Det verkar bli nyårsafton i år igen
För att spåra ut lite till måste jag be er att klicka här. Ni får då se mig dansa nyårsdans, faktiskt. Jag är rätt duktig, om jag får säga det själv. Klicka där och ni får sig mig bjuda på en snygg, egenpåhittad dans med läcker outfit.
En kvart senare...
Nämen! Jag får inget besök. Allt ovan (utom hockeyn, den missar jag inte) blir alltså lite inaktuellt. Men det får stå kvar. Jag mår lite illa, precis som kompisen som inte kommer, men jag hoppas det går över, för hockeyabstinensen kryper i kroppen just nu...
[mõmaRtR]
Det har tjatats om fler bilder från Paris. Jag har fotograferat så mycket där förr, så det blev inte så himla mycket den här gången. Men här nedan kommer två bilder från trappan ner till les quais, spåren, på métrostationen Abbesses som ligger i Montmartre. Alla gånger jag varit i Paris har Abbesses varit fruktansvärt fult, och de sju trapporna ner till spåren har varit sönderklottrade och det har varit alldeles mörkt och obehagligt att gå där. Nu har de renoverat och väggarna har målats med olika motiv från Montmartre. Det är numera en ren fröjd att springa i alla trappsteg på Abbesses.
Uppsalakompisar är bäst
Ingen av de bruna kompisarna (se föregående inlägg) var särskilt på gällande att vara osminkad och ostylad. Istället snodde den ena bruna kompisen strumpbyxor och diadem från mig, den andra bruna kompisen snodde ett linne, de var skitsnygga och jag... såg helt okej ut. Efter mat och drinkar och påhälsning av storebror hamnade vi på Club Etage där det var lika dött som jag misstänkte. Jag fick leka lite välgörenhet med en kille som behövde uppmuntran, aldrig träffat människan förut men hans tjejkompisar bad mig sitta och prata med honom, så det gjorde jag så länge att jag tappade bort mina kompisar.
När jag tröttnat på att prata om ointressanta saker med en ointressant människa tackade jag för mig och började leta efter mina kompisar. De hade träffat betydligt mer intressanta människor: den ena bruna kompisen körde på bortamatch och den andra bruna kompisen fick hångla med en snygg engelsktalande kille som hon inte ens var intresserad av. Han var dock väluppfostrad och slet sig från min kompis för att prata lite med mig också - tack. Då slapp prata med en moderatliknande (gul tröja med blå skorta under) värmlänning som pratade engelska på värmländska...
Den engelsktalande killen skrattade rätt mycket åt mig för jag hade tydligen hett temperament och sa vad jag tyckte, enligt honom. Vet inte vad han syftade på, för att jag körde »handla på konsum! *klappklappklappklappklapp*» och andra roliga hejarramsor i trapporna ner är ju inte direkt att ha hett temperament. Som tur var fick jag ändå sällskap av min andra bruna kompis hem. Vi somnade fortare än kvickt och i förmiddags låg vi under våra täcken i bäddsoffan och tittade på Alla vi barn i Bullerbyn och åt chips innan det var dags att åka till stationen och möta upp den ena bruna kompisen och sätta båda bruna kompisarna på tåget, och mig för att åka till jobbet.
Mina Uppsalakompisar är de bästa Uppsalakompisar man kan ha. Imorgon kommer nästa på besök.
Den fula ankungen
När vi ska ut och visa oss bland folk måste jag få dem att inte gör sig så snygga... Visserligen är de tyvärr snygga även utan smink, men att få dem att inte sminka sig är ändå första steget. Dessutom hade det varit bra om jag fck något bra argument till att få dem att sätta på sig mjukisbyxor, åtminstone är snygga partykläder förbjudet. Själv ska jag ägna timmar åt att fixa håret och lägga världens snyggaste make up - och ta rktigt snygga kläder givetvis. Då kanske jag inte bara bländar människor med min bleka hy, utan även för att jag är lite snygg bredvid mina osminkade och ostylade (men jävligt snyggbruna) kompisar. Jag har gett detta i förslag till dem, tror dock inte de är så entusiastiska till förslaget.
Med lagen på min sida
Jag blir så trött på mina nya tider. Särskilt då jag kommit på att det kan krocka med hockeyn om jag plötsligt har tider till 21. Faan. Det gör mig skitförbannad. Att börja 7 på helgerna innebär dessutom att om jag inte får låna bil, så kan jag inte ta mig till jobbet. Jag kan ju knappast cykla till Borlänge. Jag blev inte anställd på de här villkoren och det gör mig ännu mer förbannad. Plötsligt ska jag även jobba helg om två veckor, helt utan förvarning. Gah, det känns verkligen inte okej. Jag trivs med det jag gör, men inte med det här runtomkring. Det är nästan så jag längtar till min sjukskrivning... (...det där sa jag aldrig.)
Efterhängsna huvudvärk...
• Jag kanske sitter för mycket framför datorn, dels på jobbet och dels hemma?
• Det kanske beror på min syn? Men jag har ju redan två olika sorters glasögon...
• Jag kanske sover för lite: sömnbrist?
• Jag kanske dricker för lite: vätskebrist?
• Jag kanske äter för lite grönsaker och för mycket choklad?
För vilken gång i ordningen blir jag tvungen att diskutera detta?
Msn-konversation:
Johan säger:
vad gör du?
Joppe säger:
fixar lasagne...
Johan säger:
lasagne utan köttfärs?
Joppe säger:
jaa, grönsakslasagne är supergott. fast det är inte det jag gör, jag gör med qournfärs.
Johan säger:
haha
Joppe säger:
vadå haha? det är jättegott ju smakar fan likadant som med köttfärs
Johan säger:
hur kan du veta de
Joppe säger:
jag har väl ätit lasagne med köttfärs...
Joppe säger:
grejen är ju den att man har ju precis samma saker i, så det är klart det smakar likadant. BARA köttfärs smakar ju ingenting, vilket inte heller bara qournfärs gör
Johan säger:
Varför gör du det inte nu då
Joppe säger:
kanske för att jag inte äter kött duh
Johan säger:
men du har ju gjort
Joppe säger:
va?
Joppe säger:
ätit kött?
Johan säger:
du sa ju att du hade ätit riktig köttfärs
Joppe säger:
ja, jag har ätit köttfärs, det var väl sex-sju år sedan
Johan säger:
varför slutade du
Joppe säger:
för att jag tyckte det var onödigt att äta så mycket kött - onödigt att föda upp djur som ska bli vår mat när vi kan få mat på annat sätt. så jag började äta vegetariskt då och då. sen blev det mindre och mindre kött och till slut åt jag det inte alls. så, så är det.
Johan säger:
vAD gör dom din köttfärs av då
Johan säger:
Och alla extra grönsaker som försvinner för djuren
Johan säger:
Och all miljöförstöring som blir av att ta fram de?
Joppe säger:
min köttfärs? det är inget kött. det är qourn. det är framställt av svamp.
Joppe säger:
men snälla. köttproduktion är en tusen gånger större miljöbov
Johan säger:
Varför?
Johan säger:
All besprutning e ju riktigt bra för miljön
Joppe säger:
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,929599,00.html
Joppe säger:
jag har aldrig påstått att jag tycker att besprutning är bra
Johan säger:
Läser inte den där vänster aktivist tidningen
Joppe säger:
vänsteraktivisttidningen?! hahaha. okej, vi lägger ner diskussionen...
Och sedan urartade diskussionen ändå... först säger jag som vanligt "ja, du gör precis som du vill" eftersom jag faktiskt inte orkar bry mig. (Att bara säga "okej", vara tyst eller "du gör som du vill" är faktiskt väldigt provocerande för den som vill provocera en vegetarian - jag säger ju inte emot.) Sedan blir jag så trött att jag blir en sån där dryg militant vegetarian som människan vill få mig att bli, så jag förklarar hur köttet ruttnar i hans mage och så vidare och så vidare. Jag driver alltså med köttätaren (vilket denne aldrig förstår) och innerst inne bryr jag mig inte. Jag vill bara äta min mat. Förstå mig rätt nu, för jag har inget emot att diskutera vegetarianism och köttätande, så länge personen jag diskuterar med frågar för att denne är intresserad eller nyfiken. Det jag är så fruktansvärt trött på är alla köttätare som måste börja diskutera med en vegetarian men bara ute efter att provocera. Lägg ner, ni kommer ingenvart.
Jokrar 2007
Jokrarna i Melodifestivalen 2007 blir alltså Uno Svenningson och Irma Schultz Keller, Magnus Uggla, Sebastian och The Ark. Jag är väldigt nöjd med allihopa. Fyra väldigt olika och bra artister och det känns inte som om det är någon av dem som kommer att vara överlägsen för att den är den den är, om ni förstår (tänk Carola). The Ark är ju inte schlager på något vis (eh, det är väl ingen av dem visserligen), men Melodifestivalen har ju faktiskt uvecklas till - just det, melodifestival och jag har till min egen förvåning börjat gilla det.
Men det allra roligaste är fortfarande att Caroline af Ugglas är med. Hon är så långt ifrån schlager man kan bli, därav är det ännu roligare. Hennes nya platta med Janis Joplin-tolkningar släpps för övrigt om en månad. Köpa!
Nu är det bara en och en halv månad kvar till Melodifestivalen 2007...
Drömsoluppgången
Soluppgången fick mig att minnas en morgon i maj för ett och ett halvt år sedan, klockan var nog närmare halv sex. Då gick min sambo, min engelska kompis Neel och jag ut från nattklubben La Loco som ligger bredvid Moulin Rouge i Paris och gick upp längs Rue Lepic, påväg hem till vår lägenhet lite längre upp på gatan. Neel svängde höger på Rue des Abbesses för att fortsätta upp mot Sacré-Coeur och lite till, då han bodde en bit bakom kyrkan. Sambon och jag gick hem och la oss. Dagen efter träffade jag Neel i skolan och han berättade att han hade satt sig på trapporna framför Sacré-Coeur, där man ser ut över hela Paris. Där hade han suttit ensam i gryningen och tittat på soluppgången. »It was sooo romantic», berättade han med sin vanliga inlevelse och vänliga leende (tänk bög, that's Neel). Romantiskt, det kan jag tänka mig (och då snackar jag inte nödvändigtvis om romantik mellan ett kärlekspar, utan den romantiska känslan). Hade han bara berättat att han tänkt sitta där och titta på soluppgången skulle jag lätt följt med. Vad otroligt vackert och mäktigt det måste ha varit, och vad otroligt romantiskt och mysigt att sitta där tillsammans med någon och bara se på när solen går upp över Paris...
Uuääähh...
Junior-VM
Världens söndagigaste måndag
Det står en ensam bil här neranför. En man står utanför och röker, och tittar upp mot mitt håll. Inte konstigt om folk glor - det är kolsvart ute, det är upplyst i taket ganska precis ovanför mig, vi har väldigt stora fönster och här sitter jag, en ensam stackare insvept i en klarblå filt framför en dator...
Oavsett vilken dag juldagen är, så känns den som en söndag fast tiotusen gånger värre. Juldagen är den absolut värsta söndagen på hela året. Man är skittrött och det finns absolut ingenting att göra. Utgång på juldagen? Det har jag aldrig riktigt förstått mig på. På Harrys i Falun är det omänskligt mycket människor vilket bara blir jobbigt. Det positiva är alla bra program och filmer på TV. Jag skulle betala för att få ligga hemma i soffan just nu. Och okej, idag hade jag varken bangat på att ligga i soffan och titta på bra TV hela dagen eller på att träffa folk och dricka lite gott ikväll. Allt vill jag förmodligen lite extra mycket för att jag sitter på jobbet och inte är hemma förrän halv tio ikväll, och imorgon börjar jag sju igen. Det känns verkligen helt värdelöst. Jag tjänar bra med pengar och det är det jag borde tänka på, men just nu önskar jag att jag för en gångs skull hade tagit mitt förnuft till fånga och insett att långledighet ibland är mer värt än pengar.
Vägarna förbi Borlänge? Kan tänka sig att hålla mig sällskap på jobbet ikväll? Choklad och julmust finns. Inte det? Nähä...
Leksandsjul
När vi var lite yngre tjatade lillebror och jag alltid om att vi skulle ha en Leksandsgran. Väldigt enkelt - med blå och silvriga kulor i. Någon gång fick vi igenom att mamma köpte nya, blåa kulor till granen. Men det var fortfarande änglar och fula äpplen, för att inte tala om alla röda julkulor, som förstörde. Det har aldrig blivit en Leksandsgran. Inte heller i år.
Men det blev lite Leksandsstämning ändå. Förutom att lillebror och jag som vanligt nynnar lite låtar/ramsor, fick jag min efterlängtade Leksandströja, med det självklara numret 41, och på ryggen står det Joppe. Jag har haft tröjan på mig ända sedan jag öppnade paketet. Helt klart den bästa julklappen, trots ett underbart massage- och fotbad till mina frusna fötter.
Update 20:35
Julaftonskväll. Storasyster åkte hem med pojkvän. Lillebror åkte till flickvännen. Kvar är singlarna: storebror och Johanna. Vi som blev över, typ. Storebror i sin extrasäng lyssnande på någon gammal musik och den där Johanna sittandes framför datorn och slösurfar. Snart är båda förflyttade till soffan med föräldrarna. Choklad och TV. Det får väl duga då. Fortfarande snyggt klädd: trekvartslånga baggyjeans och Leksandströjan av minsta vuxenstorlek som ändå är för stor - jag ser nästan ut som en hiphopare.
Jul, jul, bortskämda jul
I år har vi handlat julklappar för 52 miljarder kronor. Femtiotvåjävlamiljarder!! Förstår ni hur mycket pengar det är? Det gör inte jag. Det är helt sjukt mycket pengar. Lika mycket pengar som Ghanas BNP. Förstår ni hur mycket vettigt vi hade kunnat göra för dessa 52 miljarder? Vi slår köprekord varenda jul. Om vi hade gett bara hälften av julklappspengarna på bistånd hade vi kunnat göra ordentlig skillnad i världen. Kan vi inte slå rekord i det nästa jul istället?
Ha en jättebra jul, men glöm inte hur bra du har det.
IN THE GHETTO
As the snow flies
On a cold and gray Chicago mornin'
A poor little baby child is born
In the ghetto
And his mama cries
'cause if there's one thing that she don't need
it's another little hungry mouth to feed
In the ghetto
People, don't you understand
the child needs a helping hand
or he'll gonna be an angry young man some day
Take a look at you and me,
are we too blind to see,
do we simply turn our heads
and look the other way
Well the world turns
and a hungry little boy with a runny nose
plays in the street as the cold wind blows
In the ghetto
And his hunger burns
so he starts to roam the streets at night
and he learns how to steal
and he learns how to fight
In the ghetto
Then one night in desperation
the young man breaks away
He buys a gun, steals a car,
tries to run, but he don't get far
And his mama cries
As a crowd gathers 'round an angry young man
face down on the street with a gun in his hand
In the ghetto
As her young man dies,
on a cold and gray Chicago mornin',
another little baby child is born
In the ghetto
And his mama cries
Ett foto i timmen, 23 december
09:10 Frulle - mammas hembakade, jättegoda bröd
10:09 Ha! Jag lyckade vara på stan i tid, inte alls mycket människor än...
11:00 Äntligen slipper jag bära min tunga, trasiga julklappskasse - påväg upp till mig i hissen
12:00 Ganska bra på att göra flera saker samtidigt: lagar mat, målar naglarna och pratar med Ida i telefonen
13:00 Pratar fortfarande i telefon
14:00 Fika hos Regina i Borlänge
15:00 I Kupolen var det alldeles för många stressade människor
16:04 Hemma igen och fyrkantiga paket is the shit - då verkar jag duktig på paketinslagning
17:07 Packar inför en natt (möjligtvis två om jag står ut) hos föräldrarna
18:00 I brist på ordentlig mat blir varma mackor min gourmetmiddag
19:02 Handlar knäckebröd åt övriga familjemedlemmar som tydligen måste ha det till julskinkan
20:00 Uppesittarkväll hos storasyster
21:06 Jag sms:ar Ida att hon måste slå över på fyran då det är Magnus Carlsson och Molly och svaret från henne är inte riktigt lika entusiatiskt...
22:11 Hemma hos föräldrarna lämnar jag mina julklappar vid tomtarna och granen
23:06 Julbingo, och jag var inte ens nära att vinna något
God jul! Både storebror och jag sover hos föräldrarna. Mys. Eller ja, det visar sig hur länge jag står ut. Vanligtvis är det inte så ofta. Ska försöka skärpa mig.
Nästa EFIT: 13 januari
Söt-granne!
Åh, min söta granne två trappor upp kom och plingade på. Hon är min busskompis - de mornar jag är i tid och hon är sen, då hamnar vi på samma buss. Vi brukar stå och huttra tillsammans vid hållplatsen och prata väder och annat dagligt. Och hon är världens sötaste. Hon kommer från något spansktalande land och hela hon utstrålar en underbar mentalitet som vi infödda svenskar ofta inte har. De flesta andra brukar bara stå tysta och stirra rakt fram när man väntar på bussen - inklusive jag. Men min söta granne som är i 45-årsåldern är helt underbart go och pratglad.
Ikväll plingade hon på i en ursöt blå batikklänning med guld i och frågade om hon fick tvätta (ops, för ungefär femte gången i rad har jag glömt att ta bort min tvättbokning eftersom jag alltid ändrar mig angående tiden...). »Självklart!» sa jag, »jag är färdig». Och hon blev så glad, för det fanns inga tider de närmaste dagarna, och hon sa att hon hade letat och letat efter mig och haft sånt sjå, och hon pratade på och tackade tusen gånger och sa »men god jul förresten!». Och jag blev så glad. För hon är världens härligaste.
Ute i sista minuten
Imorgon är det dan före dan och då ska jag ut och handla julklapparna. Herregud, jag har aldrig varit såhär sent ute i hela mitt liv och jag lovar att jag aldrig kommer att vara det igen. Springa i affärer när det vimlar av folk är inte min grej. Jag blir alldeles snurrig i huvudet och stressad och svettig. Kupolen är jordens hemskaste plats den här tiden på året. Bara att sitta på kontoret de senaste dagarna och titta ut är häpnadsväckande. Det är bilkö från alla håll mot Kupolen och parkeringen är proppfull. Bilar får parkera utanför parkeringsrutorna och de tutar som galningar på varandra och alla ska vara först och vägrar släppa förbi någon annan. Jag ser inte fram emot att åka dit med bil imorgon.Dagen innan julledighet är alltid trevlig på jobbet. Vi fick julklapp och biobiljetter från mobiloperatören vi jobbar för, vi fick en Paradisask (jippi!) från företaget vi jobbar på, vi fick tårta från den telefonoperatör som vi inte längre ska jobba för, vi fick glögg och pepparkakor från företaget vi jobbar på. Sånt gillar jag. Men det där med julledighet... För mig är det bara en vanlig helg i två dagar, sen börjar en vanlig arbetsvecka. Jag spyr på alla som snackar om julledighet nu.
Imorgon är en uppbokad dag. Imorgon är också en EFIT-dag, så glöm inte att titta in här imorgonkväll!
Om du skulle du vara en meny på McDonalds skulle den heta McLäcker.
Jag ska ha sex med dig ikväll, så det är lika bra att du är där.
Ha sex med mig om jag har fel, men heter inte du Helga Snorlasson?
Fryser du? Det borde du göra, för du har varit naken i mina tankar hela kvällen.
Så, vad säger du? Ett ligg och du får se mig naken!
Nästa gång du ska ringa, kan inte du blanda ihop alla siffror och hamna hos mig?
Jag skulle gärna bjuda dig på en drink, men jag skulle bli så avundsjuk på glaset.
Du bruden, kom så går vi och gör lite barn!
Är det dig jag ska äta frukost med i morgon?
OCH VAD TUSAN ÄR DET HÄR FÖR JÄKLA RAGGNINGSREPLIKER? JAG SKULLE NOG HELST VILJA ÖRFILA:
Du ser ut som en apa, gillar du bananer?
Snygga bröst. Får jag ta på dem?
Du är så jävla ful så du får nog bara en chans. Bäst att ta den nu.
Jag har pengar som jag skulle vilja göra slut på. Hänger du med hem?
Fler roliga och dåliga raggningsrepliker hittar du här.
Jag önskar mig...
- vinter
- heltid på jobbet
- lyckad operation utan komplikationer eller behov av omoperation
- omröstning i valet (tror de flesta har förstått att vi inte behöver en borgerlig regering)
- inre, ren lycka
- sparris på julbordet
- löneförhöjning
- Leksand till elitserien
- alla vänner boende på samma ort (gärna Falun just nu)
- sovmorgon
Så blir mitt 2007
JANUARI
Året börjar med att min chef kommer och säger att min 75 procentiga tillsvidaretjänst görs om till 100 procent. 23-årsdagen i mitten av månaden blir oförglömlig, då alla vänner från alla håll kommer till Falun. Jag bjuder till fest, vilken blir fantastisk lyckad. Inte en granne klagar på glada och höga skrik och skrålande musik.
FEBRUARI
Jag blir bjuden på en vecka i franska Alperna för att få åka lite bräda innan jag ska opereras. Det blir en härlig vecka med sol, pudersnö, party och självklart följer alla snowboardåkande vänner med. Månaden avslutas med operation i Linköping. Det blir inte ett dugg läskigt, allt går jättebra och jag har varken ont eller är trött eller drogad. Lars Winnerbäck råkar befinna sig i sin hemstad (Linköping) och kommer till sjukhuset och sjunger och spelar gitarr för mig.
MARS
Eftersom jag är så pigg under sjukskrivningen har jag massor av motivation, så jag pluggar upp tio ämnen till MVG och höjer mitt betyg i topp och kan därmed komma in på alla utbildningar. Dessutom är det Melodifestivalfinal och min schlagertokiga Stockholmskompis tar sitt pick och pack och fixar alla schlagerkompisar till min lägenhet där vi har schlagerparty med färgglada drinkar.
APRIL
Jag hinner läsa massor av böcker och har inspiration till att skriva. Tidningar vill ha mina artiklar och reportage och jag kan smått börja frilansa. Bellemare gör det avgörande målet i den avgörande matchen och Leksand vinner kvalserien och går upp till elitseriespel kommande säsong.
MAJ
Läketiden efter operationen går fort! I maj får jag börja jobba, heltid med en gång, ingen idé att spara på krutet. Min kompis som varit på resande fot kommer också tillbaka till jobbet och jag trivs med att jobba. Dessutom har jag fått världens löneökning, så jag kan börja spara massor av pengar varje månad!
JUNI
Förutom att sommaren börjar varm och härlig, att jag trivs med livet och att jag är glad att jobba, så firar jag midsommar i Dalarna för första gången i mitt liv, med riktigt trevligt sällskap dessutom. Dessutom har Lars Winnerbäck plötsligt bestämt sig för att dra på en kort sommarturné. Han gästar Dalarna och jag är givetvis på plats.
JULI
En själsfrände dyker upp framför mig som från en klar himmel, och åker med mig på en tågluff i Frankrike hela månaden. Kanske är det fler som följer med. Jag har min första (väl)betalda semester och har världens äventyr i Frankrikes byar, storstäder och på rivieran.
AUGUSTI
Något fantastiskt händer. Antingen kommer jag in på journalistprogrammet i Sundsvall alternativt Kreativt skrivande i Gävle och är jättesugen på att plugga, eller också får jag ett toppenjobb i en kul stad, eller så drar jag utomlands. Flyttar gör jag i alla fall, träffar massor av bra människor och jag trivs som fisken i vattnet.
SEPTEMBER
Jag utvecklas och känner att det jag gör är rätt för mig. Jag har kommit tillbaka helt och hållet efter operationen och har börjat ett hälsosamt liv med yoga och aerobics. Elitserien kommer igång och Leksand spelar precis som förr i tiden - helt fantastiskt, sjukt bra.
OKTOBER
Det blir en vacker höst med sol och massor av färger. Jag kommer på precis vad jag vill göra kommande termin och självklart kommer jag att lyckas med det. I oktober dyker även kärleken upp mitt framför ögonen på mig och jag är superförälskad.
NOVEMBER
Jag uppmärksammas då min operation gått så bra och då jag återhämtat mig så fort, och får en resa till varmare breddgrader en månad för att koppla av. För fyra personer. Helt gratis. Detta fungerar givetvis med mitt jobb/studier.
DECEMBER
All snö kommer lagom till första advent och för första gången på många år ser jag fram emot julen, vilken kommer att bli väldigt annorlunda mot tidigare år, men mycket, mycket minnesvärd...
Gäsp
Igår fick jag information från Högskolan Gävle. De hade väl inte hunnit med mitt nej-tack till Kreativt skrivande, så jag fick massor av information till kursen. Och jäklar vad rolig den verkar vara! Litterärt och journalistiskt skrivande, och analys, kritik och diskussioner av andra kursares texter i seminarieform - precis sånt som är roligt och som jag vill göra. Undrar om jag är redo för att ta kursen i höst istället... och inte flytta till Gävle, utan pendla. Det funkar ju, tåget tar bara en timme. Eller kanske vara lite crazy och hyra ut min lägenhet en termin för att faktiskt bo i Gävle under kursen. Hrm. Kanske.
Chrille Fluglasagne
Oooh, en svenne i rymden, vad späääännande. Ja, faktiskt. Först tyckte jag att det var totalt ointressant. Och överdrivet. Aftonbladet har till och med en rymdsajt. Nä, rymden har aldrig intresserat mig. Men så kom han upp till slut, Chrille Fluglasagne (eller var det Fågelsång? Flugsvamp? Flåg... Flåg... Fugla...?), och jag tyckte tamejsjutton det var ganska intressant. Det är fortfarande rätt intressant, för vilken mäktig och konstig, skum och häftig grej, egentligen. Snart ska han ta sig ner och det är tydligen det mest riskyllda i rymdfärden. Spännande att se om familjen Fågelsvamp får hem sin Christian... förlåt - Christer Flugle... Fuglå... Flugl... Fuglesang var det ja.
Paris by Christmas
Place des Abbesses, Montmartre
Rue des Abbeses, Montmartre
Champs-Élysées
Place du Tertre, Montmartre
Rue Mouffetard
Julmarknad, La Défense
Place du Tertre, Montmartre
Julmarknad, La Défense
La Grande Arche, La Défense
Jag som längtade efter datorn...
...får nu märka att jag inte kan ladda upp bilder på bloggen och jag kan inte länka i texten. Det hindrar mitt bloggande en hel del. Nu har jag skickat lite bilder till mig själv på mailen, så att jag kan lägga upp fler Parisbilder från jobbet imorgon. Gah. Datorn är alltså inte helt på topp, och jag undrar hur jag ska lösa det...
Jag är på pisshumör för övrigt. Sov jätteoroligt och drömde en jobbig mardröm om operationen som har förföljt mig idag. Dessutom har jag fått lite ändrade arbetstider som inte faller mig i smaken direkt, är sur för att datorn inte fungerar som det ska, orkar inte packa upp, och så tror jag att jag behöver lite sällskap. Ge mig en kraaaam! Sådärja. Då har jag hävt ur mig det. Och mitt pisshumör beror garanterat på brist på mat, så det är vad jag ska fixa nu. Mat.
Borta bra men hemma bäst?
Men jag tar nog tillbaka det jag sa om att jag inte vill bo i Paris igen... jag tror att med en fin lägenhet i ett bra område, skulle jag trivas. Däremot är jag väldigt kluven vad gäller stadens storlek. På ett sätt är det ganska häftigt och övervälmande med alla människor, alla bilar och alla ljud. Det kan vara skönt att vara anonym, men samtidigt blir det väldigt opersonligt. Dessutom är alla bilar riktigt illa för miljön, och det är ganska jobbigt att inte ens ha tyst inne i lägenheten (åtminstone var det så i mina lägenheter i Montmartre och Marais - trots att jag bodde på sjätte våningen och hade stängda fönster, hörde jag bilar och människor dygnet runt).
Just nu känns hemma bäst och det är en ganska främmande känsla för mig...
Paris by night
Direkt fran Montmartre
Jag tror att jag har en hatkarlek till den har staden. Nar vi kom till Beauvais blev jag alldeles lycklig av att prata lite franska med busschaufforen och kande mig lite stolt nar jag bestallde biljetter pa franska, till skillnad fran de andra resenararna som anvande engelskan. Men efter detta marker jag hur ringrostig franskan ar... I en affar pa Champs-Elysees halsade vakten pa mig genom att saga »bonjour», varpa jag svarade med att saga »au revoir»... Bara en san sak.
Hatkarleken ja. Det ar ruskigt acklig luft, man blir smutsig i haret tio ganger snabbare an hemma, och nar man gor rent ansiktet pa kvallen ar bomullsrondellen grasvart istallet for brun. Metron ar ju rena baciluskfallan och lillebror kan inte ta nagonstans utan att ta jackan som skydd langre (hahaha). Sjalv anvander jag handskarna flitigt... Men samtidigt som staden ar ganska skitig och det kryllar av sluskiga manniskor, sa ar det anda nagot som ar sa underbart. Jag har aldrig kunna satta fingret pa vad det ar och kan inte det nu heller. Franskan ar underbar, och jag onskar verkligen jag vore duktigare... Och julbelysningen overallt ar fin. Imorse var det en tomte som akte hast och vagn i Montmartre, igarkvall sjong en barnkor i ett gatuhorn och nar vi anlande Paris motte vi en gubbe pa styltor. Det hander saker har. Men det ar alldeles for mycket manniskor.
Jag kanner inte langre nagon langtan efter att bo har igen och det kanns verkligen skont att kanna sa faktiskt. Daremot atervander jag garna, men helst till nagon annan del av landet nasta gang.
Vad har vi gjort hittills? Well, nar vi anlande Paris i fredags hade ingen av oss nagot annat i tankarna an hockeyn vi skulle missa. Vi var desperata, sa jag ringde till och med svenska kyrkan i Paris for att hora om de hade TV4+... Det hade de dessvarre inte. Naval. Annars har vi bara shoppat. Enbart. Till mig sjalv har jag bara handlat tre trojor/linnen, en vaska (rod saklart) och ett nagellack, men jag borjar bli rejalt trott pa shoppingen anda. Tror dock vi ar klara pa den biten nu, skont. Ikvall blir det treratters pa Rue Mouffetard. Imorgon ar det resa fran morgon till kvall - trakigt! Men jag langtar faktiskt efter min sang, lite lugnare stad, renare luft och svensk frukost. Det kanns som det har blev ett lite flummigt inlagg men jag ser bara att tiden rullar ivag... Jag uppdaterar med bilder imorgon kvall.
Med/utan manligt sällskap i Paris
Folk kommer ju tro att min bror och jag är ett par. Det har hänt förr. En gång när vi var i Stockholm över dan fick min bror ett flygblad från en tjej som sa »ta med dig flickvännen!» och nickade mot mig. Vid flera tillfällen när vi träffat bekanta till honom på stan har han fått höra »har du ny tjej?». Han blev alltid arg, han ville inte att folk skulle tro att jag var hans tjej - han ville ju att tjejerna skulle tråna efter honom! Haha. Själv skrattade jag gott. Nu har han flickvän, så han bryr sig nog inte.
Och för min egen del känns det ganska skönt att vara i Paris med en kille. Jag vet hur fransmännen är, jag har blivit tagen både på rumpan, i håret och på brösten (!) när jag varit ute. På brösten var såklart det värsta. Jag hade varit och handlat mat på Monoprix vid Moulin Rouge och skulle gå upp på rue Lepic där jag bodde. En tung kasse i varje hand hade jag, och mötte en kille som jag undvek att möta blicken med (ögonkontakt med en fransk kille är inte bra om man inte vill något, har jag lärt mig) och jag såg som i slow motion hur han lyfte sin ena hand, sträckte den mot mitt bröst och TOG PÅ DET! Jag var så chockad att jag inte visste hur jag skulle reagera, jag bara tvärstannade, armbågade bort hans hand och gapade. Killen gick vidare som om inget hade hänt. Självklart skulle jag skrikit åt honom, slagit till honom eller vad fan som helst. Jag var för förbuffad för att göra något. Det var som om han tyckte att han hade all rätt att göra som han gjorde. Precis som så många andra som ropar efter en och tar på en. NE ME TOUCHE PAS! Rör mig inte.
Dagens i-lands- och åka-iväg-problem: Ska jag måla naglarna röda, svarta eller med fransk manikyr?
Projekt i Paris
Har inte riktigt förstått att jag åker imorgon... Jag har tvättat de kläder jag måste ha, jag har hämtat liten resväska och ryggsäck hos föräldrarna, jag har kollat så att jag har pass och euro och försäkringskort tillhands. Jag har varit uppspelt. Men så hände något, så min kära vän inte följer med mig till Paris. Det känns tråkigt… jag hade sett fram emot att visa henne "min" stad. Lite småpanik fick jag först. Visst, jag kan åka ensam, jag har varit ensam i Paris förr, och det kan ju vara lite mysigt att strosa omkring på egen hand, men hur kul är det att gå ut och äta helt ensam? Och jag har inte råd med hotellet ensam. Men nu följer lillebror med. Han var jättepå, så det var ju skönt. Även om det blir kul att åka med honom, så är det ju inte riktigt samma sak som att åka med min bästa vän. Hade det inte varit för pengarna som jag skulle förlora, så skulle jag definitivt överväga att stanna hemma och åka i januari istället, enbart på grund av Förfesten och matchen på fredag. Jag kan knappt tänka på att jag missar det, jag blir ledsen på riktigt.Bilden är från min favoritvy i Montmartre, december 2005.
Datorn är tillbaka!
Som jag har längtat.
Det visade sig att jag inte hade något virusskydd… hahaha! Nästan lite humor. Jag var övertygad att jag hade det. Men icke, och min stackars dator var rejält infekterad. Men nu mår den bra. Och framförallt: nu är den skyddad.
Och nu kan man blogga igen, gud, så skönt.
Aj
Jag har dessutom insett att det snart är januari... och efter januari kommer februari... och vad februari betyder för mig är väl ganska klart. Februari är lika med operation. Uäähh. Jag tycker visserligen inte att det är särskilt jobbigt ännu, skjuter det mest framför mig, men det känns att tiden går och att dagen D kommer allt närmare. Usch och fy vad läskigt.
Ett till sms...
Hähä. Mamma igen.
Jo, en Leksandströja vill jag ha. Matchtröja alltså. Det är tråkigt att bara låna hela tiden. Så jag svarade att hon skulle kolla med lillebror, han har koll. Vilket nummer jag ska ha är ju givet, och vad det ska stå är väl också ganska givet tror jag. Vad trevligt, jag kanske får en vettig och användbar julklapp. Sen räcker det med klappar för min del.
Antagen
Men, det spelar ju ingen roll. Jag kan ju ändå inte plugga i vår, så det är inget att fundera över.
Jag blir förbannad när jag tänker på högskola/universitet och intagning och betyg och poäng och hela skiten. Jag inser ju att om inte antagningspoängen till journalistprogrammet i Sundsvall sjunker drastiskt, så kommer jag aldrig ha en chans att komma in. För att komma upp i snittet som det låg på i höstas, så måste jag höja mig från VG till MVG i sju 100-poängskurser från gymnasiet. Jag har inte ens sju 100-poängskurser att höja mig i. Och ska jag börja höja mig i 50-poängskurser blir det bra mycket fler ämnen. Varje ämne kostar 500 kr att skriva prövning i. Och då är det inte ens säkert att jag klarar högsta betyg. Eh. Ja, ni hör ju själva, det är inte hållbart. Och det känns skittråkigt. Som jag har sagt förut: kolla mina gymnasiebetyg i journalistik, svenska, textkommunikation, mediekommunikation, mediekunskap, medieproduktion och skit i att titta på matte, naturkunskap och historia. Då hade jag kommit in kan jag lova. Skitsystem.
Jag börjar för övrigt bli riktigt less på att inte ha någon dator hemma. Det har gått en vecka...
"Jag betalar din mat!!"
Jag är trött och jag längtar efter min dator och typ såhär ser jag ut i håret
Ett varv i Ejendals, och hem igen
Lördag. Planer: Hockey. När vi kom till arenan klockan 13.30 då matchen skulle börja, var det dött. Det var julshow där igårkväll och nu såg det ut som en svinstia. Maskiner var på isen för att sätta upp plexiglaset. Långt ifrån en hockeymatch alltså. I lilla hallen var det knattar som tränade. Men juniormatchen då?! 16.00 Leksand - Brynäs i arenan, stod det på anslagstavlan. Vad bra att de skriver 13.30 på hemsidan då... Så vi gick in i arenan igen, gick ett varv, och körde sedan hem till Falun igen. Mycket spännande, alltså. Det är skogen och de smala sick-sack-vägarna mellan Leksand och Falun också, jag lovar... inte!Vad tråkigt allt blev
Det är en till sån där dag...
Julgransbekymmer
Förra året hade jag en julgran. Det var mamma och pappa som hade kvar en plastgran från vår sålda stuga i Sälen och nu bara stod granen i förrådet och mamma undrade om jag inte ville ha den. »Neej, varför då?!« blev mitt chockade svar. Men sedan kom jag på att det skulle vara rätt roligt. Det är ju trots allt ganska fint. Normalt hör det ju till att man inte sätter upp granen förrän en till två dagar före julafton, men jag satte upp min plastgran lång tid före dess. Det var ju ändå bara en plojgrej. Och fint blev det. När det var dags att plocka ner granen tyckte mamma att den skulle ställas i mitt förråd. Det höll jag inte med om och mitt argument var att jag givetvis ändå inte kommer att bo kvar till nästa år.Nu är det nästa år, och visst bor jag kvar... Jag har än en gång tagit hem plastgranen till mig. Och satt upp den. Men den blev inte direkt rak. Och plötsligt känns det jättetrångt. Och den känns ful och opassande och ivägen. Därför tror jag att jag plockar ner den igen ikväll om jag orkar och har tid. Och ställer den i mitt förråd. Man vet ju aldrig, jag kanske bor här även nästa år.
Allt för pengar
»Johanna, vill du jobba över?»
»Japp!»
Eller ska jag säga »gärna», »absolut», »självklart», »som jag har längtat efter att få frågan»? Helst skulle jag vilja ha min heltidstjänst, men jobba över ger ju åtminstone pengar.
Så nu blir det jobba över med en totalt IQ-befriad sysselsättning. Skönt. 4,5 timme mertid vilket totalt blir 11 timmar, bara idag. Imorgon bara 2 timmar mertid, men 2 timmar är trots allt 2 timmar. Och på söndag blir det minst 5 timmar mertid plus helg-ob. Kalas. Inte för att jag blir rik på det här, men mindre fattig. ;)
Det handlar bara om Jag.
Insiktsfull resa om dig själv hette föreläsningen som några på jobbet fick lyssna på idag. Vartenda ord av vad den duktiga föreläsaren sa gick rakt in i mig. Det är helt omöjligt att återberätta allt, men i stora drag handlade det om att det bara är Jag som bestämmer över mitt eget liv.
Det är Jag som gör alla val över mitt liv. Mitt liv ser ut som det gör på grund av de val som jag ha gjort. Det finns ingen annan att skylla på. Trivs jag inte är det dags att börja tänka efter vad jag tycker om, vad jag vill. Lyssna på vad min kropp säger. Det kroppen säger är tio tusen gånger viktigare än fakta och vad andra säger. Föreläsaren pratade mycket om att Jag är så otroligt viktig.
Man pratar om att vara sjuk eller frisk. Men föreläsaren sa att det finns ju faktiskt något däremellan. Man har lite ont i huvudet, värk i nacken, eller något annat som gör att man inte mår helt bra, men man går till jobbet, för man är ju inte sjuk. Man tar en Panodil, en Alvedon för att dämpa värken eller man tar sömntabletter för att man har svårt att sova på natten. Det gjorde föreläsaren i 10-15 år sa hon, och det fungerar inte i längden. Hon skulle göra en enkel operation i foten och blev nedsövd. När hon vaknade ur narkosen kunde hon inte prata, inte gå, inte kommunicera alls. Hon var totalt avskärmad och grät oavbrutet i 36 timmar. Läkaren sa att hon hade en utmattningsdepression och aldrig skulle kunna komma tillbaka till arbetet. Hon vägrade att acceptera det, vilket gjort att hon idag är en fantastisk coach och föreläsare. Men hon varnade oss för samma sak. Lyssna på kroppen och vad vi vill göra med vårt liv.
Hon bad oss alla skriva ner de tre viktigaste personerna i vårt liv på ett papper. Jag trodde att det skulle vara svårt, men utan att tänka efter visste jag precis vilka tre det var och jag kände mig nöjd med mig själv som kommit till insikt med det. Efteråt frågade hon hur många av oss som hade skrivit Jag? Ingen. Vi blev nog alla väldigt ställda och tänkte att självklart är det Jag. Det var en kuggfråga, en fruktansvärt bra kuggfråga som fick åtminstone mig att tänka till. Självklart är Jag den absolut viktigaste personen i mitt liv. För att det ska gå runt med nära och kära och arbete, så måste Jag må bra. Jag måste veta vilka värderingar jag står för, jag måste ha bra självkänsla (som inte alls är samma sak som självförtroende) och jag måste sluta att göra saker för andras skull. För att vara tillgänglig för andra som jag vill vara tillgänglig för måste jag skaffa mig bra självkänsla.
Det är som sagt omöjligt att återberätta en sådan gripande föreläsning. Livet är för kort för att ha tråkigt och göra saker man inte vill - och det är bara Jag som vet vad jag vill - det kommer jag ihåg! Föreläsaren var väldigt personlig och emellanåt var det nästan så bra att det kändes jobbigt. Jag kände mig träffad och var nära till tårar ett par gånger. Vilken fantastiskt ärlig människa!
9 dagar kvar...
...till Paris.
...till Förfesten och matchen mot Björklöven hemma.
9 dagar kvar till jag får återse en underbar stad, men 9 dagar till jag missar något jag inte vill missa. Crap. Men jag ska tydligen lämna mina spår ändå... igår satt jag och rev konfetti till mina fingrar var svarta. Jag hade ju ingen dator hemma och på TV var det skit, så jag satt och ugglade framför Äntligen hemma, Plus och Toppform tillsammans med gamla tidningar som numera bara är... konfetti.
Jag längtar till Paris. Men jag har hockeyabstinens. Tur att det är hockey på TV ikväll åtminstone. Igår var jag tvungen att erkänna för lillebror att jag känner lite abstinens i avsaknaden på hemmamatcher - faktum är att jag inte får se en hemmamatch på över en månad, då jag råkar vara i Paris den 15:e och det sedan är juluppehåll. Lillebror hade abstinens han också. Sådan abstinens att vi åker till Leksand och tittar på juniorhockey på lördag. Vad sjuka vi är.
Att fira jul
Man firar Jesu födelse. Ehm. Det vettesjutton om jag tror på, och det gör väl inte majoriteten av svenskarna, eller? Så varför firar alla okristna jul? Egentligen?Man ska köpa presenter till alla. Men om man inte behöver något, varför ska man då hålla på att köpa en massa onödiga saker till varandra? Jag ger hellre presenter andra gånger, när jag hittar något jag verkligen vill ge till någon, eller när jag vet att personen ifråga behöver det. Jag tycker nog dessutom, ärligt talat, att det är roligare att ge än att få. Men jag vill inte ge för att man ska, utan för att jag vill. Nu ska man, och då blir jag anti. För ett par år sedan fick jag igenom att vi skulle strunta i julklappar i vår familj - det var ju ändå ingen som behövde något eller önskade sig något speciellt. Det var jätteskönt att slippa den stressen. (I år finns det en, nej, två saker som jag vill ha, så den här gången har jag inte försökt få igenom en inga-julklappar-jul, hehe.)
Man ska baka. Måste man verkligen det? Jag är bra på kladdkaka, men att ställa mig och baka lussebullar eller pepparkakor är alldeles för tråkigt och seriöst. Jag får lussebullar av mamma och så köper jag pepparkakor. Är det en synd att säga att köpta pepparkakor är godare än hembakade? Slå mig inte! Något jag däremot absolut kan göra är pepparkakshus, där snackar vi skoj! Men någon annan får gärna göra degen.
Man ska äta julmat som blir till rester för en vecka framåt. Visst, många gillar julmaten och då kan jag förstå grejen. Jag har alltid bara ätit potatis, Jansons (alltid utan anjovis), köttbullar och prinskorvar och det är ju ingen ovanlig mat. Som vegetarian får man ofta frågan hur man klarar sig på julafton, men för min del är det ju inga konstigheter. Jag äter fortfarande i princip detsamma: potatis, Jansons (fortfarande utan anjovis), gourmetbullar och sojaprinskorvar.
Man ska vara snäll och inte bråka. Det ska man väl alltid vara? Och varför ska man få extra dåligt samvete om man bråkar på julafton? Alla krav och stress bidrar såklart till irritationer...
Man ska äta risgrynsgröt med en mandel i. Det är gott, så det är jag med på. Men jag orkar inte ställa upp på dåraktiga traditioner som att rimma eller liknande om jag råkar få mandeln... Och mandeln har jag fått några gånger, men jag är fortfarande inte gift.
Man ska äta massor av fika och choklad. Okej, jag är på!
Man ska sitta i soffan prick klockan tre för att titta på Kalle Ankas jul. Och det är samma visa varje år... Storebror nynnar med i början när vi fortfarande befinner oss i jultomtarnas verkstad. När Långben med husvagnen kommer säger mamma och jag att "det här är det bästa". Efter en halvtimme sover åtminstone mamma och pappa, storasyster ser allmänt ointresserad ut och i slutet är alla ointresserade, mätta, trötta och eventuellt sockerkickade.
Nja, sedan några år tillbaka är jag inte särskilt förtjust i julen. Visst är december en jättemysig månad med alla ljus som lyser upp i mörket och visst gillar jag doften av julgran under julen. Men jag gillar inte själva grejen, det här med alla måsten. Folk är stressade och måste köpa så mycket presenter som möjligt trots att de egentligen inte har råd och man ska leva i någon härlig glädje- och familjestämning som aldrig existerar eftersom allt blir för mycket. Jag vet inte, det kanske blir kul igen om man får familj någon gång... kanske?
Att jobba på kundtjänst del 3
»Bara så ni vet så finns det väldigt många andra bolag som är mycket billigare än er.«
Ni som brukar hota med det, sluta med det. Det är inget hot. Vi bryr oss inte det minsta. Det är snarare skönt att slippa er. (Observera att jag pratar ur kundtjänstperspektiv.)
Att jobba på kundtjänst del 1
Att jobba på kundtjänst del 2
Vilken tur att jag har dator på jobbet
Just nu vill jag nästan helst ha tillbaka mitt gamla hår... När jag var färdig hos frisören var jag nöjd, och jag är fortfarande nöjd när jag har skinnjackan på mig för då ligger håret bra (haha, jag vet, sjukt, men det är sant!). För tillfället känner jag väl att varken färg eller frisyr blev helt som jag hade tänkt mig. Frisyren ser ut som den brukar när jag har klippt mig, och då är jag aldrig riktigt nöjd då det känns kort och svårt att fixa. Det är jobbigt med luggen, jag vet inte hur jag ska göra. Men jag vänjer mig väl... och det växer väl ut... så småningom.
Jag kan inte...
- skriva kommentarer på min eller andras bloggar, då texten plötsligt raderas innan jag hunnit skriva klart
- ladda upp bilder till bloggen
- komma in på msn
- komma in på mailen, knappt
- skriva längre inlägg än såhär, då texten som sagt plötsligt raderas (det här är mitt tredje försök...)
Mycket irriterande då jag har ett blogginlägg i huvudet som jag alltså inte kan få ner på datorn... Virushelvete!
Min dator är sjuk
Så fort jag kommer in på datorn får jag felmeddelanden. Jag har plötsligt nya ikoner på skrivbordet som inte går att radera. Konstiga sidor och varningar visas när man minst anar det. Msn kan jag inte logga in på längre. Faaan. Vad gör man nu då?
Svar: lägger sig i soffan och tittar på Junior Eurovision Song Contest, lägger sig i någorlunda bra tid, går upp imorgon förmiddag för att åka till gymet och göra nytta, tar en sväng på stan för att kolla in julskyltningen, åker hem till föräldrarna och adventsfikar och givetvis håller koll på Bofors-Leksand. Och väntar på att nån ska komma på en bra lösning för att få bort viruset.
I Sportbaren
Småfull kille i Leksandströja till en annan kille i Leksandströja: »Kolla, en söt tjej i baren!«
Jag tittar mig lite diskret omkring (klart man blir nyfiken på vem det är som är söt), för att upptäcka att jag är den enda tjejen i baren. Hahaha!
Gnagare...
utan domare så finns ni inte alls
för ni är stockholmsjävlar
Gnagare
ni hänger med i fem mot tre
utan domare så finns ni inte alls...
Vad ska jag säga? Jag önskar jag kunde stanna lite längre i Leksand idag. Vilken adrenalinkick. Jag har inte stått i klacken sedan den nya arenan byggdes. Det hände nämligen en liten incident sist att jag inte vågade stå där igen. Men nu är allt tusen gånger bättre. Och jävlar i helvete - ursäkta mitt språk - vad kul. Jag kan ju inte säga så mycket om själva spelet, för det ser jag mycket mer av på sittplats. Men oj vad kul det är att skrika, klappa i händerna, hoppa och skrika lite till. Och låten ovan blev ju en rolig succé, jag antar att all creds som vanligt ska gå till en viss grym klackledare.
O A O A RE VI ÄR SKOTERRAGGARE
Och inte fattar ni nånting. Haha. Att skriva om hockey på min blogg är som att tala till en vägg. Och det är ganska underhållande.
Just det, det blev 4-2 förresten. Mot AIK (Stockholms jävla gnagare). 23.30 visas matchen i repris på SportExpressen, det ska jag se!
Och en sak till: jag fick visa leg i baren. Två gånger. Hahaha. Jag har inte kommit upp i den åldern då jag tar det som en komplimang, men jag skrattade ändå rätt högt när jag fick frågan. Tips från brorsan är att i fortsättningen strunta i Leksandskläder och istället ta på mig skinnjackan. Jag ser tydligen äldre ut då (?).
Brända popcorn och huvudvärk
I min hurts bakom mig på jobbet har jag det mesta: pärmar med information om alla uppdrag jag jobbar med, plastpåsar, ketchup, inlagda rödbetor, riskakor, flourtabletter, handkräm, raggsockor, vetekudde... Den här vetekudden används flitigt på mage, nacke och i knät. Jag fryser för det mesta och den är då väldigt bra att ha. Imorse värmde jag den i mikron på jobbet och nu luktar det brända popcorn över hela arbetsplatsen tror jag. Mina kollegor brukar undra vem det är som poppar popcorn när jag kommer med min varma vetekudde. Idag luktar det verkligen bränt. Jag tror bestämt att min vetekudde är lite trött på att bli uppvärmd flera gånger dagligen... Jag måste komma ihåg att ta hit en filt att värma mig i istället.
Igår la jag mig tidigt för en gång skull, men det hjälpte inte. Jag vaknade fruktansvärt trött och med huvudvärk. Jag har bara varit på jobbet i en halvtimme och jag längtar redan hem... jag vill sova!
09:43 Hela jag luktar bränt efter att ha haft den där kudden i knät...