningen någonstans. Om du klickar på länken i det här inlägget, så kan du läsa om min vistelse - där står det mesta. Jag har lite svårt att svara på exakt vad som gick fel... men det kändes inte rätt från första stund. Mamman kändes väldigt avståndstagande mot mig, och när vi kom till deras hus, gick hon direkt ut och la sig i solstolen och jag fick ta den sexåriga pojken från första sekund - ett barn jag ännu inte kunde kommunicera med p.g.a. att jag inte pratade franska mer än några ord. Jag kände mig inte välkommen och jag tycker att mamman skulle ha ansträngt sig lite mer för att introducera mig i deras liv och få mig att känna mig som en i familjen. Jag hade ganska klart för mig innan jag kom dit vad mina uppgifter var - vi hade skrivit kontrakt och allt. Men jag kan i efterhand säga att jag inte var förberedd på vad det innebär att vara au pair. Det var inte något för mig - åtminstone inte i den familjen jag kom till. Kanske hade det funkat hos några andra, det är svårt att svara på. Dessutom kan jag också i efterhand säga att allt inte kändes hundra när jag pratade med mamman i telefon innan jag åkte. Det var som om vi inte nådde fram till varandra på något sätt. Jättesvårt att förklara. Men den känslan tog jag inte alls fasta på då, utan tyckte bara att det skulle bli jättekul att åka iväg. Det är först i efterhand jag kommit på hur det faktiskt kändes även innan.

punaniii: Oh yes. ;)

Therese: Som jag skrev till Anna, jag tror inte ma kan läsa det på nätet. Du får väl köpa tidningen i butik om du är nyfiken, och låtsas att du är yngre än vad du är, eller att du har en tonårsdotter eller något, hehe.

Oj, vad kul att du är med i tidningen. Jag kanske måste smygköpa den med, eller kanske be min lillasyster, hmm ..

Starkt att ta beslutet att åka hem efter två veckor. Två veckor är inte sån lång tid att må skit om man räknar på det stora hela och det har definitivt stärkt dig nu!

Ha ha... jag kunde bara gå in i Amandas rum (sambons 14 åring) och läsa din medverkan i Frida.
Nyttigt för alla att läsa att det inte bara är "toppen" som au pair.

christel: Det stärkte mig absolut. Som sagt: det är en erfarenhet.

Helene: Haha. Ja, jag tror faktiskt att det kan vara nyttigt att höra min version också.