Tillsammans är man mindre ensam
Anna Gavaldas roman Tillsammans är man mindre ensam (Ensemble, c'est tout!) är förra årets mest sålda bok i Frankrike efter Da Vinci-koden. Det är inte konstigt. Det här är en mycket speciell bok. Så speciell att jag har svårt att beskriva den, faktiskt. Den känns unik, inte riktigt som andra böcker. Jag skulle vilja säga att det inte finns någon tydlig dramaturgi, det finns ingen tydlig början, mitt och slut med ett tydligt händelseförlopp, upp- och nergångar. Men boken är livs levande. Dess personporträtt är lysande.
Jag har tidigare skrivit om min förälskelse till Franck, en av bokens huvudkaraktärer. Franck bor tillsammans med Philibert i en stor lägenhet i Paris. Av någon anledning flyttar även Camille in, och senare också mormor Paulette. Att följa de här fyra olika människorna är väldigt intressant. Trots deras olikheter finns något gemensamt, och något som det är svårt att sätta fingret på. Anna Gavalda gör porträtten av människorna otroligt levande och verklighetstrogna.
Fick jag välja, skulle jag genast åka till Paris och flytta in i den stora lägenheten och låta Franck tillaga utsökt mat till mig, ha djupa samtal med Camille och lära mig onödiga saker av Philibert. Mormor Paulette skulle jag lyssna på och kanske få en underbart ful stickad halsduk av. Den här boken känns extraordinär, tack vare det annorlunda upplägget och de fantastiska beskrivningarna av människorna och deras relationer. Slutet känns precis som i en smörig, förutsägbar film - precis som man vill ha det, men så vänder det och allt blir så... typiskt... Franck. Precis om jag vill ha det, såklart. Jag vill fortsätta att leva i deras värld.
(Cocotte berättar att boken ska filmatiseras. Tydligen ska Audrey Tatou spela Camille. Jag ser inte Camille som Audrey, och jag tror definitivt att den här berättelsen gör sig bäst som bok. Personporträtten kommer nog inte fram lika bra på film. Men som de flesta vet vid det här laget gillar jag fransk film, jag gillar Audrey och jag gillar boken, så det kommer att bli spännande.)
Fan! Jag var på väg att köpa boken för några veckor sedan när jag köpte en hel hög med pocketböcker. Nu ångrar jag ju mig...Får väl låna den på biblioteket eftersom jag redan handlat alldeles för mycket böcker..
Hej
Vill bara påminna om att Solidaritetsbloggen kör en ny runda. Den här gången mer angelägen är någonsin. Pengar ska samlas in till Rädda Barnens arbete för att hjälpa de krigsdrabbade barnen i Mellanöstern.
Hoppas du vill vara med även den här gången
http://delameddig.blogspot.com
mvh / Marcus
Nadia>> Haha, jag handlar alldeles för mycket böcker... tycker att det är så roligt att äga istället för att låna. Men låna duger bra med, så tänker du inte köpa boken, så låna den för tusan!
Marcus>> Jag kommer med lite senare i månaden!
Den ska jag låna eller köpa så fort jag kommer till Sverige. Hyrde du förresten En långvarig förlovning ikväll? Jag har precis sett den , bra men inte Amelie-klass. Fast otäck också men samtidigt är det ju bra med filmer som inte skildrar krig som en tebjudning. Häftiga krigsfilmer har ju tyvärr den tendensen... eller så har jag fördomar
Therese>> Det tycker jag att du aka göra.
Ja, jag hyrde filmen, men... haha... jag slutade titta efter en kvart, jag orkade inte! Hade ingen ro i kroppen och jag var trött, jag la mig redan 22, en lördagskväll... Får försöka titta vidare på den idag om jag tröttnar på solen.
Ser inte heller Audrey Tatou som Camille, min Camille är lång, smal och har långt linfärgat hår. Hur ser din Camille ut?
Linnea>> Bra fråga. Hur sjutton ser min Camille ut? Hon är inte jättelång, utan ganska normal, och jättesmal. Håret är... jag vet inte. Inte jättemörkt, men åt det bruna hållet. Som du märker har jag jättesvårt att sätta ord på hur jag ser henne. Det har jag ofta när jag läser böcker. Jag föreställer mig kraktärerna i huvudet, men kan inte sätta ord på hur jag föreställer mig dem.