barajagjohanna

För ungefär tio minuter sedan läste jag ut En himmel för Elliott, skriven av Katarina Danielsson. En fantastisk bok i ungefär samma stuk som Flickan från ovan av Alice Sebold.

»En himmel för Elliott är den vackraste och sorgligaste berättelse jag läst på länge, och lämnar ett vemodigt men varmt skimmer efter sig«, skriver Gefle Dagblad. Jag är beredd att hålla med. Har man dessutom mist en anhörig för tidigt, ger den här boken lite hopp, och är väldigt lätt att leva sig in i.

En himmel för Elliott började jag läsa igår eftermiddag. Inatt var det svårt att sluta läsa. Idag låg jag i en solstol på mina föräldrars brygga och läste till sista raden. Jag har fällt några tårar, jag har skrattat och jag har suttit som fängslad. Nu känns det lite tomt, sådär som det alltd gör efter en bra bok, sådär att man bara vill börja på en ny och fortsätta leva sig in i en ny värld, men inte kan, eftersom man måste smälta den utlästa boken först.

(Jag undrar om inte programledarna på Nyhetsmorgon var lite onyktra i morse. Så mycket fnitter har jag nämligen aldrig sett där. Diverse vin och nubbar hade var och en också framför sig. Och glasen var inte helt fulla.)

Sedan tonåren någon gång har jag varit rätt anti alla storhelger och traditioner... såna helger som midsommar, valborg, lucia och nyårsafton som bara är en ursäkt för att supa. Jag gillar inte supandet. Dessutom är jag inte så mycket för traditioner. När man befinner sig i utlandet blir det dock viktigare. Men nu befinner jag mig i Sverige och struntar fullkomligt i att jag bor i Dalarna där midsommarfirandet är störst i landet. Hit kommer ungefär 250.000 besökare varje år för att fira midsommar, förmodligen i Rättvik eller Leksand.

Själv har jag aldrig firat midsommar i Dalarna. Fram till jag var 15 år firade min familj alltid midsommar på Stensund i Trosa skärgård: ett nyktert och trevligt midsommarfirande i Svenska Frisksportförbundets regi. Som ni då kanske förstår har alkohol och midsommar aldrig hört ihop för mig. När jag var 15 år åkte jag istället på språkresa till Malta. Året efter var familjen på semester i Grekland, året därefter i Italien. Nästa år var mamma och jag på Mallorca och året efter var jag volontär för Special Olympics i Dublin. Sedan tog vi faktiskt en sväng till Stensund igen, men det var så trist att vi åkte de tre timmarna hem på kvällen. Sen var det förra året. Då skulle jag faktiskt ta en sväng till Rättvik eller Leksand för att se hur midsommarfirandet gick till och vad som hände. Men då råkade min syster ut för en olycka och midsommarafton "firades" på Akademiska sjukhuset i Uppsala med andra jordgubbs- och sillätande anhöriga.

Så kommer vi då till midsommarafton 2006. Idag. Om knappt en timme åker jag till föräldarna och äter lunch. Sen är allt oklart. Det fanns inga planer, men nu har idén kommit upp att jag tar mammas bil och åker till Uppsala och hälsar på Ida litegrann. Men lite omständigt är det med tanke på att Ida slutar jobba 20 idag och börjar 16 imorgon... Det blir inte särskilt mycket umgåstid egentligen. Och fest är jag egentligen inte sugen på. Så frågan är om jag stannar hemma och inte gör mycket, eller om jag åker till Uppsala en kortis. Hm.


Uppdatering 17:15

Det är mycket äcklig fylla på midsommar. Eftersom mina föräldrar bor vid Runn, Dalarnas näst största sjö efter Siljan, ser man mycket båtar. På midsommar är det extra många. Och många kör onyktra. Det är alldeles för många som inte verkar ta allvarligt på det och det gör mig så jävla upprörd. Pappa hade till och med hört någon säga att det hör till att vara full när man är på sjön. VA?! Idioter. Jag blir så fruktansvärt upprörd. Som om det är mindre allvarligt att vara rattfull på sjön än på vägen... Det är exakt samma sak. Reaktionsförmågan och uppmärksamheten försämras ju självklart lika mycket på sjön. Det är ju lika lätt att gå på grund, att inte kunna anlägga vid en brygga, att inte uppmärksamma kajakpaddlare eller att köra in i en annan båt, som det är att köra av vägen eller krocka med bilen.

Inget Uppsala. Det känns tyvärr lite för hattigt för att åka. Skit också, jag vill egentligen verkligen ta bilen dit, digga bra musik på vägarna och sedan träffa Ida. Pappa påminde mig om att Frankrike spelar match ikväll, så nu har jag något att göra i alla fall. Frankrike-Togo, och så allt godis jag har kvar. Och lite Ida i telefon antar jag. Det blir kanske en bra kväll ändå. Lite ensamt, men helt okej. Jag kan ju låtsas att jag bojkottar midsommar mer än jag faktiskt gör...

"Midsommarlunch" (potatis och gourmetbullar för min del) blev det med föräldarna, storebror samt faster med man. Sedan spelade vi kubb i typiskt midsommarväder (regn och solsken om vartannat). Tjejerna mot killarna. Killarna vann med 2-1 i matcher, och som förlorare fick vi garnera tårta och fixa te och kaffe. Det gjorde inget, för jag är nämligen en jäkel på att lägga på jordgubbar på tårta. Haha. Jordgubbstårta kunde vi äta ute i solen, för att sedan gå in eftersom regnet kom igen.

Jag tänkte äta även middagen hos föräldarna. Storebror och jag gör likadant - lika bra att stanna här, för även om vi inte har något att göra har vi inte mer att göra hemma hos oss i respektive lägenhet heller. Vi kan lika gärna stanna och äta gratis mat och sällskapa nu när lite släkt är på besök. Sen snor jag bilen och åker till mig. Det är en viktig match för Frankrike.



Uppdatering 23:47

Tro't eller ej, men jag har blivit sugen på ett traditionellt midsommarfirande i Dalarna. Haha! Mamma, pappa, faster och fasters man var en sväng till Torsång (Borlänge) och kom hem och berättade hur mysigt det var. Ingen av dem hade egentligen varit på ett "riktigt" firande i Dalarna eftersom det alltid varit Stensund som gällt. Okej att jag tycker att det är töntigt att alla kullar och masar ska ha folkdräkt och dansa folkdans, och skulle jag själv dansa kring en midsommarstång hade jag känt mig jättetöntig... men jag skulle nog vilja se det där "äkta" firandet någon gång. Jag har ju till och med lagt till med dalmål (eller falumål som pappa sa idag) sedan jag flyttade tillbaka från Uppsala för två år sedan, och fiolspel från Dalarna kan vara riktigt stämningsfullt och kännas "hemma". Hm. Harkel. Talar jag emot mig själv nu?

Det här håller inte på att bli en modeblogg. Men eftersom jag bad om hjälp eftersom jag skulle klippa mig, så känner jag mig nästan tvungen att lägga ut bilden på hur det blev. Längden är nästan kvar, men det är helt klart en skön förändring från sist. Lugg kanske inte är det bästa i värmen, men skitsamma - jag har haft nästan samma frisyr för omkring ett år sedan och jag trivs väldigt bra i den. Här ser ni före-bilden.


Med varning för alldeles för mycket ytligheter, så måste jag bara beklaga mig lite... Minns ni mina nya skor samt reklamationen? Sulan har blivit dålig i båda nya skorna, och mycket värre i det ena paret. Jag får ju gå tillbaka och reklamera, och det tänker jag, men det är ju jättetrist - jag älskar skorna och jag behöver dem. Suck.

Nu mår jag nästan dåligt över att ha varit så ytlig ett tag. Mat och fotboll härnäst - där snackar vi allvar!

Varför vill jag åka till Frankrike?

JAG VET FAN INTE! ...riktigt. (ursäkta ordvalet)

Det enda jag vet är att jag vill bli, om inte helt, så näst intill, flytande på franska, för då skulle jag bli nöjd. Och för att bli detta krävs det att vistas ett tag i ett fransktalande land.

Jag hade lite tråkigt en stund, så jag satte mig och letade videos från Paris... Voilà!

När jag ser detta blir jag helt galen. Från Rue Lepic, les françaises qui parlont français, och lyssna på den franska musiken. Jag får en konstig känsla av ångest/nostalgi... jag vet inte, det är en väldigt märklig känsla.

Titta här, henne (ja, det är en kvinna) har jag sett sjunga och spela den här låten ett par gånger. Jag är nästan säker att i den här videon befinner hos sig bredvid Place du Tertre precis som hon brukar.

Det här är nostalgi. När kameran svänger åt höger så ser ni en udde, som en spets, som går ut i vattnet. Île de Cité om jag inte misminner mig totalt. Där befann jag mig sista kvällen i Paris. Sista natten med gänget. 3 juni 2005. Pique-nique. En oförglömglig kväll. Neel, tu me manques.

Sist jag var i Paris råkade jag se den här videon på TV. Det var en så trallvänlig låt att jag gick till Fnac och köpte den på singel. Förmodligen en intetsägande och dålig låt, men det var så lättförståelig på franskan och jag gillar franska låtar för språkets skull. Jag går ofta och nynnar på låten... je prends la vie comme elle va comme elle vient sans trop penser à ce qui viendra demain...

You Are Tofu

Okay, so you aren't exactly meat. And that's fine with you. Even if people think you're a bit bland. There's a good chance you're veg - and even if you aren't, you secretly think meat is gross.

Det var ju lite roligt att bli tofu. Stämmer ju ganska bra. Hade jag blivit en blodig biff eller en hamburgare hade jag blivit förvånad med tanke på att jag faktiskt är vegetarian. Man blir förresten ganska beroende av Blogthings.com. Nu kan jag meddela er att min egentliga nationalitet är holländsk, att jag är 44% lycklig för tillfället, att om jag vore en stad så skulle jag vara Amsterdam, att kinesiska är det språk jag borde lära mig, att jag var en gycklare på Cypern i mitt förra liv och dog i strid, att jag borde bli domare, advokat, bankdirektör, säljare, rektor, reseagent eller nyhetsankare (salig blandning det där), att mitt "sexiga brasilianska namn" är  Larissa dos Santos, att jag kan vara totalt borta på fyllan med alltid glad och därmed är en Strawberry Daiquiri och så vidare och så vidare... Ni förstår, det här med blogthings är farliga grejer. Börja aldrig, det är nämligen väldigt svårt att ta sig ur beroendet... Jag har nämligen testat hur beroende jag är också, och beroende är jag, men tydligen inte så farligt att jag inte kan ta mig ur det... Tur!

Ce soir, j'étais pour la France. Såklart! (Blev det rätt där, Cocotte?) Jag trodde inte att det skulle vara lika spännande att se en Frankrikematch som en Sverigematch, men ack så fel jag hade! Tyvärr var resultatet och hela matchen trist. Frankrike höll inte måttet. Men även ikväll hade jag inlevelse, nästan mer faktiskt. Det var till och med så att jag skrek "Meerdeeee!" en gång. Det hade varit roligt att vara där och höra fransmännen skrika. Vad kan de tänkas säga? Allez, alleeeeez! Merde! Typ?

Idag var Falun återigen varmast i landet och slog rekord med 31,9 grader på eftermiddagen. Så varmt har det inte varit i Falun sedan 1970.

Just nu är ozonskiktet väldigt tunt. Tidigare i år har det varit tjockt över Sverige, men nu i juni har ozonskiktet tunnats ut och prognoser tyder på att det fortsätter att vara tunnare än normalt de närmaste dagarna. Detta betyder att solstrålarna är väldigt farliga. I strävan efter sol, sol, sol och att bli brun, brun, brun är det nog många som inte tänker på detta, än mindre bryr sig om det. Mitt främsta argument just nu för att inte pressa i solen, förutom att jag tycker att det är olidligt (och för att jag faktiskt inte KAN, då jag sitter inne och jobbar), är för att jag inte vill åldras i förtid. Haha! Det var Cicci som kom på det. Hon är 22 år precis som jag och även hon har åldersnojja (jo, det har jag haft sedan min 16-årsdag). Jag tyckte att det var en mycket bra anledning.

Ozonet i atmosfären fungerar som ett filter mot den skadligaste UV-strålningen. Alltså: vi behöver ozonet! Ett minskat ozonskikt medför att mer skadlig UV-strålning kan nå jordytan. För människor kan detta innebära ökad risk för hudcancer, skador på ögon och påverkan på immunsystemet.

Hög solhöjd i kombination med tunt ozonskikt ger hög eller till och med mycket hög UV-trålning även i Sverige. Risken finns då att många bränner sig snabbt. Det finns skäl att vara försiktig... Det bästa skyddet mot UV-strålningen är att undvika exponering, framförallt då solen står högt på himlen. Kläder ger i de flesta fall ett bra skydd. Solskyddsmedel givetvis, men dessa kan vara opålitliga och förlorar ibland sin skyddande verkan efter några timmar.

Det är ju också så att solen är farlig i för stor mängd - speciellt för en blekfis som jag. Tänk om det hade varit lite status att vara blek istället för tvärtom. Som förr ni vet. Att vara blek var lika med att ha status, för det innebar att man var inne istället för att vara ute i solen och slita. Tänk vilken hög status jag hade haft...

Källa: SMHI

Äntligen hittade jag ju ett par guldskor som passade trots smala och korta fötter. Men mina fantastiska guldskor har efter bara en dag blivit dålig i sulan. Ni ser på bilden nedan. Det kanske inte är så mycket, men så pass mycket att sulan släpar lite i marken är det och så ska det väl inte bli? Efter en dag - neej. Så nu måste jag krångla med att gå tillbaka till skoaffären och berätta vad som har hänt efter en dag och hoppas på att det finns ett par andra 36:or jag kan få. (Åh, jag tycker inte om att gå tillbaka och klaga!) Finns det inte det så blir jag förtvivlad, för som jag har letat! Kanske kan jag i så fall begära att få lite pengar tillbaka för kvalitén och försöka fixa det själv bäst jag kan? Hrm.


 

(Klicka för större format.) Är det mina fötter det är fel på eller? Hur lyckas skorna bli sådär efter en dag, då jag ändå bara har suttit stilla framför datorn på jobbet mest hela dagen.

Ni har väl sett den där rödbrända kvinnan i Apotekets reklam? På överkroppen ser jag ut som henne ungefär. Det blev nog lite mycket sol igår, och dum som jag är var jag inte insmord. Idag är det solskyddsfaktor som gäller. Och inomhus, eller skugga. Jag är expert på att klaga på värmen, trots att jag är glad att den äntligen är här. Men när man har blivit röd, och när alla bara vill lapa sol är det mest jobbigt. Som jag sa tidigare: jag älskar värmen i skuggan. Det bästa med att värmen har kommit är faktiskt de ljumma mornarna och kvällarna - och att skuggan är så skön. I förmiddags flydde jag solen och åkte till Kupolen och lyckades faktiskt hitta två par skor. Jag tror att mina fötter har svällt lite i värmen.

Varmt, varmt, varmt. När jag vaknade halv elva var det 30 grader på min balkong. Mamma kom och hämtade mig och syrran och så åkte vi ut till föräldrarna. Har legat i bikini på bryggan, gått barfota i gräset, tittat på alla båtar som åker förbi ute på sjön, suttit ute och ätit. Det är så varmt att jag var tvungen att gå in ett tag. Det är underbart med värme, men jag gillar den inte i för stor mängd. Nu skulle jag vilja bo som Therese, hon bor i Madrid där temperaturen just nu inte ens är under 25 grader mitt i natten. För bor man så kan man vara inne med gott samvete och man kan sitta i skuggan och läsa utan att vara stressad för att man borde vara i solen när den väl är framme. När det är såhär varmt är skuggan alldeles underbar. Jag älskar den varma skuggan. Vi svenskar är egentligen alldeles för besatta av solen.

Temperaturprognos Falun enligt SMHI:
Lördag: 22 grader sol
Söndag: 26 grader växlande molnighet
Måndag: 28 grader växlande molnighet
Tisdag: 28 grader sol
Onsdag: 26 grader växlande molnighet
Inte helt fel alltså. Nu skulle man haft semester istället för att komma hem som tidigast 17.30 på kvällen.

Det är två år sedan jag tog studenten från Grafiskt Utbildningscenter i Uppsala. Då alla mina jämnåriga hade tagit studenten året innan, var den här dagen extra stor för mig. Jag hade väntat extra länge, jag hade kämpat i skolan lite längre än de andra och jag var arg på alla som inte hade lärt sig Studentsången (den hade jag kunnat i minst två år) - den var helig för mig!

Studentdagen är helig och gör mig rörd och gråtmild. Skolan är slut. Istället har du makt och frihet över ditt eget liv. Åh, den ljusnande framtid är vår...

...ända till på måndag. På måndag höjs Sveriges procenttal i arbetslöshet. Det är det mindre roliga med studenten. Ovissheten, otryggheten och att ofrivilligt börja ses som ännu en av "dagens lata ungdom". Men allt det skiter man i imorgon. Då är det bara lycka, frihet, skrik och glädjetårar som existerar. Och jag är så förbannat avundsjuk. Grattis, alla studenter. Jag hoppas verkligen ni kan Studentsången.

Hos Therese hittade jag testet Hur svensk är du? Jag var såklart bara tvungen att göra det. Trodde dock att jag skulle vara svenskare än vad testet visade (jag menar, jag skrattade nästan högt av frågorna då jag kände igen mig). Jag fick 4 poäng av 10 möjliga, med kommentaren "Jo, du kan i alla fall passera som svensk i olika sammanhang om det skulle behövas."

För ett tag sedan tipsade Nadia mig om den här pastasåsen. Idag var det andra gången jag gjorde den faktiskt - den är jättegod! Jag tänkte därför dela med mig av receptet.

Jag har så mycket matbilder på min blogg nu att ni säker börjar tro att jag är besatt eller något. Nåväl, vill ni veta receptet direkt från upphovskvinnan istället, så är det här.

Falu Kalaset har dragit igång i den här staden. Fy tusan vad människor i stan! Ikväll var det Rix FM Festival på Stora Torget och jag var där med en kompis och hennes barn. Ungarna tröttnade att vänta på Linda Bengtzing, så vi gick till karusellerna istället.