barajagjohanna

Första gången jag tänkte på att ställa mig i bostadskö i Stockholm var för säkert åtta år sedan. Då bodde jag i Uppsala och hade inga direkta planer på att bosätta mig i huvudstaden, men tänkte ändå  tänk om...  Åtta år har gått och nu vet jag den sortens jobb jag vill ha i princip bara finns i Stockholm. I går ställde jag mig i kö. Så nu kanske jag har ett förstahandskontrakt lagom till pensionen.

I tisdags blev det lunch ute. I torsdags blev det lunch ute. I dag blev det lunch ute.

Men i går, fredag, var värst hittills. Då åt jag frukost på café, lunch på café och (!) middag på restaurang.

Vi har lagt ut en annons om att vi söker lägenhet i Stockholm i sommar, min sambo och jag. Vi har skrivit en seriös ansökan med information om oss, vad vi söker och sådär. Man kan ju förvänta sig att den som vill hyra ut sin lägenhet åtminstone berättar var den ligger, kanske till och med försöker sälja in sig. Men då får vi det här svaret:

hej jag har två rum o kök vill hyra ut den från 1 maj till slutet agusti

Vad tror han?! Att vi ska jubla? JA! DIN LÄGENHET LÅTER PERFEKT FÖR OSS! VI TAR DEN!
Herregud. Människor är dumma i huvudet.

Saker och ting börjar klarna. Jag har fått schemat för dagarna i London. Förberedelserna är nästan klara. Jag har diskuterat intervjuerna med redaktionen. Jag börjar äntligen få grepp om situationen och den värsta nervositeten har lagt sig och börjat förvandlas till förväntan.

Då bestämmer sig en vulkan på Island för att få ett utbrott. Myndigheter runt om i Europa tvingas ställa in samtliga flyg och har ingen aning om när flygplanen kan börja trafikera luften igen. Jag fick precis ett mail från bolaget där jag bokat mina biljetter. "Kära kund!" inleder de och vill berätta att jag kan vara en av de resenärer som drabbas av inställda flyg på grund av aska i luftrummet från vulkajäkeln. De ber mig hålla mig uppdaterad och meddelar också att det är omöjligt att svara på hur många dagar det tar innan flygen kan gå igen. Jättekul. Bra timing, vulkanen.

Vapianos pizzor – inte alls dumma.

Söka lite sommarjobb vore nog på sin plats. Vid middagen med Sundsvallsjournalister i går blev jag lite stressad. Medan jag har varit lat och bara sökt ett enda reporterjobb hade femtio procent av oss färdigt med olika sommarvikariat (på några av Sveriges största tidningar till på köpet).

Jag är inte en av dem.

Jag behöver inte vara på de största tidningarna, tvärtom. Men ett jobb hade ju varit bra för plånboken och meritlistan.

Den här fredagen skulle bli bra, med gemensam redaktionslunch, med avtackning och förfest, med tre kollegors boksläppfest. Och så går jag och blir sjuk. Inte inte inte okej. Så nu är jag hemma och tvättar, dricker te med honung, läser tidningar och tittar på Nyhetsmorgon. Och är förfärligt rastlös. Hur jag ska kunna sysselsätta mig resten av dagen utan att klättra på väggarna är ett stort frågetecken. Ligga stilla i soffan och göra inget alls? Jag kan inte.

Som ett slag i ansiktet. Så kändes det att byta lugn mot hets. I Uppsala hände det. Konduktören berättade att han fått order från polisen att köra längst bort på perrongen. »Det har varit bandyfinal, Hammarby vann och nu ska alla bajrare ta sig hem.» Jaha, tänkte jag, just ja. Sedan åkte vi långsamt in på stationen och galna grönvita människor bankade på tågets väggar och fönster, skrek om sitt SM-guld och jag började bli orolig. De menar väl inte att alla de här människorna ska åka med vårt  tåg till Stockholm?

Jodå. På det redan överfulla tåget som saknade en vagn klampade galet många Hammarbyfans på. De stod i gångarna med sina ölburkar, hoppade upp och ner så att hela vagnen skakade, ett barn blev rädd och började gråta. Vagnen började stinka alkohol och snus, värmen steg och där satt jag och kämpade för att inte få panik. Tåget försenades från Uppsala och ännu mer från Arlanda eftersom människor hade svårt att komma i och ur vagnarna. På Stockholms central kryllade det av poliser, tunnelbanan var lika full som passagerarna och trängseln liknade rusningstid. På Slussen smällde ett skott.

Home sweet home.

Över hela lägenheten glittrar golvet. En liten hint om vad jag hade på mig i går kväll. Tillsammans med rosett i stora lockar, och överdrivet stort armband. Gud, vad härligt det är att klä upp sig när det händer sällan!

Min vän Juristen bjöd in till fest för att fira att hon blivit just jurist och till råga på det fått en ny lägenhet och ett nytt jobb. Det bjöds på tilltugg. Massor av tilltugg. Ett par timmar efter midnatt tog vi oss hemåt, lite besvikna över att alla bangat på utgång, men glada över att ha fått en härlig kväll.

"Lite" tilltugg. (Vi hade inte behövt äta hemma före festen...)

Välkommen på klassåterträff!
Nu är det dags för återträff med 9a och alla andra klasser på Gruvrisskolan som gick ut 2000.

Jag såg brevet och tänkte nej. Nej nej nej. De jag vill ha kontakt med, dem har jag kontakt med. Kalla mig tråkig, men det är tio år sedan jag såg vissa av de gamla klasskompisarna – och det finns en anledning till det.

Jag minns högstadiet som en ganska jobbig period. En period som jag var glad åt att lämna för gymnasiet och som jag i dag är glad åt att den är så pass långt bort att minnena börjar blekna. Utan att gå in på för många detaljer, så var vår högstadieklass den värsta i skolans (visserligen ganska korta) historia.

Klassträff med 9a. Är det då man ska jämföra vem som har blivit mest lyckad? Är det då jag tio gånger ska berätta för olika personer att jag pluggar till journalist och tio gånger få höra folk säga »jaaa, åh, jag minns att du alltid skrev så mycket, journalist passar väl dig?» Jag har sprungit på en och annan klasskompis på krogen och jag vet hur det brukar låta. Det är tomt snack. Artighetsfraser. Åka till Falun min sista helg på praktikterminen, och betala 400 kronor för en fest med gamla klass- och parallellklasskompisar som jag inte har någon kontakt med eller något behov av att träffa? Tack. Men... nej tack.