Jag är så trött på mig själv
Hur ska jag komma på vad jag vill? Hur ska jag veta vad som är rätt? Hur ska jag kunna ta till mig allt som alla säger att jag borde och inte borde? Kan inte bara någon bestämma åt mig? Jag kommer nämligen aldrig kunna göra det själv. Kan jag inte bara få ett jätteroligt jobb och få hit alla kompisar till samma stad? Då skulle jag aldrig behöva fundera på att dra. Jag orkar faktiskt inte med det här just nu, snart bryter jag ihop om jag inte kommer på något, för jag håller på att bli fullkomligt tokig. Jag kan inte stanna som jag har det nu. Men vad faan ska jag göra istället?
Qournburgare med korvbröd
Man får inte vara dum heller. När man har börjat steka qournburgare och har pommes frites i ugnen och upptäcker att hamburgebröden är slut... då känns det lite snopet. Men det fungerar faktiskt att dela qourn/hamburgarna på mitten och lägga dem i korvbröd. Utsökt!
En ny grupp, tre nya wannabes
- Varför har det gått så bra för er? frågar Özz.
- Jag tror att det är för att vi är så bra, svarar en tjej och det lyser igenom att hon ser ut som ett frågetecken.
- Nämen... typ såhär... aaa inte vet ja, säger den andra tjejen.
- Vad vill ni säga med er musik?
- Eh, ja, äh, jag vet inte... vi vill skrika.
- Det behövs fler som uttrycker så mycket hat som vi, säger killen utan mansröst som försöker att låta klok och seriös.
- Men det är ju kärlek också.
Özz säger att gruppen tittar på varann och söker svar i varandras ögon. Jag kan säga att jag också ser det, trots att det är radio.
I sina texter sjunger de bland annat "spyr i gränder, knullar i ruiner". I studion spelar de en låt som heter "Dö på en toalett".
I radion hör jag alltså tre ungdomar som gång på gång i kör skriker "min enda vän är elvis! ingen annan förtjänar mig än elvis!" Det låter desperat. De skulle lika gärna kunna skrika "jag vill bli känd!". Det skär i mina öron av dessa tre unga wannabes som inte vet vad de vill säga med sina intetsägande texter. Jag förstår inte vem som har bestämt att de ska spela på Storsjöyran imorgon... Jag är hemskt ledsen, Pascal (det var så va?), men det här är bland det sämsta jag har hört.
Plåtburkar på hjul
Alltså. Vad är grejen? Jag har aldrig, aldrig förstått mig på det där med cruising. Stan fylls av så kallade "snygga bilar" i vilka det mest sitter raggare med fula kläder och frisyrer och spelar gammal, dålig musik, dricker öl och är högljudda. Raggarna kommer nog mest från Enviken, skulle jag tro. Det är ett litet ställe utanför Falun. Vissa raggare där lever verkligen som man gjorde på 50-talet. De har hus inrett så, de klär sig så, de har sådana frisyrer och inte minst: de har sådana bilar. Själva grejen att allt faktiskt är som om det vore på 50-talet är väldigt fascinerande. En kompis har gjort ett reportage från en raggarfest i Enviken. Mycket intressant att läsa om det, måste jag säga! De är... fascinerande.Men just nu förgiftar de stan med alla avgaser från de, enligt mig, fula bilarna. Jag kan liksom inte förstå hur man kan tycka ett en bil är snygg - det är ju bara en plåtburk på hjul! Dessutom kan jag ingenting om bilar. Jo, jag kan köra bil och jag har precis lärt mig att utan hjälp tanka mammas bil, efter fyra år med körkort. Men det finns inte en chans att jag skulle se om det är en Mercedez (eller hur det stavas) eller en Toyota (ser ni, jag kunde två märken) som kör förbi. Jag kan se om den är vit, röd, silver, svart eller någon annan färg. Något annat är jag inte ens intresserad av att veta. Nåväl, när jag körde hem idag åkte jag genom stan och såg massor av folk, både gamla och unga, som verkligen hade satt sig tillrätta i campingsstolar med fika längs gatorna. För att titta på bilar! Varför?
Bild: Falu Kuriren
På jobbet
Jag är extremt trött, igen. Men jag kom på något smart - ta ut komptid, det är ju ändå så lugnt här. För första gången i mitt liv ska jag alltså idag ta ut komptid. Jag har alltid snålat och tagit ut övertiden i pengar, men när jag i våras inte längre såg något slut på arbetet, började jag att skriva upp lite tid för att få gå hem tidigt någon dag. Idag ska jag åka hem 14.45 istället för 16.30. Vilken skillnad! Jag har packat ner bikini, bok och solglasögon, så det blir raka vägen hem till föräldrarnas brygga där jag i lugn och ro ska lägga mig (om nu inte solen jävlas och försvinner bara för att jag ska få gå hem tidigt).
I kylskåpet
Icas bakmargarin, Icas tomatpuré, sötsur thaichilisås, en flaska Kan Jang, två burkar av mammas drottningssylt, Milda Culinesse, medelstark tacossås, Uncle Bens sweet&sour, lätt hallonyoghurt, två Loka hallon/grape, en Vichy Nouveau mango/papaya, en påse morötter, två vitlökar, en tomat, en halv gul paprika, soja, matolja, ekologisk ketchup, hushållsost, smör, ekologiska ägg, ekologisk lättmjölk, persikoiste, två crème fraiche, matlagningsgrädde, vitlöksost, persikohalvor, rödbetor samt morgondagens matlåda (bestående av bitar av qournfiléer i uncle bens-sås med jasminris).Såhär välfyllt brukar inte mitt kylskåp vara. (Men det var dåligt med grönsaker idag, jag vet, men de gick åt i gårdagens pastasallad.)
Vad har ni för speciella saker hemma i era kylskåp, Thérèse, Cocotte, Nadia, Cicci och alla andra som känner sig manade att berätta?
Märk ironin
Hjälp!
Inskrivningsbevis/antagningsbesked till Angers kom på posten idag. Först blev jag alldeles ivrig och slet upp det. Sedan kändes det inte alls roligt. Jag läste broschyren om skolan, tittade på inbetalningskortet och på kartan över Angers och... fick en jobbig magkänsla. Det är ungefär som känslan innan jag åkte till Annecy. Någonting långt inom mig sa att det inte kändes rätt, men jag hörde inte, förmodligen ville jag inte lyssna, för jag hade bestämt mig för att åka. I Annecy stannade jag bara i två veckor. Jag vantrivdes. Jag tyckte inte om mamman, jag tyckte inte om pojken jag tog hand om, jag avskydde mitt stela rum, jag kunde knappt göra mig förstådd, jag åt inget och kände mig verkligen ensammast i världen. Att gråta och må dåligt var jag bra på. Det var de två längsta veckorna i mitt liv. Och jag är livrädd att den känslan ska upprepas.
Visst har jag haft mina tvivlardagar, men såhär starkt har det aldrig känts och jag blir rädd för mig själv. Vill jag verkligen? Orkar jag? Blir det inte för seriöst plugg? Är det rätt plats? Tog jag ett förhastat beslut? Ska jag boka om till bara en termin? Ska jag skita i allt? Ska jag tänka om och ta med mig nån till Paris och söka jobb istället? Tänk om känslan bara är nervositet? Hur ska man veta om det är rätt? Om jag inte ska göra det här, vad ska jag då göra? Det enda jag vet är att jag inte kan stanna här och ha det som nu.
Jag avskyr att jag tvivlar. Att skriva kontrakt på att hyra ut min lägenhet är lite brådis, men något kontrakt kan jag ju inte skriva så länge jag känner såhär. Fan!
(Här står livet i farstun så nära inpå, men det är nåt som gnager ändå. Det kallas tvivel det där som stör, det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör. Och jag ser hur du tänker på nåt hur du längtar dig bort...)
Money must be funny in a rich mans' world
Åååh, jag har pissig lön som det är och nu får jag ungefär 2000 kr mindre än vad jag har räknat med... suck! Jag har ju månadslön för tusan, så jag vet vad jag brukar få, och jag har inte varit sjuk en enda gång, tvärtom jobbat över en gång. Det kan inte stämma. Måtte det vara fel!
Löner är uppenbarligen ett känsligt ämne för många. Inte för mig. Jag tjänar skitdåligt och det står jag för. Jag menar, det är ju inte jag som har bestämt min lön tyvärr. Jag kan bli skitförbannad när man pratar om löner. Någon rättvisa borde det väl finnas? Men man börjar ju fundera när en jämnårig tjänar nästan en tusenlapp mer i månaden trots att han jobbat på företaget bara ett halvår längre än jag. Och när en tre år yngre kille endast har ett par hundra kronor mindre än jag i lön känns det pissigt, han har inte ens jobbat här så länge som jag. När vi gick på timlön båda två tjänade han dessutom mer än jag. Hur kan det komma sig? Så dålig är jag faktiskt inte. Jag skulle vilja påstå att jag till och med är ganska duktig. Skulle det ha att göra med att jag är tjej skulle jag bli så ilsken att ansiktet skulle gå från rött till blått och ögonen bli kolsvarta och jag skulle få bita mig i tungan för att inte säga något riktigt hemskt.Helvete vad dryg jag ska vara när jag kommer tillbaka efter min tjänstledighet i juni... (Om jag ens får komma tillbaka när jag nu sagt det...)
Dags att börja repetera
När jag ikväll tog fram mitt franskamaterial från Paris och från högskolan såg det ut som till vänster här... Och då har jag inte ens med ordböcker och grammatikböcker. Det räcker gott och väl med tre mappar, tusen lösblad, en pärm, en glosbok, tre kollegieblock och tre kompendier... Vart ska jag börja?! Hur ska jag göra?!Det är nämligen så att jag tror att jag måste börja repetera lite franska... Jag har tänkt på det länge nu, men inte orkat ta tag i det. Mycket av det jag lärde mig i Paris under våren förra året och på högskolan i höstas, är som bortblåst från min hjärna. Jag har nämligen inget läshuvud: jag har svårt att lära och jag har svårt att minnas. Nu gäller det att få tillbaka lite tills jag åker i oktober. Det är dags att kolla igenom böcker och häften, läsa lite, träna ord och försöka förmulera mig. (Blä, vad omotiverad jag är.)
Jag började med att titta i det första kollegieblocket jag började med i Paris och jag blev riktigt nostalgisk. Det finns många roliga minnen från lektionerna. Jag började till exempel minnas min lärare: den indiske mannen som inte kunde ett ord indiska, men däremot perfekt franska och engelska. Han var väldigt speciell, men rolig och omtänksam. Det var han som kallade mig "la petite souris"... På sina lektioner tog han ofta upp ämnen som kärlek, sex och alkohol. I början var det kul, men när man hört hans skämt om svenskar, snaps och vodka några gånger och efter att tre gånger ha beskrivit sin drömman och den första kärleken blev det tröttsamt. Hans lektioner var dock väldigt bra för vi lärde oss verkligen vardagsspråk. Han visste hur han skulle provocera och i och med det blev det åtminstone bra diskussioner. Efter en diskussion om jämställdhet där det var jag mot resten av klassen blev jag inte bara "la petite souris", utan även "la féministe", vilket han älskade att kommentera så fort han såg mig.
Jag blir alldeles full i skratt när jag slår upp första sidan i mitt första kollegieblock och ser vad jag lärde mig i början:
Vad man kunde säga till de obehagliga Pariskillarna:
ta geulle = håll käften (dock väldigt ohyfsat)
casse-toi = stick (det fick jag nytta av)
ne me touche pas = rör mig inte (den här meningen använde jag ett par gånger)
Vad man kunde säga om man råkade knuffa någon i mètron och denne någon blev arg och inte godtog "excusé-moi":
je n'ai pas fait exprès = jag gjorde det inte med flit
Och något totalt onödigt:
si tu restes toujours devant ton ordinateur, tu va grossir = om du sitter framför datorn jämt kommer du att bli tjock
Dagens detaljer
Förälskelse vid första ordet
Jag är förälskad.
Han heter Franck.
Franck är ganska speciell, men himla härlig.
Han är en av huvudrollerna i boken Tillsammans är man mindre ensam. Franck och de övriga huvudrollerna är fyra udda människor som delar tak i Paris. Det är väldigt intressant att följa dem. Jag kommer att berätta mer om boken så fort den är utläst.
Sällskap önskas
Jag har skrivit långt inlägg om hur synd det är om mig. Jag tänker inte publicera det. Hur mycket jag än skulle vilja skrika ut allt skit och hur tråkigt allt är, så är det alldeles för tyck-synd-om-mig-aktigt för att jag kunna publicera det här.
Rädsla
Jag är rädd för det mesta. Alla möjliga djur till exempel (katter, hundar, ormar, sniglar, fjärilar, getingar, you name it). Dessutom är jag livrädd för åskan. Jag är en tönt vad gäller blixtrar och dunder! Nyligen skrek jag rakt ut i telefonen för att det kom en knall... Bilden till höger tog jag för fem minuter sedan ut på min balkong. Jag vet att det ser förfärligt ut med blixten i fönstret, men just nu orkar jag inte bry mig. Jag har bråttom. Det börjar åska mer och mer. Molnen smög sig ondskefullt inpå bakom bergen och är nu över mig. Jag har sådan respekt för detta. Alla elektronikprylar AV! Problemet är bara: vad ska jag göra utan TV, telefon och dator? Sova kanske. Jobb väntar ju även imorgon.
Shit! Världens blixt! Är alldeles svettig och nervös. Rädda mig! Jag måste stänga av...
Lyxlunch: enorm pastsallad
Det känns som rena rama lyxet att komma hem till föräldrarna en dag som denna. Jag är ledig och skulle hem till dem och lämna bilen som jag har lånat. Jag var extremt trött, så jag la mig på soffan.
»Pappa och jag tänkte äta pastasallad, vi har lite pasta med räkor kvar i kylen sen igår. Ska jag koka lite pasta till dig?« frågade mamma.
Mycket bra idé, tyckte jag. Och somnade utmattad på soffan. Jag väcktes sedan av att mamma sa att maten var klar. Även min storebror hade även kommit hem då. (Han och jag är nog familjens snyltare, kommer ofta hem till mamma och pappa och äter, speciellt nu på sommaren då det är extra trevligt att vistas på deras gård.) Jag kom till köket och får syn på ett bord uppdukat av all möjlig mat, så att man själv fick plocka det man ville ha. Pasta med osttärningar och majs är något av det godaste jag vet. Tillsammans med körsbärstomater, gurka, salta kex, brieost, färskost och massa annat kändes det verkligen som en lyxlunch. Storebror och jag åt läääänge...
Inatt jag drömde något som jag aldrig drömt förut
Däremot drömde jag att jag fick barn! Och det var underbart. Förut drömde jag jätteofta att jag var gravid och att jag gick runt med en barnvagn (att gå med barnvagn är något jag tycker ser så mysigt ut, därav drömde jag nog mycket om det). Att det har legat ett barn i barnvagnen har inte varit någon självklarhet. I drömmarna har jag nämligen aldrig sett barnet, men en barnvagn har jag haft och gravid har jag varit, men någon förlossning har jag inte varit med om. Bara att jag plötsligt går med barnvagnen.
Inatt var det annorlunda. Jag var varken gravid eller hade en barnvagn. Plötsligt hade jag tre barn. Två pojkar och en flicka. Den ena pojken var inte med i drömmen, men de andra två var där, båda bäbisar (jo, jag stavar det så, tycker det ser töntigt ut att skriva bebisar), men de var inte tvillingar - hur det går ihop kan jag inte förklara, det var ju en dröm. Flickan var minst och hade rosa/vit-randiga kläder (t-shirt, shorts och mössa). Pojken hade likadana kläder - fast i blått givetvis. Det där med kläderna går verkligen emot mina principer - rosa på flickan och blått på pojken... Självklart skulle jag kunna klä en eventuell dotter i något rosa, men aldrig i livet att det skulle vara något typiskt sockersött flickplagg.
Det var en trevlig dröm. Jag var lycklig och fick äntligen hålla i en mysig bäbis (vilket jag faktiskt inte gjort på åtta år!). Någon pappa vet jag förresten inte om det fanns. Jag tror att det var någon där, men ingen som var särskilt tydlig, utan han var mest bakom. När jag var yngre sa jag ofta att jag skulle bli ensamstående mamma när jag blev stor. Jag vet inte hur jag tänkte - om jag skulle hoppa runt bland killar utan att skydda mig bara för att få barn, eller om jag skulle adoptera ensam. Förmodligen det sistnämnda. Det låter ju nästan lite tragiskt att jag redan då inte trodde på att jag skulle hitta någon och tänkte mig istället en framtid som singel. Men jag tyckte nog helt enkelt att det verkade skönast så. Hm.
Jag undrar om drömmen betyder något.
Design och blogg.se vs blogspot.com
Men en roligare och mer personlig design då? Det kan jag väl skaffa mig här? Jo, för 59 kr i månaden. Nejtack, jag vill inte betala för att skriva. Så just nu handlar min beslutsångest om en sådan världslig sak som hur min blogg ska se ut... tillbaka till det gamla med, enligt mig, för långa radlängder eller skaffa något nytt som känns konstigt och jag får vänja mig vid? Som den här designen... hmm. Nää, jag kanske byter tillbaka fortare än kvickt. Åsikter är väldigt välkomna...
Himmelskt god persikopaj
3 dl vetemjöl
1 dl socker
1 tsk bakpulver
150 g smält margarin
Rör ihop, lätt ut i en pajform, även på kanterna.
1 ägg
0,5 dl socker
2 msk vaniljsocker
1 burk crème fraiche
konserverade persikobitar
Blanda ihop.
Lägg persikobitar över pajen och häll på smeten. Grädda på 175 grader i ca 30 min.
Servera med vaniljsås eller glass.
Dejting
Jag avslöjade lite av min dejtinghistoria hos Thérèse... Av någon anledning har jag varit på ett antal blinddates, den ena värre än den andra. Någon var ganska okej, men nää, det blev inget med det. En kille träffade jag på ett café i Uppsala. Jag förstod direkt att det var han när jag såg en stor, osäker kille stå och vänta på mig utanför cafét. Allt kändes plötsligt så fel och jag ville bara vända eller gå förbi, men riktigt så elak kunde jag inte vara, dessutom hade han säkert redan känt igen mig också. Den fikastunden var... annorlunda, eller hur jag nu ska uttrycka mig. På den tiden var jag både helnykterist och vegetarian och detta var killen medveten om. Ändå pratade han om hur härligt det var att sitta och bara dricka ett par öl (vilket jag givetvis inte hade så mycket att varken hålla med eller säga emot om) och sedan berättade han i detalj hur man skulle skjuta älgen för att den skulle dö på "bästa sätt". Allt blev väldigt krystat. Till slut ringde en kompis och jag sa att jag var tvungen att gå. Vi hade visst en lägenhetsvisning att gå på, harkel... Killen följde med mig och min kompis fick träffa honom. Eftersom vi bodde ganska nära varann tog vi samma buss hem, och när han klev av ett par hållplatser innan mig sa han "Vi ses på Lunar!" högt, så att hela bussen hörde (ja, vi hade pratat lite via Lunarstorm). Kvar satt jag och min kompis, som höll på att brista ut i asgarv, medan jag ville bara sjunka genom marken. Behöver jag nämna att det inte blev några andra dejt?
Det var bara en historia. Om ni har några roliga att dela med er av får ni hemskt gärna göra det, det är alltid lika kul att höra om konstiga dejter.
Och jag har sagt att jag aldrig, aldrig i hela mitt liv ska gå på en blinddate igen... Inte efter alla konstiga och misslyckade sådana. Men jag måste faktiskt avslöja att jag ganska nyligen bröt det... Blinddate är kanske en liten överdrift, men pja, jorå. Den första lyckade av det slaget också. Så för tillfället gjorde mitt humör ett språng uppåt. Tror det behövdes.
Sommarprat
Jag fick den utmaningen av Thérèse och jag har funderat på det lite. Vem har inte funderat på det när man suttit och lyssnat på sommarpratarna?
Idag lyssnade jag på Mikael Persbrandt. Jag har en gång sagt att han är som en crème brulée, och det står jag fast vid. Vilken underbar röst att lyssna till. Och bra musik spelade han. Så bra som han pratar, så bra skulle jag prata om jag fick sommarprata.
Om man sommarpratar tycker jag att man ska prata om något som ligger en väldigt varmt om hjärtat. Det kan vara om sig själv, eller något man står för. Men det måste vara något man kan presentera på ett bra sätt. Jag har funderat. Och jag har funderat. Jag skulle vilja inleda med att säga ”Solidaritet” följt av en konstpaus. Sedan skulle jag vilja prata om kulturkrockar, bistånd, utlandsvistelser och fattigdom. Men hur jag skulle få ihop det och hur jag skulle få det att bli intressant vet jag inte. Om jag någon gång i framtiden blir nykterist igen, finns det inga tvivel om att det skulle vara det jag skulle prata om. Jag skulle absolut inte komma med någon propaganda och säga att alkohol borde förbjudas eller att alla borde vara nykterister, utan jag skulle ta upp de faktiska problemen man stöter på i Sverige som helnykterist. Jag skulle prata om alkoholen som samhällsproblem (observera: på ett intressant sätt, inte tråkigt och faktabaserat). Jag skulle smygpropagera. Men inget av det där skulle jag i dagsläget prata om.
Om jag fick sommarprata i P1, så skulle jag inleda med låten Tvivel (Lars Winnerbäck). I andra refrängen skulle jag tona ut ljudet och börja prata:
»Rastlösheten personifierad. (konstpaus) Det är jag, Johanna.«
Jag skulle verkligen jobba på hur jag skulle lägga upp mitt prat. För jag skulle prata om något som kan bli ganska tråkigt att lyssna på i längden. Om att vara rastlös. Om att fortfarande vara ung och ha tid men ändå känna stressen under fötterna. Vad ska jag bli, ska jag bo här eller där, ska jag plugga det eller det, ska jag överhuvudtaget plugga, jag vill ha barn men har ingen att skaffa det med, min kompis gifter sig och jag har inte ens början till ett förhållande, vad ska jag göra, ska jag resa som alla andra verkar göra, eller ska jag stå ut på mitt tråkiga jobb, eller ska jag kanske säga upp mig och vänta på bättre tider eller vad vill egentligen jag och måste man bli något?
Intressanta sidospår skulle jag lägga till och jag skulle spela låtar som berör mig. Jewels Life Uncommon är given. Det skulle givetvis också bli mycket Lars Winnerbäck. Och så skulle jag leta upp annat passande, som jag gillar. Efter intressanta sidospår skulle jag komma tillbaka till ämnet. Mitt avslut skulle vara så bra att alla lyssnare fick något att tänka på när programmet avslutas med låten Caravanne (Raphael), parce que ma peau est la seule que j'ai, que bientôt mes os seront dans le vent, je suis né dans cette caravanne, mais nous partons, allez viens...
Jag känner en båt (dock ingen bot)
Den här helgen skulle inte bli mycket att hänga i granen. Men den blev helt okej. Jag har haft en otroligt skön sommardag. Sola och bada på bryggan och sedan ta en tur med båten, lägga till vid en brygga för att köpa glass och sedan kasta ankare och hoppa i plurret och ta en fika. Åh, så härligt med en ledig helg med bra väder. Mindre roligt var att jag klev på en geting och fick mig ett stick och har ont i foten...
Dessutom har jag cyklat 1,5 mil som en tok, iklädd träningsskor, långa cykelbyxor, träningslinne, solglasögon och hjälm. Jag kände mig nästan som de träningscyklister jag mötte på vägen. Haha. (Skillnaden var väl att jag faktiskt hade ett mål med min cykeltur, medan det syntes lång väg att de tränade.)
Har'u hittat på din shonare, döu?
Dalmål brukar delas in i tre olika grupper: dalabergslagsmål, de egentliga dalmålen samt dialekterna i Dalarnas nordvästra del. Min dialekt är dalabergslagsmål, det är det man talar i södra Dalarna (Falun-Borlänge-Säter-Hedemora-Avesta-Smedjebacken-Ludvika), liksom i delar av norra Västmanland. Det karakteriseras av ett sjungande tonfall.
Det är roligt med dialekter. Det är kul när det hörs varifrån man kommer. Även om jag inte tycker att dalmål är så fint, så tycker jag att det är roligt att jag har fått till en dialekt. Risken finns dock att jag tappar den när jag åker bort och träffar folk från andra ställen. Eftersom jag genom mina barn- och ungdomsår inom Svenska Frisksportförbundet har träffat människor från hela Sverige med olika dialekter, och genom att jag bott i Uppsala och umgåtts med människor från hela landet, så har jag ofta haft lätt att förstå och härma dialekter.
Men dialekter och språk kan leda till roliga missförstånd. När jag kom till Uppsala var det väldigt många som flyttat dit från olika delar av Sverige, och ord och fraser för olika ställen var ett ofta återkommande samtalsämne. Vi kom från Halmstad, Kiruna, Umeå, Falun, Trosa, Göteborg, Åre, Hudiksvall, Stockholm, Järna, Enköping, Hultsfred, Gävle, Mora och många, många andra ställen.
Tjejen från Umeå använde ordet "he" ganska ofta. Vi andra förstod ingenting. Hon i sin tur blev förvånad över att vi aldrig sa "he". "He" betyder att man "he något där", "jag he den här", som att "jag lägger den där". Det hade flera innebörder och jag minns inte alla.
Runt Småland säger man att man sitter "jämte" någon, vilket betyder att man sitter bredvid denne någon.
Östgötarna har en väldigt härlig dialekt. Jag har släkt därifrån och man tror ju altid att de ska berätta något roligt när de öppnar munnen. "Så dant det blev" säger dem ibland på sin otroligt härliga dialekt. Då menar de ju att "oj, vad det blev konstigt", eller förvånat "så det blev".
Vi i Dalarna säger "hitta på" när vi ska finna något. "Jag försöker hitta på mina nycklar" kan vi säga när vi menar att vi försöker hitta/finna våra nycklar. Eller "har du hittat på din lillebror?" när man undrar om du har hittat/funnit din lillebror. Vissa kan tycka att det låter som om vi försöker att fantisera ihop våra nycklar eller vår lillebror... När andra tar en genväg, så tar vi i Dalarna en "ginväg" och "ginar". Någon blev väldigt förvånad när jag sa "men vad du sullar!" och förstod inte alls vad jag menade med sulla. Det är samma sak som att spilla/grisa (med mat alltså, vara klantig och spilla mycket). När vi "inte vill" säger vi "jag vill int nå".
Det finns ju också något som kallas för Rinkebysvenska. Det är en dialekt med inslag från språk talade av invandrare och kallas även för invandrarsvenska, shobresvenska ("sho bre" är en hälsningsfras), miljonsvenska eller blattesvenska. En benämning av språkvetare är "multietniskt ungdomsspråk". Dialekten kom till i början av 80-talet och namnet kommer givetvis från Stockholmsförorten Rinkeby, där det bor väldigt mycket invandrare. Eftersom svenska språket är i ständig utveckling och hela tiden lånar ord från andra språk, är "invandrarsvenskan" ingen dialekt som endast talas av invandrare, utan även av svenskar utan invandrarbakgrund.
En liten ordlista på Rinkebysvenska:
guzz = flicka
shonare = kompis
keff = dålig
gitta = dra, sticka
ayde = hörru
babblish = lögnare
bull = skitsnack, skit (från engelskans "bullshit")
habibi = älskling (arabiska)
jalla = skynda, kom
loco = galen (spanska)
shoo = tjena
Änglavakt?
Dagen till ära...
...har jag blåa örhängen, vitt linne och rött hjärta som halsband. Det är kallt här på jobbet, så ovanpå detta har jag min Frankriketröja. Haha! Jag känner mig nästan fånig.Och jag förstår inte varifrån jag har fått mitt tycke till Frankrike och franskan. Mina föräldrar pratar inte ett ord franska (eller jo, pappa kan säga "vous êtes une pèrle, madame" och så lärde han sig av mig att säga "bienvenu en france" och "à votre santé" när han skulle på resa med jobbet till Provence), inte ens någon i min släkt pratar franska och jag hade inte rest till Frankrike förrän jag fick för mig att åka som au pair i augusti 2004. Franska läste jag från årskurs 6-9, men struntade i det i gymnasiet för att jag tyckte att det både var svårt och tråkigt.
Så hur ska vi fira nationaldagen, Thérèse? Hon är nämligen min Frankrike/bloggkompis och "ganska" Frankriketokig. Tyvärr bor hon i Madrid just nu, annars hade vi ju kunnat ha en Frankrikekväll med ostar, vin, baguetter, croissanter och Amélie på TV. Annars får gärna någon annan frivillig fira lite med mig. Jag har nämligen inga planer för helgen, alls. Förutom att ta foton och skicka till min skola i Frankrike (vad tror ni om att gå och fota mig Frankrikeklädd? ;)) och skaffa ett andrahandskontrakt till min lägenhet. Kul helg.
Mademoiselle Beslutsångest har tagit sitt beslut
Den 4 oktober börjar min kurs på Université Catholique de l'Ouest i Frankrike. Shit pommes frites, jag har verkligen bokat! Äntligen tog fröken Velig tag i saken och skickade in sin ansökan. Jag kommer verkligen att åka. Det finns ingen återvändo! Jag var tvungen att ta tag i det och bara anmäla mig och betala anmälningsavgiften, annars skulle jag nog vela resten av mitt liv. Just nu försöker jag att inte tänka på alla andra tusen saker jag vill göra. Jag ska till Angers. Ett helt jäkla läsår. Ingen återvändo. Jag dööör. Hjälp! Nu kommer jag att längta, vara nervös och ha kalla fötter på samma gång i 2,5 månader. Men sen drar jag. Flyg till Paris, tåg till Angers och vart jag tar vägen i Angers vet jag ingenting om än. Men jag kommer verkligen att åka...
Jag har skaffat mig en ny kategori som ni ser: Ett läsår i Frankrike. Självklart kommer jag blogga därifrån (jag längtar redan, haha) och allt under året kommer hamna härunder.
Chokladveckan
Efter en rask promenad med uppsvälld mage och mensvärk tog jag vändan förbi macken för att köpa mig lite choklad. Jag brukar unna mig det den här veckan i månaden. (Eller ja... ärligt talat unnar jag mig lite allt möjligt ganska ofta. Igår till exempel blev det en stor portion kladdkaka med glass. I förrgår delade jag och Linda på en wienerlängd. Först sa vi att vi hade fika för hela veckan, sedan ändrade vi oss till hela dagen, för att vid lunch komma på oss själva med att vi slukade det sista.) En Marabouchokladkaka i månaden unnar jag mig i alla fall alltid den här veckan oavsett om jag är sugen eller inte. Haha. Man måste ju få tycka lite synd om sig själv.
Pst, jag har gjort matlåda idag! (Nu kan ni applådera.)
Mer om kärlek (vad det nu är)
Love is a feeling that I don't understand but I'm gonna give it to you!
Ett fullt skafferi
Att äta ensam är fruktansvärt tråkigt. Som sagt, så håller jag på att förfalla vad gäller mat... I söndags kväll blev det en stor Ica Mozzarella-pizza, igår kväll två ynka sojakorvar med bröd vilket resulterade i att det inte blev någon matlåda idag och då köpte jag en liten Ica Mozzarella pizza till lunch... Mycket näringsrikt. Jag är hopplös.
Ikväll tröttnade jag. Föräldrarna är bortresta och lillebror ensam hemma. Jag ringde honom och frågade om han hade ätit. Det hade han inte. Då frågade jag om jag skulle komma hem och laga mat. Det hade han givetvis inget emot, den latmasken. Så jag tog bilen, som jag lånar av mamma just nu (fantastiskt bekvämt och miljöovänligt), och åkte hem till lillebror och började koka spagetti och göra qournfärssås som vi faktiskt satt och åt tillsammans. Trevligt! Och om ett tag måste det ju bli lite kladdkaka och glass. Jag är bäst på att äta när det finns mat. Att göra mat till mig själv har jag blivit sämst på. Tror jag måste skärpa till mig.
Kärlek, vad är det?
Kärlek är något jag har gett upp hoppet om, egentligen för längesen tror jag. Och ja, jag menar allvar när jag säger så. Det är tragiskt, men jag tror faktiskt inte på kärlek. Sex är överskattat och kärlek måste vara ett påhitt. Alla killar verkar vara likadana (snälla, bevisa att jag har fel). Jag hoppas givetvis på att kärlek existerar och jag önskar att jag får uppleva det, men tron på att jag kommer få göra det är faktiskt borta.
Vänskap är viktigt. Jag insåg verkligen det i helgen. När jag bodde i Uppsala var det Anna, Ida, Vicki och jag som hängde ihop. Klassens interna lilla tjejliga, blev vi kallade. Vi åt middagar, vi skrattade och pratade, vi åt på kinarestaurang, vi tränade, vi tittade på hockey, vi pluggade. Ibland sov vi alla fyra i min etta. Alla hade sina bestämda platser runt matbordet och i sängen/bäddsoffan. Det händer att jag saknar den där tiden. Nu, där jag bor, har jag ju inget gäng att hänga med. När jag träffade Ida och Vicki i helgen inser jag hur dum man är som inte träffas allihopa och har roligt tillsammans oftare. Varför gör man det krångligt? Varför hör man inte av sig? Varför händer det att man sviker varann? Jag är livrädd att förlora vänner. Gör jag det, har jag inget kvar.
Det är lätt att hålla käften och svårare att säga som det är...
Vem i hela världen kan man lita på?
Vicki, jag, Ida. Jag och Vikci delar kudde. Ida och Vicki promenerar.
Med detta i öronen blev arbetsdagen lättare
Vive la France...
Ursäkta, men: FAN.
Gonatt.
Ge mig fler lediga dagar
Skönt att strosa omkring i Stockholm tillsammans med Ida utan att passa någon tid, äta kulglass i Gamla stan, ta Djurgårdsfärjan för att åka karuseller på Grönan, och dagarna därefter sola och bada i Uppsala och därmed ta mitt första dopp. Dessutom lite fest i Uppsala, äntligen få träffa Vicki, och idag en härlig lunch längs Fyrisån. Jag önskar att jag kunde få vara ledig lite mer än fyra dagar. Jag är inte färdig med ledigheten än, jag behöver minst ett par veckor. Men det var skönt att komma bort lite, det behövdes.
På Gröna Lund kände jag mig lite gammal. Första gången vi stod i kön till berg & dalbanan var jag utan tvekan äldst. I berg & dalbanan skrek vi högst av alla och till en början var inte för att det var kul, utan för att det var läskigt. Skräckblandad förtjusning. Jag tyckte det var läskigt - det har jag aldrig tyckt tidigare! Då har jag enbart tyckt att det varit härligt. Eftersom jag helst inte åker karuseller där man är upp och ner fick Ida åka Extreme ensam och eftersom Ida är höjdrädd fick jag åka Uppskjutet ensam. Men skrek gjorde jag ändå. Uppskjutet är nog den härligaste attraktionen på Gröna Lund enligt mig, men till och med det var lite läskigt. Sedan måste jag fått en knäpp, för jag ställde mig nämligen i kön till Extreme, vilken jag åkte trots min rädsla för att snurra och vara upp och ner samtidigt. Jag överlevde! Bläckfisken blev vår favorit. Det var vi och ungarna (som sagt: jag börjar nog bli lite smågammal...). Vi åkte så många gånger att killarna som hade hand om karusellen skakade på huvudet åt oss.
Att sedan komma tillbaka till en bastuvarm lägenhet med gammal disk och bli påmind om att jag måste tillbaka till vardagen imorgon, det ger mig ångest. Vill inte!
Stockholm och Uppsala
Sol över Stockholm och sol över Uppsala
Vädergudinnan
Sedan ringde Ida och berättade att det finns ett väldigt bra mentalsjukhus i Uppsala...
Tidigare har jag ju nämnt att SMHI är en av mina bästa vänner. Jag är inne på deras hemsida flera gånger dagligen. Man kan se femdygnsprognoser stad för stad - till och med i utlandet, vilket ju är lysande! Vissa tycker att jag är lite fanatisk, och kanske kan jag hålla med litegrann, men det är väldigt bra att hålla sig uppdaterad om det senaste vädret. Då vet man ju hur man ska klä sig (långa byxor eller korta?), man vet om man ska förbereda sig med paraply (slippa bli våt!) och hur man ska planera dagarna (med observation för ändring).
Jag vann!
När jag var omkring sju år vann jag en röd plastbunke på ett litet lotteri på midsommar. Annars har jag aldrig vunnit något... förrän idag. Jag vann en 3G-telefon! Vi har haft en tävling på jobbet sedan april och vinnaren skulle få en 3G-telefon. Jag trodde inte ens att jag var i närheten av att vinna, men tydligen var det bättre än så. Herregud. Coolt! Men jag som har haft Nokia hela mitt liv, har nu fått en Motorola och fattar ingenting. När jag orkar ska jag försöka lära mig den, men nu koncentrerar jag mig på lite annat dagarna som kommer. Mycket Ida och Uppsala, lite Stockholm, lite uteservering, lite Grönan, lite affärer, lite sol och bad och välbehövlig ledighet. Ciao!
Ett avslut i tårar
»Detta är helt enkelt en superroman, mycket annorlunda och med ett slut så överraskande att det enbart kan överträffas av verkligheten.« Värmlands FolkbladDet är precis så det är. Jag är vaken alldeles försent just nu på grund av att jag var tvungen att läsa ut Allt för min syster av Judy Picoult. Krokodiltårar föll längs mina kinder de tre sista kapitlen. Ett mer oväntat slut har jag nog aldrig varit med om. Den här berörde mig. Jag brukar inte gråta till böcker (kanske var det rätt dag också, men hade nog gråtit lite ändå).
Boken handlar om Anna, vars syster är sjuk i leukemi. Anna är en såkallad designer baby, en perfekt genetisk matchning till systern, och kom till världen för att rädda sin syster. Första gången hon donerade blod var hon bara fem månader och sedan dess har det fortsatt. Anna är bara tretton år och trött på att besluten tas över hennes huvud och stämmer nu sina egna föräldrar för att få rätten att bestämma över sin egen kropp. En annorlunda berättelse.
Det är i princip omöjligt att lägga ifrån sig boken. Läs den!
Köp boken här.
3 juli 2000. Tro.
Hela grejen var så overklig, och är fortfarande. Jag åkte inte till Stockholm. Och jag minns faktiskt inte vad jag gjorde den varma sommardagen, men jag tror att jag mest skrev, och var apatisk. Begravningen var fyra dagar senare i en överfull kyrka. Det var fint, men det var det jobbigaste jag har varit med om. Att min kusin plötsligt dog i en bilolycka som 21-åring är utan tvekan det värsta jag har varit med om i mitt liv. Men Lina var en underbar människa, hon var ovanligt glad, sprallig och omtyckt både som kompis, dotter, syster, kusin, aerobicledare och människa, och jag är glad att hon var min kusin.
Tro med Marie Fredriksson spelades på begravningen och den låten är Lina för mig.
Tro
Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen
Drömmarna vi har känns som bleka höstar
Där har sommaren redan regnat bort
Det spelar ingen roll hur vi gråter våra tårar
Svaren är en viskning i en värld långt bort
Tro
Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen
Att vilja men inte känna är nog så svårt
Att se men inte höra
Du vände dig bort
Du sa: Inget här är givet, för sådant är livet
I mina ord finns ingen önskan eller någon lust och längtan
Tro
Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen
Bryggan med stort B
Det här, det är Bryggan. Bryggan med stort B.
Mina föräldrar bor perfekt i en, ja, snobbig idyll skulle man kunna kalla det. (Idyll är mitt ord, snobbig är pappas, i stolt bemärkelse.) Med ett fint hus med gäststuga, arbetsbod, gammalt hus, garage, växthus, båthus, stor gräsmatta, brygga och liten strand kan man inte kalla det något annat.
Jag har pratat om den så många gånger, så nu tänker jag berätta om min vän Bryggan. Den blev påtänkt för ungefär två år sedan, då mina föräldrar råkade hitta drömgården och slog till på att flytta. Bryggan är min pappas påhitt. Innan Bryggan föddes fanns där en mysig pir, men pappa var väldigt beslutsam på att det skulle bli en Brygga. För ett och ett halvt år sedan flyttade mina föräldrar till det nya huset och Bryggan började få liv. För ett år sedan var den klar att använda. Vi kunde ligga där och sola och en badstege sattes upp. Nyligen har båthuset ändrat utseende från rött, och Bryggan har fått en liten trappa. Nu ser den klar ut. Men än är den faktiskt inte klar – staketet ska bli finare och trappan justeras och tydligen är inte ens båthuset riktigt klart. Jag tror att Bryggan är ett livsprojekt. Och pappas stolthet.
Men faktiskt, att sitta där och äta i kvällssolen, känna den ljumma sommarvinden och höra vågorna på sjön och fiskmåsarnas skrik är något alldeles speciellt. Att titta på alla båtar åka förbi, någon som åker vattenskidor, och människor som åker på festliga Slussbruden förbi gården. Att sedan vika ihop bordsduken och lägga in den i båthuset, gå barfota till huset och känna gräset mellan tårna och höra vattnets skvalpande bakom sig... Det där är något speciellt. Det är något helt annat än allt liv och prat och skrik och tutande och avgaser och musik och asfalt i mitt i stan. Något helt annat. Bryggan med stort B är definitivt min favoritplats för tillfället.
Slussbruden kör förbi i kvällssolen.
Vad händer, Frankrike?
Uppdatering 2/7 09:55
Apropå på Frankrike. Mina bröder är på cross-VM i Uddevalla och min lillebror ringde därifrån inatt. »JAG HAR TRÄFFAT NÅGRA FRANSMÄN, VÄNTA VÄNTA, DU MÅSTE FÅ PRATA FRANSKA MED DEM!« skrek han uppspelt. Och sen hörde jag honom säga "hey, guys, take the phone" med världens svenska dialekt, varefter en fransman kom och sa »allo?«. »Allo, bonsoir«, svarade jag, och han frågade om jag pratade franska. Ja, litegrann, sa jag varpå han undrade om jag bott i Frankrike. »Jag bodde i Paris i tre månader«, svarade jag, ganska yrvaken med tanke på att jag väckts mitt i natten. Sen pratade han så fort och jag inte fattade och skulle isället fråga vad han gjorde i Sverige. »Comment tu fais en Suède?« frågade jag och han förstod ingenting. Efteråt kom jag på att jag ju frågat HUR han gjorde i Sverige istället för VAD. Eh. Haha. Nåväl. Min bror tog tillbaka telefonen och var jätteglad och jag berättade att La France vunnit över brassarna, och han skrek på den värsta svengelskan till fransmännen: »HEY, GUYS! GUYS! LA FRANCE... EH... KICKED OUT BRASIL! FOOTBALL!« Det var ett ganska roligt avbrott i sömnen.
Lalala... tidsfördriv...
Lördag. Första juli. Soligt. Nästan obehagligt varmt.
En härlig sommardag.
Och vad gör jag?
Jobbar! (Och märker att varenda människa verkar ha bloggtorka. Varför bloggar ni inte? Säg inte att ni är ute och äter glass i solen, för då stryper jag er!)
Det känns ju lagom roligt att sitta inomhus framför datorn en hel solig helg i juli. Men det är mitt liv det. Det är dessutom ytterst få människor som skriver in till Halebop en dag som denna, så det finns inte så mycket att göra heller. Förhoppningsvis är folk ute istället. Solar, badar, tar det lugnt och har det bra. Jag är inte ett dugg avis, närå. Lagom till jag får långhelg om en vecka blir det väl mulet igen. Jag kommer vara blekast på jorden efter den här sommaren - som vanligt eftersom jag ännu en sommar är på arbetsplatsen framför datorn utan semester. Optimist javisst! Nej, jag vet. Jag är lite bitter, men jag måste få vara det ett tag. Om 35 minuter slutar jag i alla fall trots allt och jag har bil den här helgen så hemresan tar bara 20-25 minuter, så jag är hemma så tidigt som 17! Optimist jorå, lite. Harkel.