När orken inte finns
Ibland orkar man (läs: jag) bara inte med att laga mat. Dessutom har jag haft ont i magen hela dagen och inte varit sugen på något att äta. Så att laga kvällsmat kändes liksom väldigt omotiverat. Jag åkte hem till föräldrarna för att låna bilen och passade på att kolla i kyl och frys. Tyvärr fanns där inget att sno. Men då kom sedan på den briljanta idén att äta mackor till kvällsmat! Så en alldeles för sen "middag" blev det. (Det börjar likna livet i Paris igen, förutom att det var omelett vid den här tiden som gällde då.) Magontet är kvar och rastlösheten likaså. Vad gör man åt det? Jo, man går och lägger sig! (Efter ännu en match i betapet.)
Minus noll komma sjuttiofem
Vad nu det betyder på optikerspråk fattar jag faktiskt inte, men att min syn har försämrats, om än lite, är ett faktum. Närsynt på höger öga (blev förvånad att jag såg så mycket sämre på höger som jag faktiskt gjorde), brytningsfel på vänster öga och så lite vindögd. Haha! Så det låter. Och nu är det bäst att jag skaffar två par glasögon, ett par att ha på långt håll där jag faktiskt inte ser bra - när jag kör bil och går på stan och sånt, och ett par på jobbet - eftersom det handlar om att sitta framför datorn - för att avbelasta de stackars ögonen som får stå ut med en dataskärm heeela dagarna.
Jag ska väl spöa Johan i ännu en betapetmatch innan det blir dags för kvällsmat. Matförslag? (OBS! Vegetariskt.)
Jag ska väl spöa Johan i ännu en betapetmatch innan det blir dags för kvällsmat. Matförslag? (OBS! Vegetariskt.)
Inga fler olyckor, tack...
Phu, idag blev jag sådär orolig igen. Det drar åt i magen och jag vågar knappt prata och känner en enorm rädsla för att jag ska få något hemskt berättat för mig. Först kom telefonsamtalet om att min kusin var död (ofattbart). Ett och ett halvt år senare kom ett samtal där jag fick reda på att farmor förmodligen skulle dö vilken dag som helst... men en timme senare dog farfar (tre dagar därefter dog farmor). Tre och ett halvt år senare färdades min syster i ambulans till Akademiska sjukhuset i Uppsala (med tanke på att sjukhuset i Falun är bra, så vet man att det är allvar när någon skickas till Uppsala). Det jag vill komma fram till är att det inte är så konstigt att jag blir paranoid och mår dåligt när jag får höra om en olycka.
Den här gången var det lillebror som vurpat med brädan i Sälen, tredje åket och han ramlade och slog i svanskota, rygg och huvud. Blev tokorolig när jag hörde det. Först blev jag arg, för jag fattar inte hur han vågar åka utan hjälm. Men han hade tydligen jättetur och förmodligen är det inte ens en hjärnskakning, men får vara uppmärksam för om det blir whip lash-skada. (Hoppas inte.) Men phu, det kunde varit värre. Nu vill jag inte höra talas om en enda olycka till.
Den här gången var det lillebror som vurpat med brädan i Sälen, tredje åket och han ramlade och slog i svanskota, rygg och huvud. Blev tokorolig när jag hörde det. Först blev jag arg, för jag fattar inte hur han vågar åka utan hjälm. Men han hade tydligen jättetur och förmodligen är det inte ens en hjärnskakning, men får vara uppmärksam för om det blir whip lash-skada. (Hoppas inte.) Men phu, det kunde varit värre. Nu vill jag inte höra talas om en enda olycka till.
Jag är igång igen.
Äntligen har jag kommit igång med träningen! Sedan slutet av januari har jag tränat en till två gånger veckan vilket inte duger för mig, men nu är jag tillbaka! Det känns så otroligt skönt, för med mitt stillasittande jobb mår jag både psykiskt och fysiskt dåligt om jag inte rör på mig. Med tanke på jobbet behöver jag verkligen röra på mig, inte minst på grund av min dåliga rygg. Den här veckan har jag hunnit med både medeljympa, pulsjympa, ki-kympa, gym och simning. Otroligt skönt! Jag lovar att jag ska fortsätta i den här stilen (även om fem gånger i veckan kanske är att ta i).
Böcker, böcker, böcker!
Jag blev påmind om bokrean idag! Tack och lov, jag skulle blivit arg på mig själv om jag missade den i år igen. (Jag brukar nämligen göra det, och så kommer jag på det så sent att allt är slut.) Så när jag kom till Falun efter jobbet idag gick jag till Akademibokhandeln och gick runt, runt och tittade på böcker. Det var väldigt billigt med inbundna böcker, men ärligt talat.... pocket är ännu billigare, så det slutade som det brukar: jag stod som besatt vid pockethyllorna - det var ju trots allt fyra böcker till priset av tre. Plötsligt märkte jag att jag hade åtta böcker i famnen och fick därför skynda mig mot kassan för att det inte skulle bli ännu fler. Men vad är 369 kr för åtta böcker? Hade jag köpt dem inbundna hade ju priset snarare blivit det dubbla, nästan. Dessutom passar pocketformatet mig bättre, jag som alltid släpar böckerna i väskan.
Om jag har läst en bra bok av en författare, så köper jag automatiskt fler böcker av den författaren, oavsett om jag hört bra om boken eller ej. Sån är jag. Och det märktes av mina köp idag:
• Elva minuter av Paulo Coelho (gillade Alkemisten och läser nu Veronika bestämmer sig för att dö och kände att Paulo Coelho-samlingen skulle bli lite bredare då jag gillar hans sätt att skriva)
• Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät av Paulo Coelho
• Djävulen och fröken Prym av Paulo Coelho
• Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari ("...en uppriktig guide till vårt land, med människor så rädda att inte höra till att de stänger ute andra. Dessutom en stark berättelse om människor som lever och kämpar och säger stopp: »Jag tänker inte vara den fördom du har bestämt dig för, jag tänker inte spela den rollen.« Och hela tiden skrattar man." Tror det är en intressna synvinkel.)
• Inte enklare än så av Kajsa Ingemarsson (läste Små citroner gula och På det fjärde ska det ske och blev totalt frälst i hennes enkla och fängslande sätt att skriva, så den här boken var given)
• Lasermannen av Gellert Tamas
• De i Utkanten Älskande av Johanna Nilsson (sedan jag läste hennes debutroman Hon går genom tavlan, ut ur bilden för många år sedan är jag fast och köper numera hennes böcker för att det är hon)
• Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith
Så nu har jag att göra. Mest på bussen och tåget, för på senare tid (eh, de två senaste åren?) är jag för rastlös för att läsa annars. Det svåraste just nu är att bestämma sig för vilken bok jag ska börja med...
Dagboksskrivaren personifierad
Har precis köpt och laddat ner Winnerbäcks nya låt Ingen soldat från CDON.com och jag blev kär direkt. Han har lyckats igen. Hade visserligen inte trott något annat.
Nog om det. Jag har i flera dagar nu tänkt på att jag borde skriva lite i min riktiga dagbok. Ni vet, en gammal hederlig bok som man skriver i för hand. Jag har minst 25 dagböcker och förut skrev jag i stort sett varenda dag, det var ytterst sällan jag skippade en dag. Men sist jag skrev var den 13 januari. Det är ju över en månad sedan! Det känns faktiskt hemskt att inte kladda ner sin dag och sina tankar i en bok! Men uppenbarligen har jag inte samma behov av det längre. Och sen är det väl så att det inte händer så mycket spännande saker i min vardag för tillfället och det känns kanske inte så meningsfullt att skriva "Idag var jag på jobbet igen. Jag satt på Telia. Det var mindre roligt. Fick för första gången sedan jag kom tillbaka till Telia prata med en fruktansvärt otrevlig kund som skrek att han skulle prata med min chef och senare slängde på luren. Jag fick dock prata med en trevlig kille på 25 år som hette Johan. Han bodde i Malmö och skulle flytta telefonen till en ny lägenhet. Efter jobbet tränade jag pulsjympa." Nej, hur intressant och viktigt är det att skriva ner? I Paris skrev jag varenda dag, vilket är otroligt roligt att ha kvar. (Det är för övrigt väldigt roligt att kunna gå tillbaka till ett visst datum ett visst år och se vad man gjorde och tänkte då.) Under sommaren skrev jag mycket om olyckan med min syster och under hösten fortsatte jag skriva som vanligt, men någonstans i december hände något... vad vet jag inte, men dagboken har blivit liggande.
Det känns nästan lite sorgligt. Men jag får väl ut mina tankar på annat sätt helt enkelt. Vid nästa spännande epok i mitt liv kommer jag dock troligtvis ta upp det riktiga dagboksskrivandet igen.
Nog om det. Jag har i flera dagar nu tänkt på att jag borde skriva lite i min riktiga dagbok. Ni vet, en gammal hederlig bok som man skriver i för hand. Jag har minst 25 dagböcker och förut skrev jag i stort sett varenda dag, det var ytterst sällan jag skippade en dag. Men sist jag skrev var den 13 januari. Det är ju över en månad sedan! Det känns faktiskt hemskt att inte kladda ner sin dag och sina tankar i en bok! Men uppenbarligen har jag inte samma behov av det längre. Och sen är det väl så att det inte händer så mycket spännande saker i min vardag för tillfället och det känns kanske inte så meningsfullt att skriva "Idag var jag på jobbet igen. Jag satt på Telia. Det var mindre roligt. Fick för första gången sedan jag kom tillbaka till Telia prata med en fruktansvärt otrevlig kund som skrek att han skulle prata med min chef och senare slängde på luren. Jag fick dock prata med en trevlig kille på 25 år som hette Johan. Han bodde i Malmö och skulle flytta telefonen till en ny lägenhet. Efter jobbet tränade jag pulsjympa." Nej, hur intressant och viktigt är det att skriva ner? I Paris skrev jag varenda dag, vilket är otroligt roligt att ha kvar. (Det är för övrigt väldigt roligt att kunna gå tillbaka till ett visst datum ett visst år och se vad man gjorde och tänkte då.) Under sommaren skrev jag mycket om olyckan med min syster och under hösten fortsatte jag skriva som vanligt, men någonstans i december hände något... vad vet jag inte, men dagboken har blivit liggande.
Det känns nästan lite sorgligt. Men jag får väl ut mina tankar på annat sätt helt enkelt. Vid nästa spännande epok i mitt liv kommer jag dock troligtvis ta upp det riktiga dagboksskrivandet igen.
Skoterraggare
Carro och jag på brorsans skoter hemma hos mamma och pappa tidigare idag.
Wrooom...
Carro kom till mig igår och stannade till idag. Jätteroligt. (Det var tillsammans med henne som jag åkte till Paris och pluggade för nästan ett år sedan.) Det är skamligt, vi bor numera bara nio mil ifrån varandra och har inte träffats mer än en gång sedan vi kom hem i juni! Så det var otroligt roligt att ses och prata igen. Grekisk mat på Tzatziki blev det igår kväll, och idag åkte vi hem till mamma och pappa och lånade skotern och körde ut på sjön. Jag har faktiskt aldrig kört skoter förr men det var en riktig adrenalinkick kan jag tala om! Det blir till att åka ut till föräldrarna imorgon också för att dra ut på sjön och rejsa.
Nu bär det av till Leksand och Melodifestivalen... Börjar känna mig som en veteran i sammanhanget. Haha. Falun 2002, Göteborg 2004 och nu i Leksand 2006.
Alla skaffar barn
Vart jag än vänder mig just nu så är någon gravid. Och då pratar jag om unga tjejer. Ni kanske inte tycker att 21-22 är ungt för att skaffa barn, men jag tycker faktiskt det. Förmodligen handlar det bara om att mitt 22-åriga liv är väldigt annorlunda mot en handfull bekanta/bekantas bekanta mellan 20-22 som är gravida/nyblivna mammor. Det klart att om man har ett fast förhållande och är nöjd med tillvaron och inte vill dra iväg och pröva vingarna som jag suktar efter, så blir det väl så att barn blir en trevlig förändring i tillvaron. Jag misstänker att de flesta i denna ålder inte planerar att bli föräldrar och jag har förståelse för att man inte vill göra abort om man är kapabel att ta hand om en unge och har det där fasta förhållandet som är så kärleksfullt.
Men jag får panik! Är jag verkligen sådär gammal? Gamla kompisar letar stora bostadsrätter och villa och går med magen i vädret. Vad hände? Växte vi upp sådär fort? Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka, att det väl ändå är lite ovanligt tidigt? Förstår de verkligen vad de ger sig in på? Jag har väl svårt att sätta mig in i situationen, singel och rastlös med strävan efter att hitta vad jag vill göra.
Förr gillade jag Linda Skugge. Men idag läste jag två krönikor som gjorde mig lite upprörd. Hon tycker till exempel att vi ska sluta med p-piller för att skaffa barn. Hennes väninnas gynekolog är tydligen helt underbar som frågar varför man ska ha p-piller, varför man inte skaffar barn istället. "Hon berättar om alla kvinnor hon möter som tror att de själva kan bestämma när de ska skaffa barn och hur många ungar de ska ha och de satsar på karriären tills det är för sent... och så sitter de hos henne och gråter", skriver Linda. HALLÅ?! Låt folk bestämma själva! Det finns de som väljer att skaffa barn tidigt, men det finns även de som inte känner att det passar att skaffa barn innan 30 (och inte minst de som inte har möjlighet). Ska man skaffa barn trots att man egentligen vill fortsätta jobba? "Kasta p-pillren alla tjejer och skaffa barn i stället! Ni kommer inte att ångra er." Suck. Vad ska man säga? Förmodligen (förhoppningsvis) pratar hon om tjejer som lever i förhållanden. Men tack, Linda, för att du stressar oss andra.
Men jag får panik! Är jag verkligen sådär gammal? Gamla kompisar letar stora bostadsrätter och villa och går med magen i vädret. Vad hände? Växte vi upp sådär fort? Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka, att det väl ändå är lite ovanligt tidigt? Förstår de verkligen vad de ger sig in på? Jag har väl svårt att sätta mig in i situationen, singel och rastlös med strävan efter att hitta vad jag vill göra.
Förr gillade jag Linda Skugge. Men idag läste jag två krönikor som gjorde mig lite upprörd. Hon tycker till exempel att vi ska sluta med p-piller för att skaffa barn. Hennes väninnas gynekolog är tydligen helt underbar som frågar varför man ska ha p-piller, varför man inte skaffar barn istället. "Hon berättar om alla kvinnor hon möter som tror att de själva kan bestämma när de ska skaffa barn och hur många ungar de ska ha och de satsar på karriären tills det är för sent... och så sitter de hos henne och gråter", skriver Linda. HALLÅ?! Låt folk bestämma själva! Det finns de som väljer att skaffa barn tidigt, men det finns även de som inte känner att det passar att skaffa barn innan 30 (och inte minst de som inte har möjlighet). Ska man skaffa barn trots att man egentligen vill fortsätta jobba? "Kasta p-pillren alla tjejer och skaffa barn i stället! Ni kommer inte att ångra er." Suck. Vad ska man säga? Förmodligen (förhoppningsvis) pratar hon om tjejer som lever i förhållanden. Men tack, Linda, för att du stressar oss andra.
Alla singlars dag?
Jag har aldrig förstått mig på den här dagen. Det känns mest som att det handlar om att stackars ensamma singlar mår dåligt och känna sig ännu mer ensamma. Jag räknar inte in mig själv i det gänget, nej. Visst är jag singel, men jag känner mig inte ensam (om jag inte känner efter alltför mycket förstås) och jag mår inte dåligt över att alla par är så lyckliga och äter middag och ger varann presenter på alla hjärtans dag. Nej. Det jag inte gillar med den här jäkla dagen är alla krav. De som har en flick- eller pojkvän måste ju känna sig tvingade att köpa en present, ge en ros, köpa ett töntigt I-love-you-gosedjur eller gå ut och äta middag. På just den här dagen. Jag gillar inte påtvingade saker. Det är samma sak som på julafton. Ge paket för att man ska, inte för att man vill. Varför? Kan inte alla bara dumpa alla hjärtans dag nästa år? Istället kan man väl ge någon blommor, skicka ett vykort, ge en present eller överraska med middag vilken annan dag som helst? Det blir liksom mer oväntat då, och kommer mer från hjärtat, och åtminstone jag uppskattar sånt mycket, mycket mer. Ett sms idag som önskar mig en trevlig alla hjärtans dag känns liksom... jaha? Alltså, tack för omtanken, men jag skulle blivit gladare av att få ett sms en helt vanlig tisdag.
Nej, jag tycker inte om den här dagen.
[sjokl'a:d]
choklad [sjokl'a:d] chokladen subst.
en helt oemotståndlig godsak med kakao
Jag har funnit en mörk bitter choklad som är underbar. Har aldrig tyckt om mörk choklad, utan är istället farligt förtjust i ljus choklad, helst Marabou i alla former. Men denna mörka bittra choklad som är inhandlad på Lagerhaus är fantastisk. Den har flera bra egenskaper: den är mörk (mörk choklad är nyttigt har jag hört); den är god (en klar fördel); man klarar bara att äta lite i taget (och känner sig därmed inte särskilt onyttig). Så om du är lyckligt lottad och bor i en stad med Lagerhaus - gå dit och handla (och skicka gärna en till mig)!
en helt oemotståndlig godsak med kakao
Jag har funnit en mörk bitter choklad som är underbar. Har aldrig tyckt om mörk choklad, utan är istället farligt förtjust i ljus choklad, helst Marabou i alla former. Men denna mörka bittra choklad som är inhandlad på Lagerhaus är fantastisk. Den har flera bra egenskaper: den är mörk (mörk choklad är nyttigt har jag hört); den är god (en klar fördel); man klarar bara att äta lite i taget (och känner sig därmed inte särskilt onyttig). Så om du är lyckligt lottad och bor i en stad med Lagerhaus - gå dit och handla (och skicka gärna en till mig)!
Uppsala igen!
Har åkt X2000 idag, det var längesen! Köpte Veronika bestämmer sig för att dö av Paulo Coelho och en brun/vit/orange/rosa anteckningsbok på Pocket Shop innan tåget åkte. Har haft tre dagar i Uppsala igen - me like! Ida och jag simmade på Centralbadet i fredags, varefter vi gick till favvokinahaket och smällde i oss kinabuffé med glass till efterrätt. En otroligt skön dag. Lördagen ägnades åt city - besök i affärer och fika. Kvällen/natten var vi först hos Idas kompis pojkvän med flera och sen en sväng på Terassen med lite drinkar och biljard och glada miner.
Ida är bäst. I'll be back soon (har ju skaffat busskort i Uppsala igen till exempel, hehe).
Ida är bäst. I'll be back soon (har ju skaffat busskort i Uppsala igen till exempel, hehe).
Don't stop the music
Godkväll, snyggingar.
Kalendern på min arbetsplats påminner om den jobbiga helgen. Jag säger bara: usch, vilken helg! I positiv bemärkelse, för både Manpowerfesten i fredags och Reginas 30-årsfest igår var jättelyckade, men som jag har mått idag efter att dessutom ha jobbat dagen efter båda festerna...
Att upp och hoppa till jobbet efter 3,5 timmars sömn igår var inte så himla farligt ändå, faktiskt. Vi spelade melodikrysset och lyssnade på Carola och schlagers mellan svaren. Yeah. Däremot gick det inte lika bra att upp och hoppa i morse... Hade sovmorgon till halv tolv, men det hjälpte inte. Bara tanken på att sitta på en buss fick det att vända sig i magen på mig. Trots att jag gått upp och klätt på mig och dragit på lite mascara, så la jag mig i sängen och somnade om och kom inte till jobbet förrän vid två efter att ha fått i mig omkring fem tuggor knäckebröd och druckit vatten.
Jag vet inte om jag har så mycket kommentarer om lördagskvällen egentligen, mer än att jag var väääldigt på... :) ...och det fick jag ut för idag. Nåväl, förfest hos Mia precis som på fredagen, sedan promenad till Harrys och Festen med stort F. Jag hade superroligt och det var otroligt trevligt sällskap hela tiden, och dansade gjorde vi en hel del. Jag släppte loss ordentligt kan jag tala om. Alla var glada och allt var jättetrevligt. Sex tjejer på toaletten samtidigt, utbyte av drickor, ordentligt mycket rumpskakande och så vidare. Det vill säga: som det ska vara. Lite oförskämd var jag kanske mot han jag dansade med (fast egentligen gör det inget, han var inte snygg nånstans). Klockan var fem över två och jag kom på att jag kan åka buss (som går tio över) istället för att betala taxi.
«Eeeeeh, oj, du, jag måste dra, bussen går, men tack!» säger jag och springer därifrån, hoppar (!) över en soffa och tränger mig före i kön för att få min jacka. Jag hann med bussen.
Regina, Linda och jag på Harrys toalett. Kisspaus!
Manpowerfesten på regementet i fredags var också lyckad, lite överskattad möjligtvis, men sällskapet gjorde ju allt. Bordsplaceringen visade sig inte vara så farlig som vi befarat - det gick i princip att bestämma vart man skulle sitta, vilket vi gjorde. Och visst blev det en trevlig kväll. Helt okej underhållning och emellanåt bra dansmusik som vi shejkade till en hel del. Linda och Mia tyckte att jag skulle följa med och försöka ta mig in på Harrys. Eh, rekommenderad ålder är 28 på fredagar. Haha! Tjena att jag skulle komma in. Men lill-Linda som är ett år yngre än jag, och jag hängde på utan förhoppning om att komma in. Men in gick vi. Lätt. Utan att de ens tittade konstigt på oss. HALLÅ? Skitkonstigt, men det var ju trevligt. Förfärligt gammalt folk, har ju pga åldersgränsen aldrig varit där en fredag. Jag skulle gissa på att medelåldern var 35-40? "Till och med" Linda och Mia kände sig små. Och Clabbe var där och dj:ade och trodde han var cool. Det märktes att åldern var lite... högre.... för det var klart sämre musik än lördagar. Men vad tusan.
Nu ser jag bara fram emot att få sova. Det gör ont i nästan hela kroppen, mest nacken, och jag är allt lite lagom sliten. Nu är det bara fyra mornar kvar att gå upp klockan 6, innan jag äntligen har tre dagars välbehövd ledighet.
Adjö, snyggingar.
Från allas er Joppe.
Ett par saffransbullar
Har just slukat dessa saffransbullar samt en kopp te. Yammi? Jo, fast så onödigt. Jag har ett sådant stort sockerbehov just nu, vilket bara tyder på rastlöshet. Får jag i mig socker blir jag inte nöjd, utan måste ha mer. Och gud så onyttigt. Skulle lika gärna kunna ta knäckebröd, men jag menar... saffransbullar hör till december och nu är det februari. Kasta dem kan man ju inte... (Varför ska man få ångest över två bullar?)