barajagjohanna

Plötsligt idag kändes det jättekonstigt på en bit av magen där jag inte haft någon som helst känsel efter operationen. En konstig känsla som jag har svårt att beskriva. Men det har gått fem månader sedan operationen och jag har verkligen vant mig vid att inte ha någon känsel där, därför är det ju inte så märkligt att jag har svårt att beskriva hur det känns när jag tror att känner lite, litegrann. Jag hoppas det är känseln som är påväg tillbaka... (Men då får den gärna komma tillbaka i ljumsken också.)

En månad kvar till träning. (Att jag tokdansade på båten natten till fredag räknas inte som träning va? Ops.)

När febern fortfarande inte sjunkit och då jag inte ens fick i mig vätska, så blev det en tripp till sjukhuset. Två timmar senare, efter bland annat en läskig undersökning med hjälp av en kamera man förde in genom näsan ner till halsen (ungefär lika äckligt som det låter trots bedövning i näsan), lite smärtstillande, mycket alvedon samt utskrivning av både smärtstillande och antibiotika, kunde jag efter två dygn äntligen få i mig både mat, dryck och fika. Lättnad. Tänk vilka mirakelmedel de har på sjukhuset, till skillnad mot vårdcentralen, vilka inte ville ta emot mig utan menade att jag bara skulle avvakta...

Det var flera år sedan jag mådde såhär dåligt. Nu har jag dock lyckats få i mig en krossad Panodil i lite blåbärssoppa, febern har därmed sjunkit och jag har orkat surfa en stund innan jag ska lägga mig. Igen.

Hemma med irriterad och ond hals, trötthet efter ännu en sömnlös natt (denna gång inte beroende på vågor - för inatt var det lugnt på havet - utan tröttheten kommer från att helt enkelt stått på ett dansgolv ungefär en hel natt, det var inte riktigt meningen), en förbaskat tung väska (som svensk är man rik i Estland), ännu ett land på ha-besökt-listan och med ett stort leende på läpparna av härliga minnen. Aldrig hade jag väl tänkt tanken att jag skulle resa till just Tallinn, men jag är glad att jag gjorde det.

Inget blev som vi tänkt oss, men allt blev bra. Med okej väder, trevligt sällskap, billig mat och shopping, fin stad och snygga och trevliga spanjorer kan det väl inte bli tråkigt.

Tallinninformation och Tallinbilder kommer garanterat, men inte just nu. Efter en sömnlös natt kunde vi inte få i oss så mycket på frukostbuffén, så jag har ätit en smörgås idag, ungefär. Nu vill jag ha mat.

Både mitt resesällskap och jag tycker att det är lite otäckt att åka båt på Östersjön. Det där havet alltså... Jag minns när vi åkte till Helsingfors för drygt ett år sedan, jag tyckte verkligen att det var en lite otäck känsla att vara mitt ute på mörka havet och bara se vatten vid horisonten vilket håll man än tittade åt. Bara vatten och himmel, precis överallt. Och ingen mobiltäckning mitt ute på havet hade vi heller. Vädret var åtminstone okej. Det ska det tydligen inte bli nu. SMHI har gått ut med varningar om att ett område med kraftigt regn och blåst från kontinenten rör sig in över sydligaste Sverige och att det blåser kuling över hela Östersjön. Vi darrar lite av tanken, båda två.

En extra varm tröja kanske jag skulle ta med ifall jag måste sätta mig på en livbåt på det stora, mörka havet. Eller inte.

Jag återkommer. Hoppas jag.

Sova var vad jag skulle gjort inatt, men först fastnade jag på msn och därefter körde jag bil genom stan bland annat, fick ett mobilsamtal där jag fick höra att Leksands fransmän var ute och gjorde stan osäker (jag missar allt som vanligt), satt en stund på Holmtorget osminkad och iklädd ballerinas, mjukisbyxor och munkjacka med huvan uppdragen över huvudet - några vakter från en krog kollade lite misstänksamt på mig (att jag satt på stan kan ju tolkas som att det var för fransmännens skull, eftersom jag skrev om dem nyss, men det har alltså inget med saken att göra), såg på när tre killars kära ägodelar krympte då de badade nakna i gryningen då daggen låg spöklik över sjön, körde lite mer bil genom stan... Just nu är jag så trött att jag knappt vet vad jag heter. Har nyligen sovit på soffan, men vaknade bara ännu tröttare. Försöker bli piggare med iste och mörka Polly. Det hjälper inte. Jag skulle packa, men kommer ingenvart.

Fast det var det fan värt.

Att spela kubb i bikini på gräsmattan.
Att ligga på en strandmadrass och läsa en tidning.
Att ligga med ansiktet mot solen och slumra till.
Att paddla kanot på sjön.
Att få bikiniränder.
Att äta ljumna bullar och dricka iskall saft på bryggan.
Att på kvällen känna sig mör efter solen.

Att vara ute i solen från morgon till kväll.


En helt okej första semesterdag.

Fyra dagar kvar. Sedan har jag semester i fyra veckor. Därefter kan jag kalla mig student. Det känns rätt sjukt. Eller ja, skola en dag i veckan är ju inte så mycket, men det är trots allt en heltidskurs. Nåväl, jag känner mig inte som en student, det känns inte som jag passar som student. Jag vet inte ens hur man gör när man pluggar. Dessutom har jag massor av fördomar mot studenter. Fattiga, snåla och högljudda folk som lever i sin lilla studentbubbla och inte vet vad som händer i den riktiga världen utanför kåren. Jag tror det är nyttigt att jobba lite, göra lite annat än att plugga och se något annat än en skola efter gymnasiet, innan man eventuellt pluggar vidare.

Om man ens vill plugga vidare, alltså. För jag tycker det är viktigt att understryka att man inte ska känna sig tvingad att plugga. Plugga för pluggandets skull eller ta en fin examen för att det är fint - nä. Visst kanske det ser bra ut med en utbildning på papperet, men utbildning eller inte - jag tror att om man verkligen vill något tar man sig dit ändå (okej, en läkare kanske behöver en läkarutbildning, men ni fattar poängen...).

Ja just ja, det är Gävle som gäller. Kreativt skrivande. En termin, kanske två om jag gillar kursen. Och nej, jag kommer inte att flytta. Jag är dock inte helt främmande för att flytta, det skulle till och med vara lite spännande - men nu när jag vet att det bara är lektioner en dag i veckan, känns det ju inte värt att krångla med flytt för en termin. (Och valet att bo bland Leksingar eller Brynäsare är dessutom rätt så enkelt...)

Jag är superduktig på att fika. Det är te och coca cola och isfrappe och jordgubbssaft och rabarbersaft och iste och morotskaka och brownies och mintkladdkaka och glass och sockerkaka och...

Det måste bli andra bullar (ha, ha) kommande vecka, jag kanske borde begränsa det till varannan dag åtminstone...

Ska bara äta upp chokladen.

Som synes (?) en väldigt trevlig kväll. Lite middag, mycket flumm, lite besök på stan där det är lite festivalaktiga aktiviteter, vin och intressanta diskussioner till sena natten och...

...jag har till och med kelat med katten Pontus. För mig som är rädd för djur i allmänhet och katter i synnerhet är det en stor grej. Vi kelade till och med ansikte mot ansikte, Pontus och jag. Det är en riktigt stor grej.

Men nu... sängen... eh, gonatt.

 

Jag som har varit så glad över hur bra det faktiskt har fungerat med Försäkringskassan... Ha! Idag kom bakslaget. Eller ja, det kunde ha varit värre. Men jag som hade tänkt lite och kommit fram till att inte friskförklara mig än på någon månad, gör det ändå. Från och med måndag är jag tillbaka på min ordinarie arbetstid. Hejdå, Försäkringskassan!

Tillfälligt tråkig och dåligt uppdaterad blogg beror på huvudbry (och brist på bredband).

Lektioner en dag i veckan. Åååh, vad tråkigt. Två-tre var vad jag hade hört och räknat med. Nu blev allt genast väldigt jobbigt med tanke på allt runtomkring (eh, jobb)...

Efter första urvalet är jag antagen till det jag vill läsa och jag har reservplats till mitt förstahandsval, som jag alltså inte vill läsa. Men nu blev det plötsligt lite roligt, kan man komma in på 48:e reservplats? Om jag tackar ja till mitt andrahandsval som jag är antagen till och struntar i att tacka ja till min reservplats, stryks jag helt från förstahandsvalet då? (Det är alltså det jag vill. Jag vill vara säker på att få andrahandsvalet.)

B är avslöjat, alltså. C kommer lite senare, jag måste jobba...

Jag vill hem!

Till min tomma lägenhet med Försäkringskassanpost på dörrmattan. Till min tomma lägenhet där jag till hööög volym kan skråla ikapp med arga Ebba Grön eller sköna Jens Lekman eller Lars Winnerbäck som gör mig alldeles gråtmild, utan att någon ska bry sig - förutom grannarna, vilka jag för tillfället skiter i. Till min tomma lägenhet utan bredband.

Studera.nu är fortfarande stängt på grund av urval och nu orkar jag inte sitta hos mina föräldrar och uppdatera samma sida om och om igen. Jag är på uselt humör av flera anledningar och antagningen gör det inte bättre. Jag skulle ge dem en timme och nu har det gått långt mer än en timme. Jag vill hem. Så hem ska jag. Nu.

"Arbetet har tagit längre tid än beräknat och ska vara klart idag, tidigast klockan 18.00. Då kan du logga in på Dina sidor och se ditt antagningsbesked."

Tidigast klockan 18? Igår sa de senast klockan 14! Gah, jag är OTÅLIG!

Just nu ser det ganska ljust ut för att komma iväg till Frankrike på min semester, för resesällskap verkar vara fixat och vi ska snacka om det imorgon. Problemet är bara att komma iväg till ett schysst pris. Nyköping-Marseille är inte särskilt billigt just nu... Om någon har tips på billiga paketresor till södra Frankrike (helst Marseille, men exempelvis Nice funkar lika bra det), hojta hemskt gärna till!

1. A-kassan

Det är så många som har gått ur a-kassan sedan avgiften höjdes, så nu ska man höja den ännu mer. "För att täcka upp de pengarna som går förlorade efter alla avhopp." Smart, verkligen! De tror inte att en ännu högre avgift får fler att gå ur?

2. Försäkringskassan

Idag kunde man läsa i tidningen och höra på radion att en arbetslös kvinna som brutit foten inte får sin sjukskrivning godkänd av Försäkringskassan, trots läkarintyg. Kvinnan blev utskriven från Arbetsförmedlingen då de ansåg att hon inte kunde söka jobb, och därmed fick hon alltså varken a-kassa eller sjukersättning. Försäkringskassan anser att en gipsad fot inte hindrar henne från att arbeta. Helt rätt, tycker jag, för visst går det bra att ha exempelvis ett kontorsjobb trots att man har brutit foten. Kvinnan är dock arg för att Försäkringskassan anser att hon kan jobba, eftersom hon själv menar att »hur ska jag kunna ta mig till jobbet när jag inte ens kan ta mig utanför hemmet?» Men, av egen erfarenhet, vet jag ju att Försäkringskassan kan betala taxi, så att kvinnan kan ta sig till och från arbete trots gipsad fot och kryckor. Det konstiga är dock att Försäkringskassan inte ställer upp på att ersätta taxiresor i det här fallet.

Snart har jag semester. Jag ringde Försäkringskassan för att kolla med dem hur det fungerar med sjukpenning eftersom jag är sjukskriven på halvtid. Jag får veta att man har rätt till semester när man är sjukskriven, men att man måste ansöka hos Försäkringskassan om att få behålla sin sjukpenning om man exempelvis vill åka utomlands, eller bara någonstans i Sverige. Hur ska de veta vart jag åker och inte åker och vart dras gränsen? Får jag åka till Borlänge och shoppa en dag, men inte till Stockholm? Konstiga regler. Därför kommer jag förmodligen att friskförklara mig några dagar innan semestern, för att slippa krångel, oavsett om jag är fullt arbetsför eller inte.

3. Arbetsförmedlingen

Samarbeta med Försäkringskassan, för tusan! (Se ovan.)

Det är ingen hemlighet att jag inte gillar Arbetsförmedlingen: jag har tvingats söka jobb som jag absolut inte är kompetent till, jag har haft stora problem med a-kassan på grund av fel information från Arbetsförmedlingen och jag har blivit tvingad att gå på bartenderkurs trots att bartender inte är ett yrke jag vill ha. Dessutom har jag blivit avskriven då jag skulle resa bort i fyra dagar - man får inte åka någonstans när man söker jobb, inte!

Nu måste man som arbetslös måste vara beredd att flytta redan sin första arbetslösa dag. Tidigare har man kunnat begränsa sitt jobbsökande till den egna hemorten med omnejd de tre första månaderna, men nu tvingas man alltså redan första dagen söka alla tänkbara jobb i hela landet, även om man inte vill flytta från sin hemort där man har familj, vänner och bostad.

4. Brottsoffermyndigheten

En 20-årig man blev misshandlad med en slägga. Han ansökte om skadestånd för bland annat kränkning, sveda och värk. Han får dock inte ett öre - eftersom han var drogpåverkad. Brottsoffermyndigheten menar att han var utsatt för en ökad risk att drabbas för våldsbrott då han tagit droger. Som om det var hans fel att han blev misshandlad. Det är klart att chansen är större att man provocerar fram något när man är påverkad av alkohol eller andra droger, men det känns ungefär som att det skulle vara den våldtagna tjejens fel att hon blev våldtagen - hon hade ju druckit...

Dagens gemensamma skratt på jobbet, var när vi diskuterade den enkätundersökning som gjorts under Peace & Love-festivalen i Borlänge. Den visade nämligen att många ungdomar är väldigt positiva till Borlänge och kan tänka sig att flytta dit.

Inte särskilt konstigt - ungdomarna som svarar på enkäten vistas förmodligen enbart på festivalområdet samt på Kupolen, och det är klart att de har trevligt i festivalmiljö, bra väder och med lite alkohol i kroppen.

Fråga dem som bor i Borlänge och Falun, så kommer undersökningen förmodligen snarare att visa motsatsen.

Jag är så less. Men nu är det bara två veckor kvar till min semester, vilket förmodligen betyder att det också bara är två veckor kvar på jobbet överhuvudtaget - jag kommer troligtvis inte tillbaka efter semestern...

Det är roligt att säga A, men inte B. Jag avslöjar nog mer på måndag.

Mitt bredband fungerade inte när jag kom hem idag, trots omstart av modem och koll av förstajack, så jag ringde Telia och tänkte att jag skulle hylla deras kundtjänst här sedan.

Jag fick nämligen erfara deras nya, röststyrda kundtjänst, vilket var jättekul. Jag jobbade för Telia för ett och ett halvt år sedan då man testade den här sortens kundtjänst, så jag vet att den ska vara väldigt intelligent och förstå alla svenska och osvenska dialekter. Den automatiska kvinnorösten hörde dock fel när jag sa 74, hon trodde jag sa 73. »Stämmer det?» frågade hon. »Nej», svarade jag. »Förlåt, då uppfattade jag fel», ursäktade sig den automatiska rösten. Hahaha, klockrent med ett talsvar som ber om ursäkt!

Men vad som hände sedan fick mig att inte längre ha någon lust att hylla kundtjänsten.

Väl framme på bredbandssupporten berättar jag för en gullig tjej att mitt bredband inte vill fungera, trots att jag har testat allt den automatiska supporten bett mig testa. Hon meddelar då att mitt bredband är uppsagt. »Uppsagt?! VA?!» Jag höll på att sätta i halsen och visste inte om jag skulle skratta eller gråta.

Men jodå, från och med idag är det uppsagt, vilket är mycket märkligt - jag har såklart INTE sagt upp mitt bredband. Varför skulle en bloggskadad, internetberoende datanörd som jag plötsligt få för sig att hon inte vill surfa längre?

Jag blir kopplad till kundtjänst, som ska hjälpa mig att koppla in mitt bredband igen. Men det var tydligen inte så lätt, det är ju helt borttaget, mitt älskade lilla bredband. Den lama killen jag får prata med meddelar att vi får lägga upp en ny beställning. Jag, som alltså har suttit på den här kundtjänsten, förstår direkt att en ny beställning innebär ny bidningstid och jag som har haft mitt bredband med 18 månaders bidningstid som gick ut IGÅR, vill givetvis inte vara bunden en sekund till. Men 18 månaders bidningstid är vad som häller. »Eller ja, vi kan ju lägga in det med 12 månaders bidningstid och koppla in det redan om ett par dagar, normalt tar det ju 8-10 dagar», säger killen, som om han just gett mig en schysst deal. Fast jag vill ju givetvis inte ha någon bindningstid alls nu när den äntligen gått ut, det enda jag vill är att allt ska fortlöpa precis som det var. Killen menar då att det inte går utan bidningstid. Ha! Yeah right, jag vet EXAKT hur och var man gör, det är fullt tekniskt möjligt. Men vid den här tidpunkten är jag fortfarande så paff över att mitt bredband inte längre existerar och har starka planer på att kolla upp bredband hos andra operatörer, så jag hälsar det och avslutar samtalet.

(Där hade jag tänkt att gå in på nätet och jämföra bredbandsbolag, men just det... det där med att surfa...)

Vilken hjälp man får hos en kundtjänst beror helt och hållet på hos vem man hamnar, det vet jag. Så efter en kvart ringer jag igen och får prata med en underbart hjälpsam kvinna. Efter samtalet ringer hon mig två gånger för att kolla upp saker och tjugo minuter senare, innan jag ens hunnit bli arg och berättat att jag minsann jobbat på Telia och vet hur man gör, så meddelar hon att jag får tillbaka mitt bredband, med två avgiftsfria månader som kompensation samt UTAN BINDNINGSTID.

Dock först den 12 juli...

Det har vart en lång dag, som i Winnerbäcks låt. Men en bra dag, min kära vän R och jag kommer att göra om det.

Att jobba fyra timmar gick jättebra, det var ingen större skillnad mot två timmar. Men efter lunch på Max, elva mils bilåkande Borlänge-Gävle, fem timmar i Gävle sittandes på fik samt rundor i några butiker och därefter nio mil i bil Gävle-Falun, känner jag mig skapligt trött och allt jag längtar efter är sängen.

Inatt har jag sovit ungefär... fyra timmar? Jag lyckades lägga mig i tid, men var pigg och kunde inte sova. Idag har jag gått upp på halvtid och börjar åtta istället för tio. Jag är inte van vid de här tiderna och det är lite svårt att komma in i rytmen. Tiden rusade iväg imorse och frukost hann jag inte äta. Däremot hann jag slänga i mig en banan och lite fort fixa en äggmacka att ta med till jobbet, en äggmacka som jag längtar ganska mycket efter just nu. Problemet är bara att mackan såklart blev kvar hemma i kylen...

Det har blivit mycket film på sistone... Underbara älskade är en jättefin film. Vi får följa en pappa (Mikael Nyqvist) och en son (Anastasios Soulis) som förlorat de två övriga i familjen i en bilolycka. Vi får följa dem i deras sorg och hur otroligt svårt och smärtsamt det kan vara. Att filmen är inspelad i en fantastisk skärgårdsmiljö med otroligt bra bild gör inget sämre. Kanske blir det extra starkt om man har någon personlig erfarenhet av ungefär samma öde, jag vet inte, men filmen lämnade mig inte oberörd i alla fall och mascaran låg inte särskilt snyggt längre när filmen var slut...

För er som har funderat på att se Allt om min buske, så kan jag ju berätta att ni inte behöver slösa er tid på den filmen. Jag förstod aldrig vad den gick ut på och den var mycket märklig.

Däremot är Förortsungar en helt okej musikalfilm. Det är dock inte särskilt tydligt att det är en musikal - det sjungs alldeles för lite, och ibland är det som sjungs faktiskt ganska dåligt, men filmen är klart sevärd. Jag gillar den. Det bästa är ju att Dogge Doggelito skådespelar i filmen!