Babyboom?
När jag var i Falun i våras hälsade jag på en kompis för att fika och träffa hennes senaste tillskott i familjen, en liten dotter. Bara några timmar tidigare hade jag fått reda på att en av mina närmaste barndomsvänner ska bli mamma i höst. Ytterligare några dagar tidigare hade jag fått veta att en annan nära barndomsvän också ska få barn för första gången i höst. Dessutom väntar min syster en till liten bäbis (weee, jag blir moster igen!) i övergången mellan sommar och höst.Höstens augusti-, september- och oktoberbäbisar är alltså inte vilka bäbisar som helst. Det är min systers bäbis och det är mina tidigaste barndomsbästisars bäbisar. Galet spännande!
Onödig kunskap är väl bättre än ingen kunskap?
Att mitt minne är ganska dåligt är ett faktum. Jag försöker till och med (minnas) att äta tabletter för att höja min koncentration och få bättre minne. Men på två plan är mitt minne faktiskt ovanligt bra. Det handlar om siffror, vilket ju kan tyckas konstigt med tanke på mina bristande matematikkunskaper. Men vi snackar inte mattetal här.
Jag minns födelsedagar och sidnummer. Jag minns födelsedagar jag inte ens behöver minnas, som en gammal kollega som jag inte pratat med på tre år och som jag ens aldrig varit så nära att jag gratulerat på födelsedagen. Och jag minns födelsedagen som pojkvännen jag hade när jag var 11 år har. Dessutom minns jag min senaste kanins födelsedag (en kanin som dog innan jag ens hunnit bli tonåring).
Och jag minns alltså sidnummer. Sidnummer av allt... Inför senaste tentaplugget började fröken Siljan leta information om fallstudier i olika böcker. Utan att titta i någon bok avbröt jag henne och berättade att hon kunde hitta den informationen på sidan 55 i Rapporter och uppsatser. Pluggkompisarna bara stirrade på mig. Men jag hade rätt. (Det som är lite tråkigt är ju bara att jag minns sidnumret. Exakt vad som står på sidan kan jag aldrig lära mig.)
I dag letade fröken Siljan i en 500 sidor tjock bok. Vi hade nämligen för ungefär en månad sett information om medierapporteringen kring Estonia som vi nu ville läsa igen. Lite skämtsamt frågade hon mig om jag visste var hon kunde hitta det, jag som brukar minnas sidnummer.
»Hm... nää, jag vet inte... 376 kanske...», sa jag.
Jag chockade mig själv när det visade sig att jag hade rätt.
Utan att du har en aning...
Hon lever. Men det är inget roligt samtal du får från din vän när hon berättar vad hon har gjort.
Föreställ dig det dåliga samvetet du får när du inser hur dåligt din vän mår - utan att du haft en aning.
Jag bryr mig alltid om hur du mår. ♥
De manquer
Trodde jag, ja.
Med drömmen i behåll, som Winnerbäck sjunger
Det kan vara lite småtungt att höra hur klasskamraterna stormtrivs på sina praktikplatser, pratar vitt och brett om sin byline i tidningen och verkligen har hittat hem och fullkomligt älskar det de gör. Det är tungt för att jag än en gång känner mig annorlunda och lite konstig för att jag inte resonerar som de. Jag förstod redan innan jag påbörjade min journalistutbildning att jag inte skulle sträva efter samma sak som många andra. Det är klart att jag också gillar att se mitt namn i tidningen. Och jag tycker att det är rätt trevligt att jobba som journalist. Lokalreporter har aldrig varit min dröm, men lokaltidning är en fantastiskt bra skola och jag är glad över att jag är där jag är. Min redaktion är ett gäng speciella och sköna människor och det är jättekul att upptäcka att jag inte har några större svårigheter med att utföra jobbet.
Men jag brinner inte för det. Och jag har sagt det här förr.
Jag älskar att skriva. Journalistik handlar till säkert 75 procent om att inte skriva. Det har jag visserligen vetat länge. Men jag vill ha min journalistexamen och sedan vill jag hitta min grej. Min grej handlar om att skriva. Det är allt jag vet. Jag skriver gärna om människor i reportage- eller porträttform. Jag skulle till och med kunna tänka mig att ha ett deltidsjobb som inte heter journalist, bara jag trivs och får göra mina texter vid sidan om. Att frilansa är skitsvårt, det är jag fullt medveten om. Men jag tror att något åt det hållet är min grej. Fram till dess fortsätter jag gärna att utvecklas på det sätt som jag gör nu.
Trivas. Ända till jag hittar det som jag brinner för.
Imorgon är en annan dag?
Jag tänkte skriva om att den här dagen sög på grund av...
...min trötthet. Jag har inte kunnat somna de senaste kvällarna/nätterna, och jag går upp jättetidigt.
...mitt humör, som förmodligen hänger ihop med tröttheten.
...att ryggen började göra ont när jag äntligen tog tag i träningen.
...att Leksand förlorade tredje jävla raka matchen i kvalserien.
Men jag orkar inte skriva om det.
Vad sägs om en dagens? Outfit alltså.
Ja, jag tycker så mycket om mina favoritmyskläder att jag måste visa upp dem. De passar utmärkt till den här nervösa söndagen. Det är mjukisbyxor från Cubus, det är en hood från Cubus, det är ett brottarryggslinne från Gina Tricot och det är ett hårband från Monki. Hårbandet är pricken över i:et, tillsammans med strumporna som har rosa peacetecken och kommer från Jennyfer (Paris). Det ni!(Oj, vad tjejig jag känner mig. Hoppas inte redaktionen jag ska vara på i två veckor hittar min blogg nu. Det skulle vara... lite pinsamt.)
Det är alltså en lite nervös söndag, det här. Min praktik börjar imorgon, och det kommer säkert bli både roligt och lärorikt. Men första dagen på en ny arbetsplats är ju alltid jobbig. Det gäller att vara supersocial och det är massor av nya ansikten, det är ett nytt ställe, det är nya arbetsuppgifter och det är nya rutiner.
Hjälp.
Fram till imorgonbitti ska jag woka till mor och far, insupa D-vitamin i solen på bryggan, dra till lillebror och se på hockey och... inte träna idag heller. Fan, alltså. Jag ska träna i veckan. Och när jag kommer tillbaka till Sundsvall om fjorton dagar ska jag skärpa mig på riktigt. Det är hård träning som gäller igen.
Han med jordens längsta ögonfransar
Lyckligt lottad
Det var på fröken Gästriklands födelsedagsfest i går som jag plötsligt såg mig omkring och såg var och en. Tretton personer på tjugo kvadrat. Jag är så lyckligt lottad som har träffat dessa fantastiska människor. Sundsvall hade inte varit någonting utan dem.
Världens bästa 25-årsdag
Har jag världens bästa vänner eller? Gårdagen blev bra, trots tenta. Dagen började bra redan efter tolvslaget. Innan jag gick och la mig hade jag fått fem grattis och några presenter. Efter tentan firade vi mig med tårta och bål och drinkar och dans och ballonglekar, och Leksandsknäcke som nattmat. Tårtan var det Ica som bjöd på för att det var min födelsedag. Mina roliga vänner hade köpt de roligaste grejerna, bland annat en kopp. Inte vilken kopp som helst, utan koppen ni ser på bilden. Så jäkla rolig grej, liksom de andra grejerna. Världens bästa mormor, åh, vad glad jag blir!
Från vännerna utanför Sundsvall kom egengjorda smycken, godis, lotter, vykort, brev och andra roliga småpresenter med posten. Vad gulliga alla är! Det var längesen jag blev så uppvaktad.
I morse invigde jag koppen. Tack, världens bästa barnbarn!
Jag firar med att skriva tenta i massmedierätt och etik. Kul.
Nu är jag inne på mitt 26:e levnadsår. (Gaaah!)
Och jag är närmare 30 än 20. (Ingen panik, iiiingen panik...)
Jag är dessutom halvvägs till 50. (Aousch!)
Ja, herregud. Åldersnojan som släppte för ett par år sedan är tillbaka. Trots att jag egentligen tycker att 25 låter som en bra ålder, så är det svårt att undvika den där känslan som kommer ibland - att känna sig lite gammal.
Men i dag blir jag inte 25 år gammal. Jag blir 25 år ung, okej?
"Äta bör man..."
I dag drack jag en kopp te och åt ett par nötter till frukost (d.v.s. jag åt ingen frukost) och det märks. Just nu är jag nämligen inte ett dugg sugen på att åka till Paris, jag vill definitivt inte plugga, jag har mer tentaångest än vanligt, jag känner mig dum och korkad, jag har till och med tänkt tanken att jag kanske borde hoppa av utbildningen, jag har ingen lust att prata med någon - inte ens skicka ett sms. Kort sagt är jag trött på precis allt.
Jag måste se till att få i mig lunch. Nu.
Jag kastade slängpussar till stans finaste pojke.
Min blick mötte hans stora, tindrande, blå ögon inne på affären i dag, och vi log. Vi sågs litegrann för tre veckor sedan. Annars var det två månader sedan sist. Jag kastade slängpussar till honom och han skrattade. Jag gjorde ljudliga luftpussar och han skrattade ännu mer. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag märker att han känner igen mig.
Kanske beror det på att jag träffade honom flera gånger i veckan de första elva månaderna. Han hann kanske vänja sig vid moster som kom och sjöng Leksandssånger och om bäbis haj, lekte tittut, drack te med mamma, busade, gjorde konstiga grimaser och matade honom med quornfärssås. Jag är ändå fascinerad över att han inte är reserverad när han träffar mig, med tanke på att han bara varit i Sundsvall en gång och jag bara varit hemma två gånger den här terminen. Hur kan en sådan liten varelse känna igen någon som hälsar på så sällan?
Eller så kanske han inte alls känner igen mig. Han skrattar ofta när han ser mig, så det kanske helt enkelt är så att jag ser lite lustig ut. Det spelar ingen roll. Hans skratt ger mig energi.
Du ska inte säga att du är dålig, säger Mia Törnblom
Men... jag är så himla dålig! Jag gör allt jag inte ska göra och jag gör inget jag borde göra.
Igår kväll satt jag och gav tips om hur man ska göra för att inte stressa upp sig om man har för mycket att göra. Ironiskt, för här sitter jag, med böcker, post it-lappar och överstrykningspennor bredvid mig, och jag kan inte tänka klart. Alls. Jag drog ut nätverkskabeln för att inte kunna surfa. Det slutade med att jag satt och tittade i kors på elementet, drog i håret eller bläddrade i min kalender. När jag är stressad gör jag inget. När jag hör hur duktiga andra är med plugget, borde jag bli taggad på att vara lika duktig själv. Men tvärtom stressar det mig ännu mer - och jag gör ännu mindre. Hur jag imorgon ska kunna redogöra för vetenskapliga teorier om mediernas effekter, är ett stort frågetecken.
Jag behöver andas. Släppa allt. Jag ska ut i de nästan tio minusgraderna nu. En promenad till träningen, köra mig slut på roddmaskin och på aerobics och sedan promenera hem igen borde vara ett bra recept på att andas och få energi. Jag är inte säker på att det hjälper idag, men jag behöver endorfiner.
Säng som väntar
Händer som doftar av chokladlotion. Musik som berör. Kropp som gör lite ont efter cykelvurpa. Nostagli som tränger sig på. Tröja som doftar någon annan. Tid som saknas. Kreativ skrivarlust som håller sig kvar. Inspiration som inte vill infinna sig. Hjärna som är full av borden. Rum som doftar citronte. Axlar som spänner. Ögon som är trötta.
Energi
Då och nu
Varför det? undrar ni. Det är väl inget konstigt att kunna träna?
Det var ett tag sedan jag skrev om det här nu. Det upptar inte mina tankar på samma sätt längre. Men ibland kommer det över mig. För snart ett år och nio månader sedan genomgick jag en stor ryggoperation på grund av min skolios. Man gick in genom ett 40 centimeter långt snitt från magen, upp längs sidan och bak på ryggen, och rätade upp min sneda ryggrad med hjälp av titanstänger och -skruvar.Jag är alltså stelopererad i ländryggen. Och jag tränar som aldrig förr.
Jag låg på barnkirurgiska avdelningen på Universitetssjukhuset i Linköping när vintern blev till vår under åtta dagar 2007. När alla slangar från kroppen var borta efter fem dagar, kunde jag lite lätt börja försöka gå med gåbord. Jag blev hemflugen till Dalarna med ambulansflyg och kunde varken ta på mig ett par byxor eller resa mig från en stol utan hjälp. Jag fick bo hos mina föräldrar den första tiden, eftersom jag inte ens orkade lyfta en kastrull. Jag knaprade morfin i tre veckor och gladdes åt att orka gå tio extra meter på min dagliga promenad till brevlådan.
När min kusin gifte sig tre månader efter min operation, kämpade jag och ryggen för att orka vara med. Jag fick inte träna på ett halvår, mer än att gå promenader. Men när alla andra dansade på bröllopet, blev jag så sugen att jag inte kunde låta bli att ta några små och försiktiga buggsteg med pappa. Långsamt, långsamt...
Att jag idag skuttar omkring på aerobicspass känns alltså smått euforiskt.Jag är inte lika smidig som före operationen. Inte lika vig. Jag är lite stel ibland när jag varit stilla länge. Jag har ingen känsel på en del av magen. Jag har dålig känsel eller är överkänslig på vissa delar av vänstersidan och någon muskel i magen är inte riktigt normal. Visst kan jag bli sjukt frustrerad och förbannad av att inte klara av att göra den där vridningen på yogan. Visst kan jag bli ledsen av att inte känna något på magen. Men oftast blir jag bara överväldigad av känslan av var jag är idag. Vad spelar det för roll att tappa känseln, när jag inte har en krök på 55 grader i ryggen längre? Förutom att jag ser mycket rakare ut idag, så är jag dessutom i princip aldrig trött i ryggen, till skillnad från att ha varit det var och varannan dag före operationen.
Skolios är en snedvridning av ryggraden. Det här är min ryggrad då och nu. Det påminner mig om vad det är jag har gjort. Men framförallt brukar det ge människor runtomkring en bättre förståelse. Operationen och tiden kring den är avlägsen nu, men när jag ser bilder, kommer allt tillbaka. Hade jag inte gått igenom den här operationen, hade min ryggrad sakta men säkert fortsatt att krökas. Om ungefär tio år från nu hade jag, enligt min läkare, troligen inte kunnat stå upprätt längre. Även om det är svårt att sätta ord på tankarna och känslorna, så finns åtminstone en klar känsla där, och den har jag tjatat om hela tiden: att det känns overkligt att det är jag som har gjort det här. Idag är jag normal, bortsett från att jag har lite titan i ryggraden.
På ett halvår fick jag inte träna, för då läkte fortfarande skelettet. Mitt första träningspass skedde nästan exakt på halvårsdagen. Det gick bra, men det tog nästan ytterligare ett halvår för mig att träna helt normalt igen. Så sent som för en månad sedan testade jag core igen, och jag testade rygglyften på gymet för första gången sedan jag opererades - allt för att bli lycklig av att inse att jag klarar även det.
När månadens egoinlägg nu lider mot sitt slut, kanske ni förstår varför jag tycker att det är helt underbart att kunna träna så mycket och så pass problemfritt som jag faktiskt gör. Endorfinkickarna kommer givetvis från träningen i sig, för att jag tycker att det är så roligt. Men tankarna »jag kan! jag kan! jag kan!» gör utan tvekan sitt.
Finbesök
Jag har väldigt få anledningar till att åka till Falun. Familj och hockey i all ära, men jag har det för bra i Sundsvall för att vilja lämna staden. Den största anledningen till att resa de trettio milen söderut är Oliver, 1 år. Han utvecklas ju liksom inte i samma långsamma tempo som resten av familjen, om man säger så.
Alla behöver en Oliver att få energi av. Men, som sagt: jag känner inte för att åka härifrån. Därför är jag väldigt glad över att syster, svåger och självaste systersonen kommer till Sundsvall i eftermiddag!
Moster saknar sin gudson...
På bara två och en halv veckor har jag missat att han reser sig utan stöd, att han har fått skor och en cool jacka, att han gapskrattar när han gungar och att han går litegrann. Men jag får dagliga rapporter om honom, från syster som berättar om hans nya påhitt, från svåger som skickar film via msn, från mamma som mailar bilder och från lillebror som mms:ar både bilder och filmer. Han är så stor! Det går så fort!
Jag längtar inte hem. Faktiskt inte alls. För jag trivs här i Norrland. Jag har lärt känna ett underbart tjejgäng och en massa annat kul folk och det händer saker hela tiden. Så nej, jag har ingen större lust att åka hem, faktiskt. Men jag längtar efter Oliver. (Och okej, efter mammas mat också.)
Jag kommer hem till 1-årsdagen. Om tre veckor.
Vemod, förväntan och nervositet.
Nu är det dags. Lägenheten är nästintill tom, bortsett från några möbler jag ska hyra ut. Varenda litet hörn är städat. Två bilar och ett släp är nu fullpackade. Imorgon går hela lasset till Sundsvall. Den här gången åker jag dit för att stanna och för att på lördag lämnas ensam i den främmande lägenheten i det främmande området i den främmande staden i den främmande delen av Sverige.Hur det känns? Konstigt. Spännande. Nervöst. Läskigt. Förväntansfullt. Vemodigt. Roligt. Det känns inte så jobbigt som jag trodde att lämna min lägenhet. Det jobbigaste är helt klart att inte få träffa min systerson så ofta, den tanken kan jag knappt tänka. Det bästa är dock att jag har en dejt med en klasskompis redan på lördag vid lunch. Hon kommer hem till mig, vi tar mammas bil och åker till skolan på välkomsttal och lite stadsvandring. Det är lika bra att slänga sig in i allt.
Men det är helt galet att jag verkligen ska flytta. Det är inte bara svårt att ta in att jag ska läsa tre år på universitetet och sedan bli journalist, utan det är även svårt att ta in att jag faktiskt flyttar härifrån. Inte för tre månader, inte för en termin, utan för flera år. Det kändes på riktigt först när jag såg min tomma lägenhet ikväll. Nu är det ungefär tolv timmar kvar... sedan flyttar jag visst.