barajagjohanna

Jag kom med tåget 13.45 till Östersund. Min kompis jobbar på ett hotell som ligger sissådär fem minuters gångväg från stationen. Hon slutade jobba 14.30, så jag skulle gå dit och möta henne. (Jag har aldrig varit i Östersund. Eller jo. Jag var sju år sist och minns ingenting.) Jag hade kikat på en karta och det var hur lätt som helst att gå till hotellet. Vänster, höger, vänster. Jag började med att gå, eh, rakt fram. Tänkte att det var lättare, och att jag skulle komma fram till den där vänstervägen ändå. Eh, det gjorde jag inte. På min lilla promenad hann jag se hela Östersunds centrum, massor av schyssta affärer, ett stort torg och lite mer öde ställen, och jag gick upp och ner, fram och tillbaka, hit och it. Ingen av de tre gatorna jag skulle gå på fanns. Svängde höger, vänster, höger och kom längre och längre bort.

Efter fyrtio minuter kom jag för mig att fråga efter den där gatan. Då var jag bara gatan nedanför. Vet inte hur jag lyckades, men jag hade gått som i en stor cirkel över hela centrala Östersund. Med handväska (tung på grund av dator), kamerväska och tung rullväska. Kanske vore en idé att följa vägbeskrivningen nästa gång. Min kära vän stod i receptionen när jag kom. Hon slutade precis. Vi tog en lång sväng på stan, provade skor, träffade hennes vänner, fikade med halloumipaninis och hade allmänt trevligt.

Nu är det Eurovision Song Contest, det är ostbricka, det är uppklätt och sedan är det utgång. På en torsdag? Tydligen.