barajagjohanna

Men andra matchen blev även andra förlusten. Att det känns tungt är bara förnamnet. Det som stör mig är att Brynäs inte var bättre. Tungt, bittert, ledsamt, uppgivet. Precis som att jag lätt hade kunnat börja gråta av upprymdhet av stämningen i början, så var inte tårarna långt borta när slutsignalen gick. Tungt är liksom inte ett tillräckligt tungt ord. Det var inte bara jag som suckade och gick med extremt tunga (...) steg ut från arenan.

Och spekulationer hördes redan. De där vanliga: »det är bara att inse, Leksand har blivit ett allsvenskt lag» eller »det här klarar de aldrig» eller »nu är det kört , ett lag som har förlorat de två första matcherna går inte upp» och så vidare. Jag orkar inte spekulera, men det är klart att det gnager i bakhuvudet någonstans, det där om att ett lag rent statistiskt sett inte går upp till elitserien efter att ha förlorat de två första matcherna i kvalserien. Vi kan vända, absolut. Det har bara varit två matcher. Samtidigt är det så lite som åtta matcher kvar och det gäller ju att det går så dåligt som möjligt för de andra lagen också. Och så den där hemska tanken: efter en sådan framgångsrik säsong... om vi inte går upp nu... när ska vi då gå upp...? Men visst, i år är det en fruktansvärt bra kvalserie, jämn kvalserie, hård kvalserie, prestigefylld (derby på derby på derby) kvalserie... med en enorm press.

Det var fruktansvärt, fruktansvärt tungt igårkväll, men jag förstod att det skulle kännas bättre idag. Jag behövde kvällen igår för att deppa, vara låg och tycka att det kändes hopplöst. Jag förstod att hoppet skulle återkomma idag.

Och visst finns hoppet kvar idag. Tungt är det fortfarande, men faktum är att det är åtta matcher kvar. Faktum är att det inte är klart. Det går att ta sig upp. Vi ska ju hem nu.