Sista dansen
Dansskolans vårtermin är alldeles för kort. Det är bara 5 maj i dag, men det har ändå varit sista kurstillfället i boogie woogie steg 2. Tråkigt! Boogiekvällarna gör mig alltid på så bra humör. Det lär ju bli steg 3 i höst. Förra veckan fick jag reda på att jag borde börja tävla. Jag blev snopen över kommentaren. Men bara en halvtimme tidigare hade jag själv tänkt tanken - en tanke som aldrig riktigt seriöst passerat min hjärna förut. Visst, det är klart att jag någon gång har tänkt att det vore roligt att tävlingsdansa, men jag har alltid tänkt att min rygg hindrar mig - att jag inte skulle kunna göra saker lika snyggt som andra. När jag var 16 år och dansade disco på avancerad nivå var det dags att börja tävla. Då slutade jag dansa. (Något som jag många gånger ångrat bittert.)
Tävla eller inte (troligen inte - jag har lååång väg kvar till tävlingsnivå), den här gången får jag inte sluta med dansen. Rubriken ska alltså inte stämma.
Att försöka bli som förut
Jag har tränat (aerobics) i dag.
Ville bara påpeka att jag varit duktig säga det.
När jag äntligen kom iväg på ett pass...
Fan vad jag blir irriterad på ledare som sjunger med i låtar på sina jympapass. Särskilt när ledaren har världens inlevelse och tror att hon är artist, trots att det bara är ett fyrtiotal femtioplusare som står i ringt runt henne (plus en tjugofemåring som behövde ett skonsamt pass just i dag...). Extra irriterande och fånigt blir det när det är en låt som handlar om en bil i vilken någon lägger i backen och där messångerskan sjunger om en Bengt. Vafan. Pensionärsjympa!
Dans - den bästa medicinen?
Hur jag ska återfå pluggmotivationen vet jag inte.
Två veckor i Falun har inneburit två missade kursomgångar i boogie woogie. Att missa en tredje gång var alltså uteslutet. Så, trots att jag under natten mest legat vaken med halsont och feberkänsla, och att jag under dagen känt mig allmänt hängig, trotsade jag symptomen och vandrade till dansklubben med mr T ikväll. Och så hemskt ringrostiga på dansgolvet var vi faktiskt inte. Efter en och en halv timmes boogieträning kände jag mig till och med lite piggare. Men halsen känns fortfarande inte helt hundra. Jag kanske ska ta till mig det som mamma brukar säga - att sömn är den bästa medicinen.
Äntligen!
Det måste varit roddmaskinen på gymet som gjorde det. Alltså: mera roddmaskin för mig!
Tisdagsdanskick
Är det okej att jag varenda tisdag tjatar om hur upplyftande det har varit att få dansa boogie woogie i nittio minuter, eller?
Lat komik
Jag är helt enkelt för lat i dag.
Istället för att träna sitter jag i soffan med ångest och dåligt samvete för att jag inte tränar. Ångesten och det dåliga samvetet gör att jag sitter och tittar igenom gratisträningsprogrammet jag har fått på dvd med tidningen I Form. I handen har jag en godispåse. Förstår ni? Jag kom precis på mig själv. Jag sitter i soffan, äter godis och tittar på ett träningsprogram istället för att röra på mig.
Trippelsteg trippelsteg gå gå
Dessutom känns det som om jag börjar behärska det nu.
Trippelsteg trippelsteg gå gå... Ja, grundstegen sitter åtminstone.
Det är i alla fall inget fel på min vardagsmotion
Mina ben kändes som spagetti efter passet. Vad bra att jag hade en halvtimmes promenad hem... Mina ben känns ännu mer som spagetti just nu. Vad bra att jag just i kväll har tvättid, så att jag måste springa upp och ner för fem trappor... Vad bra att en tvättmaskin är trasig, så att det tar längre tid att tvätta, så att jag får springa i de fem trapporna ännu mer... Vad bra att jag har den sedvanliga promenaden till skolan att se fram emot i morgonbitti. Vad bra att jag ska ränna runt i stan som TV-reporter. Vad bra att jag direkt efter skolan ska promenera upp till Sidsjön. Vad bra att jag ska dansa boggie woogie i nittio minuter. Vad bra att jag ska promenera hem sedan.
Mina ben måste älska mig.
Framför speglarna i danssalen
Jag känner mig alldeles mör i benen. Inte nog med att jag har börjat dansa boggie woogie i kväll, jag har dessutom pulsat i nästan en decimeter nysnö till och från dansskolan (promenader på totalt dryga timmen).
Jo, ni läste rätt - jag har börjat dansa igen! Ända sedan jag slutade dansa för sissådär åtta år sedan, har jag velat börja igen. Jag har bara inte tagit tag i det - särskilt efter min operation har jag varit för feg. Men innan jag hann ångra mig den här gången, så var buggproffset mr T och barajagbuggamatören anmälda till steg 1 i boggie woogie. Och gud vad jag har funderat på hur det skulle gå... Visserligen har jag dansat på avancerad nivå, men det var disco/show - jag har adrig någonsin tagit klasser i pardans. Men visst gick det helt okej! Till en början var det galet svårt. Grundstegen är lite annat än disco och bugg, om man säger så. Men efter en och en halv timme behärskade jag till och med hänga med på snurrarna utan att tappa bort mina trippelsteg-trippelsteg-gå-gå.
I morgon byter jag stil och går från boggie woogiens femtiotalsliknande steg och musik, till bodyjamens häftiga moves till den senaste musiken...
Fröken Tvärtemot firar jul
Avslöjad!
Välkommen. Andra gången idag.
Eh. Jo, alltså. Jag var ju här på lunchen. Men, alltså, det var ju inget hårt tränande. Det var ju bara ki balans. Det är ju bara lite lätt träning. Ju. Alltså. Jag ska vila senast på måndag, okej?
Träning med YouTube
"Så blir du stark, snygg & symmetrisk"
Den som styr kroppen
Just idag kände jag mig träffad.
Rubriken syftar på magen. Jag är rädd för att magkatarren är påväg tillbaka. För två och ett halvt år sedan hade jag problem med magen. Det handlade om allt från att jag var hemma från jobbet i två veckor och var tvungen att småäta precis hela tiden för att må okej, till att jag fick vända på perrongen och åka hem när jag egentligen skulle ta tåget till Göteborg. Mår inte magen bra, mår inte resten av kroppen bra. I några dagar nu har jag gått och burit på de där typiska känningarna av illamående, hungersug och tom mage trots nyligen intagen måltid. Det är inte jätteilla ännu, men jag är orolig, för att magen är orolig.
Min vardag är helt olik den jag hade innan jag flyttade hit. Jag gör så mycket mer. Det går inte att jämföra. Medvetet har jag dessutom valt bort att ta på mig extragrejer för att jag inte vill bli stressad. Och tack och lov känner jag mig inte ett dugg stressad. Jag trivs skitbra. Ändå protesterar magen. Och oron över magen blir ju i sig ett stressmoment. Så, vafan gör man?
Antingen eller (utan träning kan jag lika gärna vara onyttig).
Veckan som gick
Måndag: Skivstång
Tisdag: Långpromenad
Onsdag: Core
Torsdag: Spinning
Fredag-lördag: Vila
Söndag: Aerobics
(Det är nu ni ska läsa "duktig Johanna" mellan raderna.)
Tur att det finns spinning!
80 minuters träningspass ikväll: spinning följt av styrka med gummiband och kroppsvikt.
Det känns i benen just nu. Äntligen känns det. Precis som det ska vara.
Ge mig träningsglädjen tillbaka!
Och visst, ett par-tre låtar var bra. Och ett par-tre rörelser. Men fick jag häftig musik och sköna moves? Nja, jag fick mest fåniga rörelser, en ledare som tjoade på ett töntigt och alldeles för hurtigt vis (man kan tjoa på ett ärligt och bra sätt), och faktiskt några skratt. Men visst, jag blev svettig och jag tyckte till och med det var bra under säkert sju-åtta minuter, inklusive stretchingen.
Den största skillnaden från vad jag är van vid hemma, är ledarna och sättet de lägger upp sina pass på. Har ledarna ens samma utbildning som de har i Falun och Uppsala? Det borde de ju ha, men här ser jag någon ledare hänga med huvudet när hon gör armhävningar, hur det blir en paus när hon byter rörelse och hur hon hoppar på ett sätt som är skadligt för knäna. Och för mig känns det ganska främmande att efter att ha börjat köra snabbare musik och snabbare rörelser, plötsligt ta en låt där allt blir segare, för att sedan pumpa upp tempot igen. Upplägget av många pass är... lite konstigt.
Imorgon ska fröken Stockholm och jag på spin styrka (vilket skulle kunna heta spinning + bodypump på vanligt träningsspråk) och jag hoppas stenhårt på det passet...
Det här med träningsställen...
Jag gillar verkligen Friskis & Svettis. För i Falun och i Uppsala där jag tränat på Friskis i flera år har det varit väldigt bra. Här i Sundsvall ser det bra ut på ytan. De har många pass att välja på och de har stora och fräscha lokaler. Men... människorna som är där... De har rosa cykelbyxor, gärna en för stor t-shirt från 90-talet med ett så gammalt tryck på att jag inte känner till det. På ett pass såg vi till och med en tjej som tränade i jeans. Hallå!? Många saknar taktkänsla, än mindre har de förmåga att koordinera sig.
Alltså, det är helt okej att gilla rosa cykelbyxor, och träna i jeans får man väl göra om man tycker det är skönt - och det är ingen som har sagt att alla ska ha lätt för koordination. Det är bara helheten som gör mig lite skeptisk. Det känns lite B, helt enkelt. Jag har testat ett handfull pass nu och inget har varit något wow-pass. Aerobicsen blev jag jättebesviken på. Med bara ett pass i veckan hade jag hoppats på att det skulle spruta endorfiner ur öronen på mig, precis som efter varenda aerobicspass i både Falun och Uppsala. Men ledaren hade ungefär fem steg som hon varierade sig mellan, och hälften glömde hon bort. Spinningen har varit närmast wow. (Spinning kan nog aldrig vara tråkigt.) Skivstången har varit bra, för där kan jag ju köra så tungt eller lätt jag vill, men... varför känner jag en viss pensionärsvarning? Var finns wow-passen och wow-ledarna på Friskis i Sundsvall? Jag måste testa fler pass. Och spinna lite mer.