Medelpoäng
Rösta solidariskt
Miljöpartiet har så bra valmanifest att jag knappt kan tro att det är hållbart. Det är jättebra att de vill höja studiebidraget med 1000 kr. Nu har jag inte koll på Sveriges ekonomi och hur allt fördelas, jag undrar bara om vi har råd med det. Skitsamma, ett bra förslag är det. Deras alkoholpolitik är bra och deras jämställdhetspolitik likaså. Att de vill ha hög skatt på bensin är bra, för det är skrämmande vad växthuseffekten gör med vårt klimat. Jaja, jag vet att människor på glesbygden är beroende av bil, men Mp vill få kollektivtrafik även dit. Ja, jag vet inte hur hållbart det är heller. Men förmodligen blir det Miljöpartiet som får min röst även denna gång. Det känns som ett bra val om man tänker långsiktigt. Politik om studenter, alkohol, miljö/ekologi/rättvisemärkning, jämställdhet, djurrätt, boendefrågor och arbetsfrågor är viktiga och i de frågorna inser jag att Mp faktiskt tycker som jag. Men jag ska kolla upp vad de andra tycker också. Att rösta höger känns visserligen främmande, men det är ju bra att kika. Det finns ju knappast något parti som tycker precis som en själv, så jag antar att det gäller att titta på vilka ämnen som känns viktigast.
Titta på Insider på TV3 klockan 22 ikväll om ni är intresserade av alternativa partier.
Några av de 36 rubrikerna i Miljöpartiets valmanifest:
Stoppa klimatkatastrofen
Kortare arbetstid och tryggare arbetsliv
Mer ekologisk mat
Fler miljöbilar
All kärlek är bra kärlek
Rätten till en bostad
Råd med tandvård
Bättre villkor för studenter
Självständig alkoholpolitik
En rättvisare värld
Djurs rättigheter
Till alla nyfikna
På informationen och intervjun för Disneyland blev vi informerade om att besked om vi fått jobb eller ej kommer efter två veckor. Det fanns tre sortes brev.
1. "Välkommen till Disneyland Paris" med kontrakt.
2. Din ansökan var intressant och vi finner din bakgrund intressant för framtida jobb hos Disneyland Paris. Just nu har vi ingen plats, men vi kommer att höra av oss till dig om det blir ett ledigt jobb.
3. Du har tyvärr inte fått jobbet.
Jag skulle absolut kunna få jobbet, men under intervjun fick jag bara känslan av att jag inte skulle få det.
Idag kom brevet från dem.
Ett tunt brev, det kunde omöjligt ligga ett kontrakt där i.
Jag fick brev nummer 2.
Det kändes helt okej. Lite likgiltigt, men nästan skönt. Jag hoppades ju nästan på att inte få det, för då slipper jag välja. Som bekant har jag ju inte så lätt för det... Vad som gäller nu trodde jag alltså var bara att boka flygbiljett till Paris och tåg vidare till Angers. Och det var lätt de första timmarna. Sedan kom tvivlet tillbaka. Eftersom jag tvivlar så fasanfullt mycket, kanske det inte är meningen att jag ska åka?! Att lägga 16.000 kr på enbart franska, som jag inte vet vad jag ska ha till, samt ta studielån när jag inte vet vad jag ska ha det till, det tar emot, det handlar om jättemycket pengar. Funderar på att stanna hemma och läsa upp betyg istället. För jag vill börja plugga och kommer jag plötsligt på vad jag vill, måste jag då ägna en-två terminer till att läsa upp betyg först. Jag kan lika gärna göra det nu när jag vill det. Eller nåt. Mitt främsta argument för att inte åka är för att jag faktiskt gjort det här en gång förut. Åh, vad ni måste vara trötta på veliga Johanna vid det här laget. Men ni kan inte vara mer trött på henne än vad jag är...
Gumman i brödrosten
I min vardag, d.v.s. när jag jobbar, sitter på bussen, handlar mat, tränar eller när jag läser, när det regnar, när solen skiner eller när träden rör sig med vinden, så tänker jag i text och jag ser i bilder. När jag var yngre formulerade jag alla händelser som texter i huvudet, eftersom jag skulle skriva dagbok senare på kvällen. Numera ser jag blogginlägg i det mesta. Och trafikstockningar, kärlekspar, spöregn och tågstationer ser jag genast i bilder och bildreportage.När jag i eftermiddags kom in i köket och såg min spegelbild i brödrosten tyckte jag det var så coolt att jag bara var tvungen att ta en bild. Min storebror skulle himla med ögonen, han har redan påpekat hur konstig jag är när jag tagit tjugo bilder i olika vinklar på kräftor och femton bilder på vita stenar i en skål. Men jag bjuder på att vara lite konstig vid sådana tillfällen. Man måste ju expremintera, annars kommer man ju ingenvart.
Inredning på Samos stränder
Stenar har ju varit ett populärt inslag i svenska hem ganska länge nu. Stenar i olika former och färger som man lägger i krukor, runt ljus, i skålar och så vidare. Stenarna på stranden i Votsalakia på Samos, Grekland var väldigt fina. När rastlösheten trängde sig på i solstolen gick jag till vattnet och plockade vita stenar. Ett billigt sätt att få stenar, som annars kan vara ganska dyra. Och visst känns det mycket roligare att säga att jag har plockat stenarna själv på en strand i Grekland, än att jag har köpt dem på Ikea... Tills det att jag kommer hem från Frankrike, så tar mamma hand om stenarna.
Vilket skämt!
Jag satt och sökte på studera.nu för skoj skull, efter metereologiutbildningar. Det finns faktiskt något som heter Metereologilinjen, 160 p, på Stockholms universitet. Coolt. Men särskild behörighet är fysik B, kemi A och matematik D. HALLÅ?! Vilket skämt! Mina absolut sämsta ämnen! Jag hoppade av matte B för att det var för svårt. Detta betyder att jag skulle behöva läsa in fysik A, fysik B, kemi A, matematik B, matematik C och matematik D. Vilket skämt... Jag vet inte ens vad en molekyl är. Och jag kan räkna plis och minus, men inte så mycket mer än så. (Okej, metereologilinjen innebär lite för mycket fysik för mig, som jag inte ens vet vad det handlar om, men ändå!)
Det som är mest tragiskt är att trots att jag är nöjd med mina betyg och gjorde det jag kunde på gymnasiet, så är de för dåliga för att komma in på många utbildningar. När jag väl börjar känna att jag skulle kunna börja plugga om inte en alltför avlägsen framtid (om ett-två år) inser jag att jag inte har särskilt stora chanser att komma in på sådana utbildningar som jag skulle kunna tänka mig. Jättetråkigt. Det är inte KY jag vill gå, det är högskola eller universitet. Att få upp poängen med hjälp av högskoleprovet känns uteslutet - skulle jag försöka mig på det skulle jag gjort det när jag fortfarande gick i skolan. Och att plugga upp betyg på Komvux känns nästan meningslöst, då det kommer ta... år...
Tråkigt. Ida och jag pratade om det tidigare idag och det är som vår gamla mediekommunikationslärare sa: vi medelmåttor har det svårast. De med bra betyg kommer in, de med dåliga betyg kan läsa upp dem, medan vi medelmåttor varken kommer in eller har lika stor chans att läsa upp betygen.
(Någon som vet vart man ska vända sig om man vill fråga angående att läsa upp betyg, tenta av ett ämne osv? Kan man t.ex. tenta av franska som gymnasiebetyg?)
Kräftor
I söndags åt jag hos mina föräldrar. Det var mamma, pappa, storebror och jag. De tre förstnämnda åt upp de stackarna ni kan se till vänster. Själv höll jag mig till varma mackor och kex med brieost, vilket var mycket mer aptitligt.Pappa berättade att det var en hankräfta han åt, och min storebror lekte med en kräfta, lät den prata och ha sig. Mamma sa att hon varken tycker det är särskilt gott eller roligt att äta kräftor. Jag kunde inte annat än att skratta åt den märkliga måltiden.
Nu är jag ju jag vegetarian, så jag äter inte kräftor, men jag har faktiskt aldrig ätit skaldjur. När jag var liten älskade jag när vi åt kräftor hemma. Inte för kräftorna, utan för det runtomkring: det var hela familjen, vi fick läsk och mamma hade bakat vitt, mumsigt bröd. Kräftor, räkor och allt vad det heter, det har jag aldrig varit förtjust i. Inte minst för att de ser fruktansvärt oaptitliga ut. Eller är det någon som tycker att de röda djuren med svarta ögon och långa klor ser mumsiga ut? (Dessutom finns det väl inte särskilt mycket att äta på djuret?!)
Egentligen borde inte det här inlägget ligga under kategorin Ätbart, för enligt mig är det inte särskilt ätbart. Men vad tusan, tydligen äter ju folk kräftor, och kräfttider är det nu har jag hört. Jag ska till och med på kräftskiva om tre veckor. Undrar om det finns vegetariska kräftor, precis som det finns vegetariska korvar, hamburgare och köttbullar? Troligen inte.
Samos, del III: Badspecial
Cyklop och snorkel: 10,80€. Ja, för tusan, det slår vi till på!
Och sedan var vi fast. Snorkling i havet (och i poolen också för den delen...) var en rolig sysselsättning. Vi blev som 8 år igen, båda två. Synen av Idas huvud uppstickande ur vattnet, med cyklop som täcker halva ansiktet och en stor snorkel från munnen, gjorde att jag skrattade så mycket att jag höll på att sjunka.
Vi fick se massor av fina fiskar, stora som små, och vi försökte dra upp ankare från havsbotten, stå på händer och göra volter (jo, av någon anledning kan jag bara det med cyklop, det har nog att göra med att jag varken tittar under vattnet annars, eller kan vara under utan att hålla för näsan).
Ida - Greklands snyggaste grodkvinna
Inte utan mitt cyklop
Dagen avrundas med vegetariska chips
Jag har så många bloggidéer att de svämmar över. Det var längesedan det var så. Eller ärligt talat tror jag aldrig att det har varit så. Det ligger blogginlägg på hög och väntar på att publiceras. Ganska kul faktiskt. Och än så länge bara växer högen. Jag vill ju inte publicera alla på en gång, liksom.
Nu ska jag satsa stenhårt på att bli färdig med avfrostningen av frysfacket i kylen... Har hållit på i snart fyra timmar - hela frysfacket var igenfrostat! Sedan blir det Beck (förmodligen däckar jag innan den är slut) med veggiechips och tzatzikidipp. Jag ser fram emot att stupa i säng sedan. Imorgon är det jobb som gäller igen, efter min veckas semester, den enda på hela sommaren.
Jag undrar varför de har döpt chipsen till Veggie? Jag menar, i hur många chips är det kött egentligen?
Snart...
Vilken dag som helst får jag beskedet. Jag hoppas nästan att jag inte får jobbet på Disneyland - valet blir liksom så mycket enklare då. Jag trodde att jag hade bestämt mig, oavsett hur beskedet blir, men när jag precis tittade i alla papper från universitetet i Angers och kollar flyg- och tågtider, blir jag osäker och velig. Tänker jag på Disney känns det plötsligt lite roligt, dock blir praktiska saker runtomkring mycket jobbigare. Det allra enklaste för mig är att åka dit och plugga mina fyra månader och sedan komma tillbaka till Falun. Men... vad jag än tänker så finns det dessa "men"...
Att sluta tänka är inte det lättaste.
Mat i Grekland
Kostas: Vilka grönsaker vill du ha?
Johanna: Pjaa... ta de ni har!
Kostas: Nej, säg vilka du vill ha, så ordnar vi det. Vi har alla!
Johanna: Okej... då skulle jag vilja ha lite zuccini, lite aubergin, lite tomat och lite paprika, tack. Och så strips och tzatziki.
Vad Kostas kusin sedan kommer in med ser ni på bilden ovan: en tallrik zuccini, en tallrik auberginer, en tallrik med tomat och paprika och så en tallrik med strips. Och Ida fick sin omelett och gurk- och tomatsallad. Gästerna vid de andra borden stirrade på oss. Eh, jo, det var kanske lite mycket mat... Det måste skett ett missförstånd på vägen, någonstans mellan mig, Kostas och kocken. Kanske trodde de att vi skulle dela på allt. Allt var fantastiskt gott, men jag lämnade mer än hälften.
Grekisk sallad, tzatziki och vitlöksbröd, mums!
Det här, samt ett kuppglas med vanilj-, jordgubb- och chokladglass blev vi bjudna på till dessert sista kvällen. Ett kalas som i vanliga fall skulle kostat 11€.
Semesterläsning
Semestern på Samos har som sagt bestått av vila, bad, sol, god mat och sist men egentligen allra mest: läsning under parasoll. Jag har hunnit läsa ut tre böcker och börjat på en fjärde. Den fjärde är Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith, men följande är dem jag hunnit läsa ut:
Mannen under trappan av Marie Hermansson har fått mycket bra recensioner. Jag håller dock inte riktigt med... Boken börjar bra och jag var mycket förväntansfull, eftersom boken verkar speciell med en man som bor under trappan i huset där Fredrik har flyttat in med sin familj.
Det är alltså ett minst sagt speciellt upplägg och i slutet blir man en aning förvånad, men det fungerar inte riktigt för mig... Berättelsen skulle kanske kunna bli bra... Men jag tycker faktiskt inte att boken är särskilt intressant. Språket känns fattigt och boken fängslar mig inte.
Mamma lånade ut Karin Alvtegens Skuld till mig. Och vilken bra semesterläsning sedan! Karin Alvtegen är otroligt bra på att skriva deckare.
Peter Brolin lider av panikångest, och när han för första gången på två veckor vågar sig ut från sin lägenhet till ett konditori, träffar han en kvinna som tar honom för fel person och Peter blir tvungen att lämna ett paket till kvinnans man. Innan Peter har hunnit öppna munnen för att protestera, är kvinnan försvunnen. Detta blir början på en otroligt spännande jakt på en besatt kvinna och boken är spännande ända till sista meningen.
På Arlanda insåg jag att jag nog måste köpa en till bok, för tre kanske skulle bli knappt (och vad rätt jag hade). Jag köpte O.s.a. av Denise Rydberg. En mer lättläst och förutsägbar bok får man leta efter! Men jag älskar den, just för att det är precis en sådan här enkel bok man behöver ibland.
Huvudpersonen Eva har utåt sett allt - hon har pengar, vänner, pojkvän, en fin lägenhet och ett stort hus. Hon tackar ja till pojkvännens frieri trots att det är Axel som hon alltid har haft ögon för. Innan Eva vaknar upp och inser vad hon håller på med och att allt inte känns som det borde, får hon ta emot en hel del smällar. Genom boken vet man vad som kommer att hända i slutet, men ändå blir man glad. En feel-good-bok, det är vad det är, och det lätta språket och den snabba storyn gör att man absolut inte vill lägga den ifrån sig.
Jag ska genast skicka efter Denise Rydbergs Vänninan och Storlek 37, för ibland är det underbart att läsa böcker som, förstå mig rätt, känns lätta, härligt förutsägbara och underbart meningslösa.
Samos, del II: Hoppuppvisning
Samos, del I
Om någon undrar om jag kan rekommendera Samos vidare, så skulle jag nog säga ja utan att veta vad jag pratar om. Jag skulle vilja åka tillbaka och se mer. Faktum är att min vän Ida och jag endast har rört oss omkring 500 meter på ön, på gatan där vi bodde. Vi har inte gjort någonting, nästan, och det har varit jätteskönt. Från vår lägenhet var det bara att korsa gatan och så var vi på stranden. Från morgonen till att solen gick ner på kvällen befann vi oss på stranden. Vi har mest legat under ett parasoll och läst böcker, badat, snorklat, plockat stenar, solat med måtta och ätit gott.
Samos är en liten grekisk ö med endast 36 000 invånare. Vi bodde i byn Votsalakia, som ligger på västra sidan av Samos. "Mitt i centrum" bodde vi, men det säger ingenting - Votsalakia är en liten by där det inte finns mycket att göra mer än att bada.
Som i övriga Grekland är invånanarna mycket trevliga och gästvänliga. Det är vad jag gillar bäst med Grekland. Som när vi igår kväll gick till hotellägarnas butik för att fråga när affärerna öppnar på morgonen så att vi kunde köpa färskt bröd, sprang de hem till sig och hämtade en limpa som vi fick. Inte ett öre ville de ha för det.
Vi blev stammisar på Kostas restaurant, som låg hundra meter från hotellet. Där åt vi hela sex (!) gånger och blev lite kompis med självaste Kostas - restaurangägaren. Två gånger har vi suttit och pratat med honom och mer eller mindre blivit erbjudna jobb på hans restaurang. (Om någon vill åka och jobba i Grekland, så behöver Kostas folk!) Senast igår kväll satte han sig vid vårt bord när det började bli sent och det inte var så stressigt, och han pratade om Grekland och Samos, om jobb, värme, språk, nationaliteter, mat och familj. En otroligt trevlig man som på vår sista kväll bjöd oss på en enorm fruktsallad och massor av glass, som annars hade kostat oss 11€.
Eftersom vi inte har gjort så mycket under veckan, blev fiske- och dykturen med hotellägarens son väldigt spännande. Han var en charmig grek som tillsammans med sin kompis erbjöd oss att följa med ut med båten. Vi tog vårt cyklop och hoppade i hans vita, lilla fiskebåt med motor, och åkte ut på havet och tittade när han drog upp fiskarna (eller tittade bort var snarare vad jag gjorde). Sedan tog dem med oss till en liten strand lite längre bort där vi hoppade i från båten och snorklade. Häftig havsbotten och läckra fiskar! Någon drog upp en bläckfisk... spännande.
Just den här veckan har Samos varit den varmaste platsen i Europa med omkring 40 grader. Kostas berättade att det var 43 grader en dag och att det inte varit så varmt på Samos sedan 1988. Eftersom vårt flyg var mer än sju timmar försenat kom vi fram på kvällen istället för mitt på dagen. Det var varmt och kvavt och vi båda var panikslagna på grund av värmen och visste inte var vi skulle ta vägen. Vi sov nästan ingenting den natten, dels på grund av värmen men också på grund av stormen utanför. Dagen därpå hyrde vi en fläkt och sedan har jag sovit bättre och bättre för varje natt. Trots den hårda sängen, skulle jag gärna stanna lite till... Som vanligt när jag har varit utomlands blir jag deppig sista dagen och vill absolut inte åka hem... den här dagen var inget undandag. Jag gillar oftast inte att landa i Sverige, utan vill bara tillbaka. Jag vande mig vid värmen och vill mycket hellre ha den än Faluns arton grader...
Jag har inte saknat vardagen.
Väderprognos: Samos
| 17/8 Tors |  | 18/8 Fre | | 19/8 Lör | | 20/8 Sön | | 21/8 Mån |
| ||||||||
 | | | | | | | | |
| 34° | | 35° | | 34° | | 34° | | 36° |
Hä-rä-gud...
Jag blir kallsvettig och får ont i magen av tanken på 36 grader och sol! Jesus, jag är inte van vid så hög varme. Ida kommer bli tvungen att dagligen tvinga i mig vatten så att jag inte får solsting och blodtrycksfall som vanligt. Vatten både i och på kroppen är vad som gäller i en vecka!
Vi ska till Grekland!
Efter att ha jobbat väääääldigt länge utan semester och sett alla andra ligga ute och steka sig under den fina sommaren, är det äntligen min tur att få vara ledig en hel vecka (obetalt dessutom, här är det inget lyx inte!). Jag har precis bokat och betalat: tidigt på fredag morgon sticker Ida och jag till Samos i Grekland. JIPPI! Det är inte ens ospecificerat, så vi får både etagelägenhet med balkong med havsutsikt. Och 35 grader i skuggan är det på Samos. Vi kan knappt andas av bara tanken. Men det blir nog bra. Det blir en vecka av sol, bad, läsning, mat (vitlöksbröd och tzatziki, mmm) och allmänt slappt, varmt och skönt.
Men jävlar i min låda vad stressigt det blev nu. Ikväll är det tvättatvättatvätta och fixa mat och duscha och packa och imorgon lär jag handla solskyddskräm på någon rast och fort som tusan hem få skjuts hem av mamma och packa det sista och äta och göra sånt där som att se till att inga sopor är inne, ingen mat i kylen som kan ruttna, och sedan ta sista tåget till Uppsala, redan halv sju. Shit pommes frites.
Kaos... de flesta kläderna hänger på tork i tvättstugan...
Sås!?
- Men Johanna, du är dålig på sås.
- Jajaja, jag är dålig på sås!
- Tycker du inte om sås?
Joo, jag tycker om sås. Däremot vill jag inte att maten ska drypa av sås. Missförstå mig inte, jag vill ha sås till maten, jag gillar faktiskt inte torr mat, och jag erkänner, jag är ganska dålig på att göra sås. Mest dålig på det sättet att jag inte orkar försöka, men också för att jag inte riktigt vet hur jag ska göra... Så nu vill jag ha hjälp. Hur tusan gör man en god sås som inte slukas av qournprodukterna? Eller, om du inte är van vid qourn: hur tusan gör man en god sås över huvud taget?!
Hur det gick? Jag vet inte!
Det är jättesvårt att säga hur det gick! Man vet ju inte vad de går på. Men det var en rolig dag, kul att få åka till Stockholm. På tåget hamnade jag bredvid en trevlig kvinna som var en blandning av min moster och min journalistiklärare från Uppsala, d.v.s. en väldigt sympatisk kvinna. Tunnelbana till Odenplan var inga problem, men att leta efter Norrtullsgatan var desto svårare. Det var dock lugnt när jag kom på att jag kunde sätta på mig glasögonen...
Vi var bara tretton personer där. Jag trodde snarare att vi skulle vara femtio... De flesta var trevliga, men alla var väldigt unga! Jag, blott 22, kände mig gammal. Och jag som trodde att det skulle vara jag och stockholmarna fick reda på att någon kom från Ystad, någon från Göteborg, en annan från Halmstad och någon från Örebro. I jämförelse var mina 2 timmar och 45 minuter på tåget, enkel resa, alltså ingenting...
Informationen gav mig en hel del. Det verkar som en rolig grej att jobba på Disneyland, men att behöva dela sovrum med någon känns inte det minsta roligt. Dessutom tror jag att mycket i jobbet kan vara slitigt. Vi gick in två och två på intervju och halva intervjun var på franska och halva på engelska. Mitt prat flöt på bättre än förväntat, men självklart var det ibland svårt att hitta ord och bygga en korrekt mening. Om jag sa något bra tvekar jag på. Tjejen som blev intervjuad samtidigt som jag tog nästan över hela intervjun, så de hade mer ett samtal medan jag fick alla svåra frågor som: varför sökte du till Disneyland? (Jag kunde ju inte direkt svara "en kul grej... räknade inte med att få komma hit...") Vad har du för framtidsplaner? Om din bästa vän skulle beskriva dig, vad skulle hon säga då? Och dina negativa sidor, vad är det? Hur tror du att du kommer att vara när du kommer till Disneyland? Phu! Den andra tjejen... vad sa hon egentligen? Hon pratade mest om att hon sökt förra året, vad de hade sagt då, om de fått med alla hennes papper, hur hon skulle göra nu eftersom hon kommit in på universitetet också osv...
Och hörni, jag sa aldrig någon av meningarna jag lärt mig utantill! Haha. I början av intervjun tänkte jag verkligen på det, men sedan glömdes det bort.
Efter intervjun kunde jag gå i lite affärer, men jag var så okoncentrerad och upp i varv så jag satte mig på Hötorget och pratade i telefon istället.
Och väl hemma hade jag fått brev från skolan i Angers. (Jag har bokat om till en termin.) Nu vet jag till och med hos vem och var jag ska bo. Och den här gången kändes det roligt att få brevet. Beslutsångest igen?! Uppenbarligen. Men har jag tur slipper jag välja... eller... tur? Jag vet inte. Om två veckor kommer i alla fall beskedet från Disneyland.
Nu har jag det
Excuse-moi, je n'ai fait que commander au restaurant en français ces derniers temps... donc c'est un peu difficile de trouver le mot juste...
De där meningarna kan jag flytande nu, utan problem. Haha. Vilken som känns bäst att säga imorgon och hur flytande den är då, visar sig. Mais merci à toi, Frédérique!
Inför morgondagen...
Hörde av mig till de två kompisar jag har i Stockholm. Har inte träffat den ena på fem månader, den andra på drygt ett år. Men ingen av dem kunde ses. Ajaj! Så nu får jag väl försöka umgås med mig själv och hitta fram själv och försöka äta nåt fort själv... jag dör. Typ.
I-i-inte alls n-n-nervös...
Converse
Converseskor är bäst, eftersom de både är snygga och funkar till nästan vilka kläder som helst.
Igår blev det tillökning i familjen Converse. De fina, ännu ej nersmutsade, bruna skorna trivs bra tillsammans med de grönblommiga och de turkosa. Samlingen är dock ännu ej komplett. Men för den är säsongen får jag nog vara nöjd.
Det är kärlek
Jag är fan kär. L a r s W i n n e r b ä c k. Det är visserligen inget nytt att jag är kär i honom. För fem år sedan insåg jag att ingen skriver så bra, ingen får med så mycket, ingen kan beskriva något så bra i en text, ingen får en att känna igen sig så mycket, ingen låter så bra och ingen är så bra som honom. En konsert med L a r s W i n n e r b ä c k är magisk, jag ryser, och efter konserten är allt man vill att ha mer av kärleken och magiken.
Läs det här. Och det här.
Je suis fou de Paris et Baileys
Det kanske har flyttat in ett spöke
Dessutom märkte jag att franska flaggan lyser bakvänt i mina ljusstakar som står på köksbordet. Ser ni? Häftigt! Det kan ju bero på det att det låg en röd tacochipspåse på bordet, att bordet är vitt och att det dessutom stod en blå ölburk på bordet. Men ändå. Häftigt.
Nej, nu ska jag återgå till festen. Den är jättestor - Vicki och jag!
Något magiskt
Väl framme i Leksand, påväg mot biljettinsläppet, tvärstannar jag och blir helt kall i kroppen. Hur faan kan jag glömma biljetten? För första gången i hela mitt liv har jag glömt det viktigaste. Och hur kan jag glömma det till just det här? (Förmodligen för att biljetten har legat i min sekretär i sju månader och jag inte tänkt på att jag har den - bara att jag ska på konserten.) Nåväl, tur vi var där i god tid. Lillebror, kusin och jag kör i racerfart tillbaka till Falun, upp i min lägenhet och grabbar tag i biljetten. Tillbaka i Leksand var vi redan klockan åtta. En timme innan Lasse skulle börja spela. Racerfart? Harkel, jotack.
Det är en härlig känsla att det inte bara är jag som kan i princip varenda textrad - här sjunger alla med. Hugger i sten och Kom ihåg mig gav mig rysningar. Hela publiken sjöng. Lasse var tyst, med ett leende på läpparna. Två gånger brukar han klappas in, och det gjorde han. Solen i ögonen, Över Gränsen och Stockholms kyss - wow. Efter två inklapp brukar folk ge sig. Men vi hade inte hört Kom Änglar, så ingen gav sig. Och en tredje gång kommer han in på scenen, överröst av jubel, och Kom Änglar blir vackrare än någonsin...
Att Falu Kuriren alltid sågar Lars Winnerbäck kan jag inte förstå. Vad har de emot honom? Konserten var klockren. Falu Kuriren påstod att den kändes lång. Va?! Jag tyckte den kändes för kort! Dala Demokratens Jonas Stentäpp (även känd som Heavy) skriver dock positivt om konserten. Den här konserten var den bästa jag varit på med Lars Winnerbäck. Förra året kunde någon del kännas lite långdragen, men den här gången var det perfekt.
På konsert med Lars Winnerbäck finns alla. Från en tioårig pojke med mamma i handen, till fjortistjejen släpandes på pojkvännen till pojkvännens farmor och morfar. Och publiken är alltid trogen. Det var Lars-dagen igår, och självklart gratulerade publiken Lars på namnsdagen. Självklart hänger publiken med på allting. Det är mys, det är nostalgi, det är vemod, det är skratt, det är längtan, det är glädje, det är kärlek. Det är något magiskt på en konsert med Lasse. Åh, det här lever jag på länge.
På... små... moln...
Att jobba på kundtjänst
Någon ringer in till en kundtjänst för en telefonoperatör och skriker och svär och undrar varför i helvete hans nummerpresentatör inte fungerar längre och varför han inte kan ringa ut från sin telefon. "Jag blir så jävla förbannad, jag har aldrig sagt upp min jävla nummerpresentatör! Ursäkta, men jag blir jävligt förbannad på att ni aldrig kan fixa nåt!" Hans abonnemang är avslutat hos telefonbolag x, så det är ju inte så konstigt att inget fungerar i så fall. "Avslutat? Men vad i helvete, vadå avslutat? Jag skulle ju för faan gå över till telefonbolag y!!" Jo, abonnemanget är som sagt avslutat hos telefonbolag x . Ringde han kanske med telefonbolag y tidigare? "Jaa!" Okej, då har telefonbolag y tagit över ditt abonnemang. Du har inget med telefonbolag x att göra längre, så du måste du kontakta telefonbolag y och fråga varför din nummerpresentation inte fungerar. "Jaha. Okej. Hej."
En annan gång sänker en mobiloperatör sina priser och en kund skriver in och är fly förbannad. "Ni är ju tamejfan otroliga! Nu när ni har sänkt priset blir det ju mycket krångligare när man ska räkna vad det har kostat!" HALLÅ?! Vi har gjort en prissänkning, var glad!!
Ibland undrar man ju om folk tänker med lilltån, eller om de helt enkelt inte tänker alls. Eller det mest troliga: att de inte har något liv och bara vill klaga. Herregud, människor, håll koll på om ni har några obetalda räkningar om ni ska på semester, kolla upp saker innan ni ringer och skriker och skäller ut en oskyldig människa och se inte allt så fruktansvärt negativt. Tack och välkommen åter.
Ikväll: konsert
Lars Winnerbäck, live i Leksand.
Fransk tunghäfta
Fick ett mail från Arbetsförmedlingen. Det här kanske de skickar till nästan alla som söker? Men de sa när jag ringde att de väljer ut de som är intressanta. Nåväl, i vilket fall som helst, på tisdag ska jag till Arbetsförmedlingen i Stockholm för information och intervju. På franska. Jag ska intervjuas på franska.
Shit pommes frites, igen.
Först blev jag jätteglad, men sen kom tvivlet. Skitsamma, jag ställer in mig på att inte få jobbet, utan ser proceduren som en erfarenhet.
En intervju på franska kommer att gå... dåligt. Jag förstår ganska bra om det är vardagsprat och de inte tävlar i fortpratning, men att svara på frågor på franska, på något seriöst som en arbetsintervju... Tunghäfta. Så nu ska jag försöka förbereda mig på det. Hur man nu gör det. Några speciella ord man borde ha i bakhuvudet som jag måste slå upp? Någon mening jag bör kunna säga? Hur tusan ska jag kunna förbereda mig inför en intervju på franska? Oj, oj, oj...
Vilka ska du rösta på i år?
Stress
Arlanda - en favoritplats
Andas in nästa gång du är på Arlanda, och du kommer till och med att känna resandets doft.
Arlanda är en livs levande plats där allt är möjligt.
Sommardagar
Den senaste veckan har jag näst intill bott hos mina föräldrar. Jag har i princip ätit alla måltider utom frukost hos dem. Natten till igår sov jag till och med över, eftersom det kändes onödigt att åka hem då jag ändå skulle åka tillbaka så fort jag vaknade morgonen därpå. Men med så fint väder kan man inte göra annat än att bosätta sig på föräldrarnas underbara gård.
Jag måste bara få dela med mig av några bilder från helgen som har bestått av sol, bad, bus med kusiner, 8-årskalas, mammas mat, solfrossa och allmänt slappande.
Varsågoda, här har ni så sommarbilder att det räcker och blir över. Voilà!
Vegetarian eller köttätare?
Jag fick inspiration att skriva om det här från Therese. Hon gjorde nämligen något superroligt och skrev ett inlägg om "mat" där hon la ut en hel del bilder på "härliga" djurdelar från affären som någon skulle köpa för att vid ett senare tillfälle tillaga och äta till middag. Ett helt klockrent provocerande inlägg som yttrade sig i massvis av kommenterar. Att vegetarianism kan provocera så mycket har jag väldigt svårt att förstå.Gå gärna dit och läs. Personligen kan jag inte förstå hur man kan bli sugen på att äta kyckling, gris, ko, hund, häst, bläckfisk, kanin eller något annat djur efter att ha tittat på de bilderna. Något intressant som Therese tog upp är också det faktum att människor har svårt att säga vad det är dem äter. Hur ofta säger man att man äter gris? Nej, just det, fläskkött heter det. Och ko äter du väl inte? Nej, du äter ju nötkött. Två helt skilda saker... eller? Och att kunna äta en gris, men tycka att det är fruktansvärt att äta kanin, förstår jag inte. Djur som djur. Eller hade jag fel där också?
Att köttätare måste ha tiotals argument på varför man inte äter kött är för mig obegripligt. Att äta så mycket kött som vi svenskar gör idag är inte hälsosamt för oss. Kroppen har svårt att ta hand om köttet, som faktiskt ligger och sakta men säkert ruttnar i magen på oss. Även om det idag mest är en vana för mig att äta vegetarisk så är inte anledningen till att jag inte äter kött hälsoskäl eller för att jag inte tycker om det - jag älskade nämligen gris som ko som kyckling som lax. Däremot tänker jag inte stoppa i mig dessa grisar och kycklingar som har satts till livet enbart för att bli mat. Jag skulle äta kött om jag var tvungen för att överleva, men idag har vi mängder av annan mat att välja bland som både är nyttigare och mer etiskt, så jag väljer givetvis att köra på det.
Bilden är lånad från Therese.
Tillsammans är man mindre ensam
Anna Gavaldas roman Tillsammans är man mindre ensam (Ensemble, c'est tout!) är förra årets mest sålda bok i Frankrike efter Da Vinci-koden. Det är inte konstigt. Det här är en mycket speciell bok. Så speciell att jag har svårt att beskriva den, faktiskt. Den känns unik, inte riktigt som andra böcker. Jag skulle vilja säga att det inte finns någon tydlig dramaturgi, det finns ingen tydlig början, mitt och slut med ett tydligt händelseförlopp, upp- och nergångar. Men boken är livs levande. Dess personporträtt är lysande.
Jag har tidigare skrivit om min förälskelse till Franck, en av bokens huvudkaraktärer. Franck bor tillsammans med Philibert i en stor lägenhet i Paris. Av någon anledning flyttar även Camille in, och senare också mormor Paulette. Att följa de här fyra olika människorna är väldigt intressant. Trots deras olikheter finns något gemensamt, och något som det är svårt att sätta fingret på. Anna Gavalda gör porträtten av människorna otroligt levande och verklighetstrogna.
Fick jag välja, skulle jag genast åka till Paris och flytta in i den stora lägenheten och låta Franck tillaga utsökt mat till mig, ha djupa samtal med Camille och lära mig onödiga saker av Philibert. Mormor Paulette skulle jag lyssna på och kanske få en underbart ful stickad halsduk av. Den här boken känns extraordinär, tack vare det annorlunda upplägget och de fantastiska beskrivningarna av människorna och deras relationer. Slutet känns precis som i en smörig, förutsägbar film - precis som man vill ha det, men så vänder det och allt blir så... typiskt... Franck. Precis om jag vill ha det, såklart. Jag vill fortsätta att leva i deras värld.
(Cocotte berättar att boken ska filmatiseras. Tydligen ska Audrey Tatou spela Camille. Jag ser inte Camille som Audrey, och jag tror definitivt att den här berättelsen gör sig bäst som bok. Personporträtten kommer nog inte fram lika bra på film. Men som de flesta vet vid det här laget gillar jag fransk film, jag gillar Audrey och jag gillar boken, så det kommer att bli spännande.)
Singla slant
Någon berättade något intressant när man står mellan två val. Synd att jag nu vet om knepet.
Att singla slant är kanske inte det mest begåvade att göra när det handlar om ens framtid. Men om det inte handlar om hela ens framtid då, om det bara handlar om en liten period i ens liv där man inte vet vad man vill göra, och när det handlar om två saker som förmodligen blir jätteroliga...? Och när man varken vet ut eller in...? Ja, då kan man väl testa?
Så jag testade att singla slant när jag satt i min säng igårkväll.
Okej.
Krona = Paris (eller någon annanstans i Frankrike, det var av någon anledning Paris jag tänkte i alla fall, men kan lika gärna vara en annan fransk stad).
Klave = Thailand, Laos, Kambodja, Vietnam.
Jag kastade upp enkronan i luften, tog emot den och la den på ovansidan av min vänstra hand. Jag tog bort den högra handen från den vänstra.
Krona.
Jaha. Oj. Eller?
Jag kände efter. Kände jag någon besvikelse? Nej. Kände jag någon lättnad? Nej.
Kanske skulle jag göra det en gång till, bara för att se... Blir det klave är det ju inte menat att hjälpa mig. Så jag kastade upp enkronan i luften igen, tog emot den och la den på ovansidan av min vänstra hand. Jag tog bort den högra handen från den vänstra.
Krona.
Oj. Jag satt stilla och tänkte ett tag. En gång till? Gud, så fånig jag är. Äh, det spelar väl ingen roll, jag gör en gång till.
Gissa vad det blev?
Krona. För tredje gången.
Bli min, Franck!
Ur Tillsammans är man mindre ensam:
"Franck vände sig om. En biff? Men hon hade ju inga tänder...
När han förstod att det var till Camille blev han än mer förvånad.
De kommunicerade med tecken:
- Till dig?
- Jaaa, svarade hon och nickade.
- En stor biff?
- Jaaaaa.
- Har du slagit i skallen?
- Jaaaaa.
- Hörru! Du är hur söt som helst när du är lycklig, vet du det?"
De senaste dagarna
Då rann det över: När Anna och Vicki sa ”men kan du inte följa med då?!”
Antal timmar med beslutsångestsnack i telefon med Ida: 3-4
Sämsta dagen i beslutsångestsynpunkt: Lördag, lördag, lördag...
Den bästa ledande frågan: ”Men tror du att du någon gång kommer att vara säker på vad som är rätt?” (pappa, och svaret är ju givet)Antal bryta-ihop-totalt-stunder: 1
Mest välbehövliga: Fest hos Vicki
Antal idésvängningar: 7
Bästa kommentaren: Anna som ringer på måndagen och säger ”jag har bestämt mig! Du ska följa med!”
Antal blivande Falustudenter som jag gjort besviken och satt utan bostad: 1
Låt: Dom band som binder mig (Lisa Ekdahl) och Tvivel (Lars Winnerbäck)
Genomsnittlig sömn per natt: Omkring 5 timmar
Antal gånger jag fått frågan ”har du bestämt dig?” alternativt ”vet du hur du vill göra?”: Har inte orkat räkna
Antal körda mil: 46
Den jobbigaste insikten: Ingen kan bestämma åt mig
Behov: Sömn och en aha-allt-faller-på-plats-upplevelse
Kanske förstår ni varför jag inte har bloggat så mycket de senaste dagarna. Jag har för mycket i huvudet helt enkelt. Jag har ett läsår bokat i Angers, samt en t/r-biljett till Bangkok. Det återstår att se om det blir något av det eller något helt annat. Inget annat än mina tankar om hösten finns i min hjärna och därmed blir det svårt att skriva roliga blogginlägg. Det är lika bra att jag låter bli tills jag är mindre tjatig och velig, klar i knoppen och på bra humör igen. Förhoppningsvis snart. Nu ska jag försöka att inte tänka så mycket, utan att känna efter. Jag ska känna efter och vill helst inte att folk ska tycka så mycket... tack och hej, jag återkommer.