Aldrig nöjd, jag blir aldrig nöjd...
Lite skäms jag. Över att klaga på ett medelbetyg när jag vet att många har kuggats. Normalt hade ett medelresultat gjort mig glad, eftersom jag inte brukar prestera på tentor. Det är något med att skriva tenta och min hjärna som inte går ihop. Det passar inte mig. Jag har helt enkelt svårt för att lära in - och det är förbannat jobbigt att leva bland jävligt-lätt-att-lära-människor i en Einstein-klass. Så. När jag för första gången lämnar en tentasal med en väldigt positiv känsla, när jag väl är nöjd över att äntligen ha verkat plugga tillräckligt och ha presterat och när jag har känslan av att kunna väldigt mycket och känner doften av ett B, ellertänkomjagtillochmedskullekunnafåettA... Då är det så jäkla surt när det - än en gång - inte blir så.
Kommentarer
Postat av: Linn
"Jag vet", tänker jag bittert. Det är surt. Men försök sätta ett A på den positiva känslan som du hade när du lämnade tentasalen. DEN är guld värd, må du tro!
Postat av: barajagjohanna
Linn: Jag kommer nog över det när som helst, det var bara så himla surt... igen!
Postat av: Veronika
Det är ju problemet när det finns högre betyg att det är svårt att nöja sig med något sämre (med det inte sagt att jag ens ofta får högre än medelmåttebetyg).
Postat av: barajagjohanna
Veronika: Ja, så är det kanske. Grejen är ju den att jag aldrig strävat efter att få MVG i allt... den här utbildningen har gjort mig knäpp. ;)
Trackback