Många kvinnliga journalister på stressmottagningen
-
Det finns en växande grupp människor som ger allt och som inte ger upp förrän de går in i väggen.
Journalisten, nr 10/2009
Terapeuten Britt W Bragée berättar för Journalisten att de som kommer till henne har nått vägs ände. De har försökt lösa sina grundläggande problem genom att prestera. När det sedan brister så har de inga krafter kvar att hålla ihop sig. Hennes patienter duger i sina egna ögon bara när de är duktiga - och de tror att duktigheten är nyckeln till acceptans. De som blir sjuka sätter inte ner foten när det blir för mycket, utan tar istället på sig mer och mer arbete. Och när de har ångest inför arbetsdagen väljer de att skjuta bort känslan och köra vidare. Sedan kommer de till hennes stress- och utmattningsmottagning i Stockholm och har en blandning av kroppsliga och psykiska problem. Ångest, smärta, depression, ryggsmärtor, magont...
Inte helt otippat fångas jag av artiklarna. Jag skräms inte längre av att känna igen mig. Istället känner jag en allt större vilja till att varna andra som inte fattar att det är utmattning de känner när de blir likgiltiga, förlorar aptiten, inte vill träffa folk och så vidare. Och fortfarande saknar jag konkret hjälp för alla som inte bor i Stockholm eller har obegränsat med pengar. Utmattningssyndromet försvinner inte av några veckors ledighet.
Bild
Så sant, så sant...
Jag tycker du ska ta kontakt med din vårdcentral om du inte gjort det redan, de flesta kommuner/landsting har terapigrupper för dem med utmattningssyndrom, där man får träffa likasinnade och arbeta i grupp. I Ludvika har det gett bra resultat. Tråkigt att behöva säga det men du skulle egentligen behöva vara sjukskriven, det vet du själv.
Du är så insatt i problemet så du vet exakt vad som erfodras för att du ska bli frisk. Tänk noga igenom din situation och gör det som krävs, din hälsa är viktigast. Ingen hälsa ingen journalist.
Var rädd om dej!
Fröken Siljans Grandmother: Tack för din gulliga kommentar! Jag vill inte skriva för mycket här på bloggen, men kort sagt verkar det vara oerhört svårt att få hjälp. Väntetiderna är långa...
Jag läste också det där. Och känner igen mig. Så himla dumt att vi och alla andra inte lär oss att se varningstecknen. Massa kram och hoppas du får vad du behöver <3
Fröken Stockholm: Och trots att vi vet att vi måste ta fasta på de varningstecken vi märker, så gör vi inte särskilt mycket åt det. Vi MÅSTE bli bättre på det!
Det ar skrammande att ta del av. I samma stund som jag laser det, inser jag att det ar verkligheten. Var verklighet. Och jag kanner sa val igen mig. Det ar inte okej. Inte okej nagonstans. Vi maste bli battre pa att klappa oss sjalva och varandra pa axeln, inte bara nar vi ar "duktiga", utan nar vi ar f-n sa duktiga och rar om oss sjalva, andas, sanker axlarna och gor nagot helt annat (eller varfor inte ingenting?) for en stund.
Terapeuten Britt W Bragée berättar för Journalisten att de som kommer till henne har nått vägs ände http://www.topbeatsbydresale.com/Beats-By-Dre-Teams-Logo-On-Ear-Headphones.html
http://www.topbeatsbydresale.com/Wholesale-Pink-Beats-By-Dre-Diddybeats-In-Ear-Headphones-with-ControlTalk-Outlet-p-38.html