Med drömmen i behåll, som Winnerbäck sjunger
Det kan vara lite småtungt att höra hur klasskamraterna stormtrivs på sina praktikplatser, pratar vitt och brett om sin byline i tidningen och verkligen har hittat hem och fullkomligt älskar det de gör. Det är tungt för att jag än en gång känner mig annorlunda och lite konstig för att jag inte resonerar som de. Jag förstod redan innan jag påbörjade min journalistutbildning att jag inte skulle sträva efter samma sak som många andra. Det är klart att jag också gillar att se mitt namn i tidningen. Och jag tycker att det är rätt trevligt att jobba som journalist. Lokalreporter har aldrig varit min dröm, men lokaltidning är en fantastiskt bra skola och jag är glad över att jag är där jag är. Min redaktion är ett gäng speciella och sköna människor och det är jättekul att upptäcka att jag inte har några större svårigheter med att utföra jobbet.
Men jag brinner inte för det. Och jag har sagt det här förr.
Jag älskar att skriva. Journalistik handlar till säkert 75 procent om att inte skriva. Det har jag visserligen vetat länge. Men jag vill ha min journalistexamen och sedan vill jag hitta min grej. Min grej handlar om att skriva. Det är allt jag vet. Jag skriver gärna om människor i reportage- eller porträttform. Jag skulle till och med kunna tänka mig att ha ett deltidsjobb som inte heter journalist, bara jag trivs och får göra mina texter vid sidan om. Att frilansa är skitsvårt, det är jag fullt medveten om. Men jag tror att något åt det hållet är min grej. Fram till dess fortsätter jag gärna att utvecklas på det sätt som jag gör nu.
Trivas. Ända till jag hittar det som jag brinner för.
Du kanske skulle passa bättre på en vecko- eller månads-tidning där du får skriva längre reportage och personporträtt än på en dagstidning. Det är intrycket jag får av det här inlägget. Men en examen är alltid bra och sen kan du ju prova dig fram lite vad du gillar.
Ett mycket vettigt inlägg, tycker jag!
Du har ju praktik för att lära dig vad du vill, eller hur? Alltså behöver du inte känan dig dum eller någonting. Vi hörs, så vi kan snacka om det! Kram.
Therese: Ja, det har jag vetat länge. :) Jag kan gärna jobba med nyhetsjournalistik på dagstidning ett tag, men jag ser ingen framtid i det för min del.
Niklas: Tack.
Fröken Gästrikland: Jag ser det som att jag har praktik för att lära mig journalistiken i verkligheten. :) Vad jag vill har jag på ett ungefär vetat länge. :) Det är väl bara det att är jag hör alla andra ääääääääälska det, så känner jag att jag också borde känna så. Men jag vet ju egentligen bara att det är bra man alla tycker olika.
Jag känner igen mig! På "min" tidning ska allt skrivas extremt kort. Jag har oftast bara några hundra tecken på mig att få fram det jag vill. Dvs ingen chans till fördjupning, kritiska frågor eller bemötande. Det var inte riktigt vad jag hade väntat mig. Men jag lär mig iaf och vet mer vad jag vill göra i framtiden ;)
Bra inlägg. Känner likadant i mångt och mycket.
Fröken Stockholm: Extremt kort ska det visserligen inte vara här - mina texter har varit mellan 1800-2600 tecken och nu håller jag verkligen på och fördjupar mig lite. Jag blir publicerad mer sällan än vår klasskamrat som också är på min tidning, men det är nog bara för att jag har fått stora grejer som kräver mer tid. Imorgon har jag ett uppslag i tidningen i alla fall, och det känns bra. :)
Mr Norrbotten: Vad skönt att höra!
Man får känna vad man vill! Och du är inte ensam och du tänker inte alls dumt (punkt)! :)
Fröken Lappland: Okej. Tack. ;)
Vettigt resonemang tycker undertecknad, som också önskar att han kunde hitta något jobb att brinna för.
Får man fråga vad tidningen heter? Finns den på nätet?
Cliff Hanger: Fråga på Facebook, så ska jag svara! :)