barajagjohanna

Jo, det stämmer, det ni ser på bilden. Fredrik Wikingsson ringde mig från New York i gårkväll. Vi hade avtalat tid i förrgår, men han svarade inte. Jag ringde minst 30 gånger på två dagar. När jag äntligen fick tag på honom tidigare i gårkväll sa han »jävlar vad du har ringt mig, du!» men bad också artigt om ursäkt för att han inte svarat. Att vara progamledare och småbarnspappa i New York är tydligt hektiskt.

Men han satt i möte och bad om att få ringa upp efter en halvtimme. Det tog fyrtiofem minuter och samtalet bröts efter sju minuter. Ett sms om med orden "Laddade ur. Sorry som fan. Ring på detta nr. Wikingsson" kom efter ytterligare fyrtio minuter. Men då var det natt i Sverige, så jag såg det först i morse. Men han ringde upp i dag igen för att avsluta intervjun. Och vi började prata B-uppsats och utbildning och jag fick en väldigt positiv bild av honom.

Det här med att jag intervjuar kända personer började under en redaktionsövning i skolan då jag försökte få tag på schlagerartister. Det blev Caroline af Ugglas och det blev Christer Björkman och klasskompisarna började kalla mig för Kändisreportern. Hur hände detta? Jag som inte ens är kändiskåt eller än mindre har koll på kända människor. Men jag tycker att det är skitroligt. Det är väldigt intressant att få en egen bild av dem som man bara sett på TV och i tidningar och som många andra bara har fördomar om. Och sedan kan jag ju inte förneka att det är lite småroligt att ha Lasse Lindhs, Blondinbellas, Susie Päivärintas och Fredrik Wikingssons privata telefonnummer i mobilen... eller att jag har blivit nöjesredaktör på Kåridåren. Yay!