barajagjohanna

Det var en lång dag igår. Mamma och jag började köra mot Universitetssjukhuset Linköping tio i sex på morgonen. Hem kom vi tjugo över sex på kvällen. Efter tidig uppstigning, anspänningar och en hel dags stillasittande var jag milt uttryckt helt slut när jag kom hem. Jag kunde göra nästan vadsomhelst för att bara få lägga mig och sova. Istället gick jag och tränade aerobics... Det var visserligen skönt att skingra tankarna, men min hjärna orkade inte sända ut signaler till kroppen att göra rörelserna ordentligt. Min kropp gjorde vad man skulle göra - jag gjorde stegen åt rätt håll, gjorde rätt rörelser med armarna - allt funkade. Däremot orkade min hjärna inte låta kroppen ta ut rörelserna ordentligt. Jag kände mig helt... överkörd. I styrkan däremot körde jag stenhårt av ren ilska av att det finns vissa saker som jag inte klarar lika bra som förr och vissa saker som jag inte bör göra. För tillfället var jag inte på topp humörmässigt.

Läkarbesök i Linköping igår alltså. Det gick bra, ryggen ser ut som den ska, skruvarna är på plats, ingen övre krök har bildats. Egentligen som väntat, men samtidigt inte. Mina hjärnspöken säger mycket annat ibland. Därför är det oerhört bra att få träffa min läkare och inte bara höra, utan även se honom säga till mig att det ser ut som det ska. Jag måste få höra det. Helst varje dag, för jag glömmer så fort. Jag glömmer så fort att redan när jag kom hem igår och tittade på bilderna av mitt ärr, såg jag bara min snedhet. Redan samma dag som ett positivt läkarbesök kommer alltså hjärnspökena! Jag är inte spikrak, men jag är fantastiskt mycket rakare än innan operationen - och jag vet ju att det är det jag bör titta på. Jag hade kunnat bli rakare och det kanske är det som stör mig, men jag vet att min läkare för ett år sedan sa att »det ska ju hålla också». Nu har jag fått reda på exakt varför jag inte gjordes rakare än såhär: det hade varit en större påfrestning för ryggraden och kanske hade den kompenserat genom att utveckla en krök i övre delen av ryggen som även den skulle behöva opereras i framtiden. Men framförallt hade man också behövt operera mig i ännu en kota i ländryggen, vilket hade försämrat min rörlighet betydligt idag. Jag hade fått betala ett högre pris för att bli rakare. Skulle det vara värt det? Troligen inte. Och jag vet att det är det här jag måste få in i hjärnan och tänka på. Särskilt när jag faktiskt ser så gott som rak ut med kläder på. Banka in det i hjärnan på mig, någon.

Men det går inte att undvika svackorna som kommer ibland.

Hjärnspöken...