barajagjohanna

Det känns så märkligt att jag låg och solade vid poolen i Redhill, England i eftermiddags - och att jag nu sitter hemma i min lägenhet i Falun, Sverige. Allt blir avlägset direkt.

Vi vaknade upp till underbart väder idag: soool! Ni vet det här med att springa ut och rikta ansiktet mot himlen så fort solen tittar fram? Det känns som att engelsmännen till och med är lite värre än oss svenskar när det gäller det... Det var i alla fall vad som hände i förmiddags. Medan pappa J, frugan H och ett gäng karlar arbetade på poolområdet, placerade sig R, äldsta systern, yngsta systern och jag i varsin solstol.

Femtio minuter innan R och jag skulle åka till Redhill station för att ta tåget till London Victoria, tunnelbanan till Tottenham Hale och tåget till Stansted Airport, gick jag in i huset. Duschade, sminkade mig, bytte om och packade det sista. Precis när jag ska måla på mascaran och bli färdig, ropar frugan H till mig. Jag möter henne utanför R och mitt rum. Hon meddelar mig att »we've decided to drive you to Stansted, so you can stay a bit longer.»
    »Oh, ok, great! So, when are we leaving then?» frågar jag och får svaret att vi åker klockan tre. Om två timmar och fyrtiofem minuter. Jahapp... duscha sig fräsch och göra noggrann sminkning till ingen nytta, alltså. Klart irriterande, men skönt att slippa släpa väskorna på alla tåg och stationer förstås. Det var bara att leta fram bikinin, som jag inte orkat leta efter i resväskan tidigare, och joina R och systrarna vid poolen igen. Vi spelade kort och solade. Frugan H gjorde en härlig sallad till lunch, med jordgubbar och grädde till efterrätt. Femte dagen hos familjen W och första måltiden hemma (bortsett från den färdiga pizzan vi åt till lunch igår).

Pappa J och frugan H skjutsade R och mig till flygplatsen. Vi kramade äldsta och yngsta systern hejdå innan vi lämnade Redhill - och det är rörande även för mig. Det är R:s nyfunna familj som hon håller på att lära känna - och jag har fått vara med hela tiden, från första mötet. Det blir mycket tankar som väcks till liv om ens egen familj och relationer och så vidare. När pappa J och frugan H släppte av oss på Stansted tackade vi tusen gånger för allt och de i sin tur sa hur roligt det varit att ha oss där och lära känna oss båda. Det gläder mig att de vänder sig till mig också (det märks att de menar vad de säger), för ibland har jag nästan känt mig lite tråkig, för att jag kanske håller mig på lite avstånd då och då och låter R komma fram mer. Det är liksom en väldigt märklig situation även för mig. Och spännande. Oerhört spännande och roligt och känslosamt.

Ännu en speciell resa är avklarad. En resa som var två dagar längre än våra vanliga kortresor, men som inte känts som en minut längre. Det bästa på resan? Jag vet inte. Men Brighton och dess kuststräcka var fantastisk. Chai te och varma donuts på piren var också både trevligt och sjukt gott. Sedan är det ju förstås en humla kul grej att få bo i en (välbärgad...) engelsk familj och få se hur de lever. Och att R hörde mig prata i sömnen på engelska inatt är ju ganska komiskt...