barajagjohanna

Planet stiger upp i luften. Nedanför mig ser jag Kalmarsund, Ölandsbron, Kalmar slott – och jag ser Öland! Fascinerad ser jag på när Öland framträder tydligt i havet och tänker att det är häftigt att flyga.

40 minuter senare är det dags att tappa den höjd vi stigit till. Landningen. Jag tycker att det är oerhört häftigt att lyfta, men som  jag ogillar att landa... Särskilt när jag flugit ensam fyra gånger de två senaste veckorna och fått ha min handsvett och hjärtklappningar för mig själv. Jag tittat nedåt, som vanligt, och tänker att om vi störtar nu, rakt ner på träden, så dör jag. Panik och krasch, bang, boom. Kokhet eld och bye bye, inte en chans att man överlever den kraschen. Och när planet är så pass nära marken att det verkligen börjar bli dags att landa, tänker jag alltid att herregud det går för fort, jag tänker att det här går aldrig, vi kommer i för hög hastighet mot landsningsbanan, bromsa för fan, vi kommer krascha på mållinjen!

I dag testade jag ett nytt knep när planet började kastas åt höger och vänster i landningen. När det sög till i min mage av att vi tappade höjd låtsades jag som om jag åkte bergochdalbana. Och det fungerade faktiskt ganska bra. Men hjärtklappningen var kvar och på Stockholms mark andades jag ut. Jag överlevde den här gången också.