En personlig berättelse från tsunamins Khao Lak
Egentligen finns inga rättvisa ord för att beskriva känslan jag får när jag läser den här boken. Nej, jag har faktiskt inte läst ut den ännu. Men det var när jag kommit till ungefär halvvägs och Pigge Werkelin uppmanar läsaren att ta en liten paus från boken och tänka efter ett ögonblick, tänka på vad man faktiskt har här i livet, allt man är glad över och hur det skulle vara om någon av ens närmaste plötsligt dör... det var då jag kände att jag måste berätta om boken, trots att den i skrivande stund inte är utläst.Boken är jobbig. Psykiskt jobbig. Jag har varit tårögd många gånger. Det har hänt att jag fällt några tårar, ibland inte ens när det varit som sorgligast, utan helt enkelt för att det då och då kommer över mig hur overkligt omfattande naturkatastrofen var och vilken fruktansvärt absurd, hopplös, sorglig, smärtsam och absolut fullkomligt vidrig känsla det måste ha varit för Pigge som letade efter sin döda hustru och sina döda söner på Khao Lak efter tsunamin. Samtidigt förstår man nog ingenting om man inte har varit där, men boken ger mer förståelse om vad som skedde och vad de svenska myndigheterna gjorde, men framförallt inte gjorde.
Pigge Werkelin har skrivit Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak tillsammans med journalisten Lena Katarina Swanberg. De beskriver sakligt och enkelt Pigges upplevelser när tsunamin vällde in över Thailand. I mitten av boken finns massor av bilder från den tid efter flodvågskatastrofen som Pigge stannade kvar i Thailand för att leta efter sin familj, sörja sin familj och slutligen begrava sin familj. Bilderna och bildtexterna berör. Stundtals blir det smärtsamt att läsa, det gör nästan ont när texten så självklart flyter på. Trots att det egentligen inte är särskilt mycket beskrivande känslor, så berörde boken mig ändå redan från första början.
Jag håller med dig i allt du skriver. Har läst boken två gånger.
Jag har inte läst boken ännu och vet inte om jag orkar med det heller.. Jag måste komma till en fas då jag känner mej starkare så jag inte dras med ner. Men läsas ska den!
jag pallar inte ens att läsa boken. Jag tror inte att man känner sej speciellt glad efteråt. Så jag står över de även fast jag skulle vilja läsa den.
Ida och MoggMaster: Det är klart att boken berör, men när jag stänger boken går jag inte runt och mår dåligt över vad jag har läst. Det gäller väl att kunna koppla bort det.
ska läsa den!
Ja, usch! Det tog mig två lediga dagar att läsa boken. Det hade gått fortare om jag inte hade varit tvungen att ta paus för att hämta fler näsdukar och bara få en chans att lugna ner känslorna. Jag kan ärligt säga att jag grät i två dagar, men är glad över att jag kom mig igenom den.
Plupp: Då var du lite känsligare än jag... ;) Jag ska lägga mig och läsa efterordet nu, sen ska jag ge den vidare till mamma och se om hon klarar att läsa den.