barajagjohanna

Vi som aldrig sa hora är Ronnie Sandahls debutroman. Även om det här inte är något direkt mästervärk, så tycker jag om boken. För mig är det lite annorlunda att läsa utifrån en killes perspektiv, men det får jag göra här. Boken handlar om fyra killkompisar i Falköping. Det är Hannes som kommer tillbaka till Falköping från att ha misslyckats att bli lyckligare i Stockholm, det är Frippe som kom till Falköping för att gå på volleybollgymnasiet och som träffar Hannes tjej bakom ryggen på honom. Det är Krille som är arbetslös och försöker komma över sin pappas död genom att äta och äta och äta och det är Stig som bara håller käften.


Det här är en rolig bok. Bitterfittan, skriven av Maria Sveland, även denna författares debutroman. Maria inleder boken: »Det är en ful januarimorgon och jag sitter på flyget till Teneriffa. Jag är så förbannat trött, så ful, så jävla arg.» Det beskriver bokens språk ganska väl: ärligt och rakt på sak. Bokens trettioåriga huvudperson Sara är arg, trött och bitter. Hon känner sig lurad och arg när hon tänker på alla kvinnor som får kämpa dubbelt så mycket så mycket som männen. Hon är bitter över att hon är bitter och avskyr att hon har blivit en sådan bitterfitta. Hon känner att vardagen är outhärdlig och lämnar man och barn i Sverige för att ensam åka på en veckas charter till Teneriffa för att bara få vara ifred och få tänka. Och hon ställer sig frågan hur vi någonsin ska kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med dem vi älskar.