barajagjohanna

»Satsar en kvinna på duglighet misstänks hon för okvinnlighet. Satsar hon på sin kvinnlighet misstänks hon för oduglighet.»

Idag för 6 månader sedan låg jag på operationsbordet på Universitetssjukhuset i Linköping, för att göra det, förhoppningsvis, största ingreppet i hela mitt liv. Min sneda skoliosrygg skulle rätas upp och jag stelopererades i fem kotor i ländryggen. Någon gång efter lunch väcktes jag och fick höra att operationen hade gått jättebra. I åtta dagar låg jag kvar på sjukhuset, fick massor av medicinering, fick hjälp att börja stå och gå och röra mig med min nya kropp. När jag kom hem orkade jag inte gå mer än hundra meter och sitta upprätt orkade jag inte mer än fem minuter. Jag orkade inte ens göra min egen frukost.

Det är en ganska hissnande känsla, det här... att det redan har gått ett halvår. Det är svårt att försöka beskriva känslan. Fortfarande efter ett halvår kan jag haja till när jag ser bilder på mig själv - jag känner inte igen den där (nästintill) raka ryggen, vems är den?

Varför just ett halvår är så viktigt, beror på att det är under den tiden jag har haft restriktioner. Det är så lång tid det tar för skelettet att läka. Nu ska (peppar, peppar) min ryggrad vara lika stark som alla andras. Idag får jag börja träna igen. De senaste dagarna har jag tyvärr haft ont i ryggen, vilket jag nästan aldrig har, och inte känt mig på topp, men jag hoppas att jag mår bra under dagen, för ikväll har jag nämligen tänkt att stå på träningsgolvet igen.

Att det har gått ett halvår och att jag är läkt firas med fest på lördag. Enda sedan innan jag opererades har jag sagt att när det har gått ett halvår, då blir det fest. Jag vet inte hur många månader jag har tjatat om 1 september. Det är en viktig dag.

Självklart var jag tio minuter sen hemifrån imorse, trots att jag verkligen inte bör vara sen när det är första dagen i skolan och jag ska hitta en parkering och rätt klassrum och allt...

En kvart innan jag börjar hittar jag lyckligtvis en ledig parkering utanför högskolan i Gävle. Att sedan hitta till klassrummet är som att gå i en labyrint. Jag går in genom närmsta ingång och förstår snabbt att jag är på helt fel ställe av skolan, för där jag har gått in står stora maskiner och det står något om bygg...nånting. Det är bara att gå och se om det finns någon skylt mot något som kan verka vara rätt håll. Jag ska till 51:319 och 51 bör ju betyda något särskilt eftersom det är ett kolon efter. Plötsligt ser jag pilar mot "Hus 13-51". Aha, 51 betyder nog att klassrummet ligger i hus 51. Att sedan komma till hus 51 tar inte direkt en minut. Jag passerar flera korridorer, cafeteria, bibliotek, klassrum, trappor... Rätt vad det är, befinner jag mig tydligen i hus 51, men hittar inte klassrummet. Jag går upp en våning för att kika och ser att klassrummen där heter 51:300-nånting. Aha, 3 måste alltså betyda att det är på tredje våningen! Och 51:319 finns där uppe. Fem minuter innan jag börjar är jag framme.

Över en timmes bilfärd, enkel resa, för att vara på en registrering i 40 minuter och säga ja när mitt namn ropas upp, räcka upp handen på frågan hur många som inte bor i Gävle, inte räcka upp handen på frågan om hur många som läser på högskola för första gången och räcka upp handen på hur många som redan börjat läsa böckerna... (Och jag kan konstatera att jag för första gången inte är den enda Johanna, att vi inte alls är många som bor utanför Gävle, att det är ganska många som aldrig har läst på högskola förr och att jag är en av få som varit ambitiös nog att börjat läsa böckerna.)

Efter de 40 minuterna i skolan tänkte jag att jag skulle kunna gå i lite affärer i Gävle när jag ändå var på plats och hade så lång tid av dagen kvar, så jag åker in till centrum och upp i parkeringshuset i Niangallerian samtidigt som jag gräver i handväskan efter min plånbok. Jag hittar inte plånboken kan därmed inte stoppa in mitt Visakort för att bommen ska öppnas och jag kan köra in. Mitt pucko - jag har glömt plånboken hemma. Smart, inte en krona på mig, inget Visakort och inget körkort. Bara att trycka ut en biljett istället och hoppas på att komma ut ur parkeringshuset utan att behöva betala med pengar eller kort som jag inte har. Det lyckas jag med och har alltså bara som enda alternativ att åka hem till Falun igen. Men att hitta ut från Gävle är av någon konstig anledning alltid lika svårt. Jag lyckas alltid åka åt fel håll och få vimsa omkring ett tag innan jag hittar rätt väg.

Idag var inget undantag, men hem kom jag.


Imorgon är det första lektionen och jag ska prova att åka tåg till Gävle och buss till högskolan, för att sedan hitta till ett annat klassrum. Det ska nog gå lite bättre, för nu vet jag ju i alla fall vad alla siffror i klassrumsbeteckningen står för...

Folk frågar om jag har färgat håret. Nej, jag har inte färgat håret, det råkar bara ha blivit ganska bra solblekt. Brunare hy tillsammans med blekt hår gör effekten av min solbränna lite starkare och det gillar jag.

Jag har köpt en fantastisk ärtgrön handväska idag. »Nämen fy. Fast du har ju lite annan stil än jag...», var min kompis inte alltför impade kommentar. Haha. Jag älskar väskan och den gör att det känns lite roligare att åka till skolan imorgon. För jag har en ärtgrön väska, jag har solblekt hår och en färsk Cypernsolbränna. Ungefär som när man var liten och kom tillbaka till skolan med en ny skolväska och var lite lagom sommarbrun, ni vet.

Annars är jag sjukt trött, har ont i ryggen och är lite smånervös inför första dagen i skolan imorgon. Som tur är får jag låna mammas bil och slipper i alla fall stressmomentet med att hitta en buss som dessutom ska vara rätt buss. Det problemet skjuter jag upp till på tisdag. Att vara ny och leta efter rätt klassrum är liksom tillräckligt jobbigt. Hujedamej.

Linda Olssons Nu vill jag sjunga dig milda sånger är en bok som har fått väldigt bra recensioner. Och visst är boken vacker. Den handlar om Veronika och Astrid. Veronika är den unga författarinnan som kommer till en stuga i en liten by i Dalarna för att skriva färdigt en roman och för att komma över en sorg. Astrid är kvinnan i huset bredvid, den ensamma, äldre kvinnan som omgivningen kallar för "häxan" och som till en början bara misstänksamt iakttar sin nya granne. Långsamt börjar en stark och annorlunda vänskap växa mellan de två kvinnorna.

Den här boken får en verkligen att leva sig in i de två kvinnornas liv och den får en att tänka efter. I slutet av boken får vi läsa författaren Linda Olssons sommarprogram. När sommarprogrammet sändes vet jag inte, i boken står det sommaren 2007, men ingenstans kan jag hittat hennes namn. Det är ett fint program i alla fall, jag har åtminstone läst det.


Och i och med att boken nu är utläst och det inte ens är två veckor till jag börjar i skolan, så är det dags att ta tag i kurslitteraturen: två böcker ska vara utlästa till lektion ett och två...

Jag har lite svårt att börja lugnt när det gäller att börja träna efter ett uppehåll, oavsett om det handlar om aerobics, om att gå, simma, springa på löpband eller cykla. Jag går alltid ut lite för hårt, trots att jag vet att jag är otränad. Det går liksom inte att bara ta i halvt - vilket är vad jag bör göra när jag ska börja träna snart igen.

Jag har inte cyklat på... evigheter, av förklarliga skäl. Men i lördags tog jag cykeln. Det var liksom lättast så om jag ville komma hem i natten från festen. Det är ju ändå ganska nära, tänkte jag. Men det blev inte bara cykla från festen hem till mig. Det blev cykla från kompis till festen, från festen till stan, från stan till något jag inte skulle kalla efterfest och från något jag inte skulle kalla efterfest till hem till mig. Eller ja, jag cyklade inte sista biten, men... nästan.

Anyway. Jag tror jag har för lite fett på rumpan, vid sittbenen. För de gör skapligt ont. Det får man kanske räkna med när man inte har cyklat på evigheter, vad vet jag? På mig gör det i alla fall alltid ont när jag har cyklat långt. Dessutom kanske jag inte borde cykla så långt och mycket när jag är så otränad och med tanke på min rygg. Men är man lite... lullig... så tänker man inte superlångt. Tydligen inte när man faktiskt är helt klar i knoppen heller, för ikväll tog jag cykeln och cyklade alla åtta kilometer hem till mina föräldrar. Fort. Trots att rumpan sade ifrån. Jag var halvt död av andfåddhet efter en kilometer (varför cykla långsamt när man kan cykla fort och komma fram fortare?), men sedan blev det lättare.

Äsch, det är väl ingen fara. Men min rumpa gör ont. Gissa om jag den kommer göra imorgon.

(Hur tusan klarar folk av spinning, med tanke på rumpan?)

Den här dagen har jag längtat efter. Inte för att jag ska göra något speciellt. Tvärtom. Idag är första dagen på länge jag inte har en enda sak inplanerad och det är så skööönt. Jag lade mig i någorlunda tid igår och vaknade av mig själv idag, utvilad. Underbart. Kanske ska jag fortsätta med städningen som jag började med igår. Min sista semestervecka ser inte ut att bjuda på så fint väder: kanske ska jag leta resor till Cypern och hälsa på min kompis? Kanske ska jag försöka läsa ut min bok, så att jag kan börja med kurslitteraturen sedan. Kanske ska jag ut och cykla lite. Kanske ska jag ta med mig kameran på en promenad. Kanske ska jag skita i allt.

Dalahästen från 1988 har inget med innehållet i inlägget att göra. Han/hon praktiserar endast som rekvisita idag.

Eller inte, men jag har i alla fall fått veta att min skrivarkurs blir av (grr, felinformation på studera.nu) och jag börjar i Gävle som planerat och efter en vecka får jag se om det plötsligt blir flytt 30 mil norrut eller inte. Pirrigt? Något...

»Så var kommer Cannes-festivalen att hållas i år?»

Dåligt humör botas ofta ganska lätt med mat. Mat var alltså vad jag skulle göra och när jag fick se att jag hade hederliga idealmakaroner i skafferiet blev jag barnsligt glad.

Hade jag bara sedan lyckats med korvstroganoffen också, hade jag kanske fortsatt vara glad. Egentligen gjorde jag inget fel med själva maten. Det enda fel jag gjorde var att jag tidigare idag råkade köpa fel sorts krossade tomater, vilka gjorde att min kära korvstroganoff luktade som... som... ja, jag vågar nog inte ens säga såhär offentligt vad jag skrev i ett sms till Ida att det luktade...

Det var den måltiden det.