barajagjohanna

B1 mailade mig sin bok igår. Hennes skrivprojekt. Hon är duktig, min vän. Jag tvingar mig själv att läsa allt som om jag inte känner berättarjaget jag läser om. Och jag är fångad av texten de två och en halv timmar (!) som jag streckläser. Kanske lyckas jag inte tänka mig bort från B1 riktigt, men jag tror nästan det.

När jag läser påminns jag om att det är lite vemodigt att kursen är slut. Jag påminns också om att fan, jag vill inte sluta skriva! Eller, det är klart jag inte ska sluta skriva, det kommer jag aldrig kunna göra. Men det här med Kreativt skrivande A och Kreativt skrivande B har varit så himla bra för att tvinga mig själv att skriva. "På tisdag ska du ha skrivit om människan bakom den här kontaktannonsen" eller "På tisdag ska du ha skrivit ett möte mellan personen med sprutan och personen med mobiltelefonen". Är jag inte tvungen, är risken så stor att jag struntar i det. Att jag gör annat, som att träna, fika eller bara stirra in i väggen. Jag får inte strunta i det. Får inte får inte.

När jag läser B1 blir jag inspirerad. Inspirerad till att skriva. Trots att jag är fängslad av det jag läser, får jag avbryta för att själv skriva lite.

Hon skriver rakt och naket, nästan lite snudd på privat och kanske som en dagbok - fast bättre, och jag känner hur mycket sådant jag skulle kunna skriva om mig själv, men om ett helt annat ämne. Men det är sådant här man tvekar inför att skriva, sådant här folk kan tycka inte är bra prosa. Att det är för pratigt eller för ostrukturerat. Att det inte är rätt att skriva på det sättet. Men det finns ju inget rätt eller fel. Det är inte för pratigt eller ostrukturerat. Det är ärligt. Och ja, visst är det en annorlunda prosaform som troligen kommer att diskuteras, men jag gillar annorlunda!

Jag har inte sagt det här till B1 (förutom ett sms "Jag är just nu helt inne i din bok..."), tänkte att hon skulle få läsa det själv här. Och det här var tänkt till ungefär fem meningar från början, om vemod och inspiration. Men det blev ju nästan som en recension av ett utkast till en eventuell framtida bok. Lite officiell respons. Inte direkt till B1, utan om B1 till alla som läser här. Det var inte meningen. Jag svävade visst ut.

För att fortsätta att sväva ut och för att minimera chansen för att någon ska orka läsa allt det här, måste jag säga att jag är stolt över att ha gått i en klass där det finns flera människor som jag blir förvånad över om de inte lyckas bli utgivna. Helt ärligt. Jag kommer vara stolt när jag ser deras debutromaner.

Okej. The end.