barajagjohanna

Idag i Falun...




 

 




Då i Uppsala...

4 juni 2004. Studenterna från mediegymnasiet åkte tåg på museijärnvägen in till Östra station.
      - Och den ljusnande framtid är vår! Inga stormar än i våra sinnen bo, hoppet är vår vän och vi dess löften tro när vi knyta förbund i den lund där de härliga lagrarna gro, där de härliga lagrarna gro... HURRAAA!

      Jag skreksjöng. Studentsången betydde allt. Jag hade kunnat den utantill i två år. Sången var min. Studentens lyckliga dag, ungdomens vår och min ljusnande framtid låg framför fötterna.

Klassen hade ingen vidare sammanhållning, men tillsammans med Ida, Anna och Vicki hade jag hängt ihop tätt, tätt. Vi hade tränat tillsammans, vi hade åkt på hockey tillsammans, vi sov över hos varandra, mest hos mig eftersom jag bodde närmast skolan, vi hade middagar ihop, vi åt buffé på stans bästa kinarestaurang varje gång vi slutade skolan vid lunchtid och vi både pluggade och någon gång skolkade tillsammans.

      Därför var det just vi fyra tjejer som samlades hos mig på studentmorgonen och åt frukost på gräsmattan utanför lägenheten. Knytkalasfrukost med pannkakstårta, rosa champagne, hallonsaft och färska baguetter. Studentmössan satt stolt på mitt huvud. Journalistik 2004. Jag blev tårögd gång på gång under frukosten. Ingen kunde riktigt förstå att den stora dagen var kommen. Den viktigaste dagen som jag väntat på lite extra och som jag låtsades inte betydde så mycket året innan då de jämnåriga kompisarna sprang ut med studentmössan på topp. Det var min tur nu, och jag var stolt, jag var hög av endorfiner, jag var hundra procent närvarande varenda sekund.

- JK3, tjalalalala! skrek hela klassen ut genom fönstret när tåget rullade in på Östra station.

      Där stod familj, släkt och vänner och tog emot. Ida, Anna, Vicki och jag kikade mest efter vår båt som vi skulle få åka på. Det var Annas pappa som lovat att skjutsa oss runt stan på deras båt. På släp från bilen, givetvis, även om det hade varit häftigt att glida omkring på Fyrisån. Kvällen innan hade jag fixat den stora banderollen som Annas pappa skulle fästa på båten.

      - DÄR ÄR DEN! skrek Anna i falsett.

      Vi andra tre tjöt och hoppade av lycka och jag tänkte inte på att jag betedde sig som om jag vore fjorton igen. Där stod ju båten på släpet. Pyntad med björkris och ballonger. Banderollen satt på sidan. JK3's INTERNA LILLA TJEJLIGA, stod det, med allas namn runtom. Den interna lilla tjejligan var inget vi kommit på själva. Det var en klasskompis som syrligt kallat oss så vid vetskapen om att vi fyra kompisar skulle äta frukost hos mig utan att bjuda in övriga klasskompisar. Texten på banderollen var en kul grej för "tjejligan", men stack troligen i ögonen på några.

      Vår journalistiklärare som åkte med på tåget log och skakade på huvudet när hon fick se båten. Ingen annan i klassen sa något.

      - Johanna, jag ser dina föräldrar! skrek Ida.

      - Va? Var?!

      - Dääär! Haha, kolla din skylt! Och kolla, Vicki, där är dina päron! Vart fan är mina?! De har säkert åkt fel...

      Kaos på tåget. Underbar kaos.

Båtresan runt Uppsalas centrala gator var det bästa på hela dagen. Det var en enorm lycka som rusade från hjärnan och ut i fingertopparna och tåspetsarna. Vår musik från båten dunkade högst i stan. Det var fest. Vi skrek. Vi sjöng. Med näsan i vädret hejade och vinkade vi stolt till alla vi kände och inte kände. Mössan på huvudet, skylten i handen och blommorna runt halsen var beviset på att jag hade klarat det. Jag var färdig.

Äntligen.


Jag ville aldrig att den där båtresan skulle ta slut.