barajagjohanna

Mitt på den enorma boulevarden i Paris var jag med om att 2009 blev 2010. T och jag hade inte tänkt ta oss till den stora paradgatan, men ändrade våra planer när vi fick reda på att métron gick hela natten och dessutom var gratis. Det kunde väl vara roligt att se vad som hände i alla fall? Vi var inte ensamma om den tanken. Närmare 300 000 personer hade bestämt sig för att se vad som hände på avenue Champs-Élysées vid midnatt.

Först och främst höll vi på att bli tvingade att fira in det nya decenniet i métron. Ni som har varit i Paris vet att métrovagnarna kan bli omänskligt fulla i rusningstid, och kvarten innan tolvslaget mellan 00- och 10-talet kan vi väl säga att det var rusningstid gånger tio. Detta innebär slagsmål om att få komma i och ur vagnarna. Tack och lov hann vi i alla fall upp på Champs-Élysées några minuter före tolvslaget och chockades över den enorma mängden människor vi möttes av, människor som hade tagit över bilgatan. Någon nedräkning hann vi inte med. Plötsligt fick jag en puss och ett gott nytt år och överrumplad undrade jag om klockan verkligen var tolv.

Fyrverkerierna katastrofala. En röd och en grön raket skjöts upp i lyften, simplare än något jag själv hade kunnat tillverka. Sedan tog det slut. Och sedan smällde det igen – mitt i folkhavet. En gång, två gånger, tre gånger. Panik utbröt, människor började spring nedför gatan och vi fattade ingenting. Vi skyndade oss bortåt vi också, övertygade om att något gått väldigt, väldigt fel. Knäpp som jag är tänkte jag att nu händer något, nu blir det panik, nu skjuter någon ihjäl tusentals människor, nu dör vi.

Vi dog inte, men jag tyckte verkligen inte om Champs-Élysées på nyårsnatten. När jag tyckte att vi hade tittat färdigt på alla galna parisare började jag dra med mig T nedåt gatan. Vi kanske skulle försöka ta métron hem, innan den blir alldeles för full? Tänk 300 000 människor som ska vidare för att fira in det nya året. Paniken kom krypande nästan av att bara titta i trapporna ner till métron. Hur proppfullt det var går inte att beskriva, men efter tjugo meter insåg jag att det här inte skulle gå. Vi trängde oss ut och upp till jorden igen och bestämde oss för att helt enkelt börja promenera hemåt istället, hur långt det än var. Så där gick vi, mitt i natten, stannade på en bro över Seine och såg Eiffeltornet blinka, såg festande, glada människor skrika bonne année och happy new year. Och vi gick. Och gick. Och jag tackade Gud för att jag tagit mina lågskor. T läste kartan, jag följde efter och påstod att jag kände igen mig ibland. Efter en dryg timme när min kissblåsa inte tyckte att det var roligt längre kom vi fram till en lugn métrostation som var öppen och där vi utan problem kunde ta oss ner i tunnlarna och utan panik ta ett tåg ända hem till hotellet. Bonne année, alors.