barajagjohanna

»Om man för dagbok kommer den en dag att styra ens liv.»

»Om man skriver blogg kommer den en dag att styra ens liv.»

• vissa taxiförare försöker hela tiden förgäves hålla igång ett samtal trots att jag är märkbart trött och inte orkar prata så mycket i bilen på morgonen.
• telefonisterna har svårt att ta fler än två tidsbokningar samtidigt.
• det finns en raggare som kör taxi i Falun, åtminstone ser han väldigt mycket ut som en raggare i sin fantastiska brylkrämsfixade Elvisfrilla.
• framförallt de äldre taxiförarna pratar oerhört mycket dalmål.
• taxiförare i allmänhet är väldigt trevliga.
• vissa taxiförare verkar bli nervösa av att man sitter knäpptyst i sin egen värld.
• jag gärna skulle slippa taxiåkandet när det blir fel i tidsbokningen och jag får vänta fyrtio minuter på att bilen ska komma.
• de minsta bilarna med automatlåda är bekvämast, mellanbilarna har bäst ryggstöd, medan bussarna är värdelösa med tanke på min rygg, som gärna vill ha lite bakåtlutat ryggstöd.
• det uppenbarligen är svårt att hitta till mitt kontors entré.
• det inte verkar finnas några taxiförare med utländsk härkomst här i stan (jag har aldrig sett nån), till skillnad mot de större städerna där ungefär alla verkar ha utländsk härkomst.
• många taxiförare kör förvånansvärt dåligt (ryckigt) med tanke på deras erfarenhet av att köra bil.
• de yngsta förarna kör oftast bäst.
• samtliga taxiförare ser ut som gangsters på sitt taxileg.
• de flesta taxiförare håller hastighetsbegränsningen irriterande ofta.

Trots att arbetsgivaren försökt låta bli att skicka mail till mig hade jag 297 mail i inkorgen, det var ungefär femtio färre än jag själv gissade på. Ingen gissade rätt, haha.

Både kollegorna och jag skrattade när klockan var tio och jag sa redan hejdå. Det känns ganska fånigt att vara hemma efter en arbetsdag redan klockan 10.30.

Det kändes inte jättekul att vara tillbaka, faktiskt. Min plats var upptagen, så jag har fått en ny (visserligen nästan lika bra plats, men ändå), och tydligen kommer jag att få ta över lite tråkigt statistikarbete från en av de närmaste cheferna medan han har semester. Det blir mer tråkiga än roliga sysslor alltså. Jaja, jag kommer väl in i det också. Halvtid går jag nog upp på redan nästa vecka skulle jag gissa på, för det känns ju skitfånigt att jobba bara två timmar om dagen, hur gärna jag än skulle vilja vara ledig dygnet runt.

1. -Vad är det för likhet mellan en delfin och en man?
   Det sägs att de är intelligenta, men ingen kan bevisa det.
   
   
2. -Vad är det för likhet mellan män och microvågsugnar?
   Båda blir upphettade på 15 sekunder.
   
   
3. -Varför är män män och råttor råttor?
   Därför att råttorna fick välja först.
   
   
4. -Varför kan en man inte vara både snygg och smart?
   Därför att då skulle han vara en kvinna.
   
   
5. -Varför är en mans hjärna stor som en nöt?
   Därför att den är svullen.
   
   
6. -Varför är mäns förstånd mer värt än en kvinnas?
   För att det är ovanligare.
   
   
7. -Varför gifter sig hellre en man med en oskuld?
   Därför att de inte klarar av kritiken.
   
   
8. -Varför finns män?
   Därför att en dildo inte kan turas om att diska.

Soluppgången tidigt imorse var härlig. Det doftade så otroligt gott av regnet som fallit under natten. Jag kände någon sorts... glädje över att vara vaken så tidigt, stå på balkongen och andas in den friska luften. Men jag vet inte. Nu kände jag plötsligt ett behov. Av att dra. Lämna allt för ett tag. Ha kul någon annanstans. Trots att jag har gjort en hel del på sistone, umgåtts med vänner och trivts, så kom plötsligt dra-behovet. Fly? Jag vet inte.

Jag vet inte varifrån rastlösheten plötsligt kom. Jag har bara mina aningar.

Man ska helst ha B-kupa, för då kan man hitta en BH var man än går - det är bara att välja och vraka bland alla gulliga, snygga, färgglada, roliga och billiga bikinis och BH:ar som finns på exempelvis H&M. Är man liten och smal ska man absolut ha A- eller B-kupa, för så fort man kommer upp i lite större kupor, bör man vara lite bredare för att hitta en perfekt storlek till ett billigt pris. Är man som jag får man antingen köpa en som inte är helt perfekt, ha tur att hitta en på Lindex eller köpa en dyrare variant på Twilfit eller i en specialaffär. Vill man köpa bikini och det är storlek 36, 38, 40 och så vidare och överdelen har knäppning så är det omöjligt, eftersom kupan kanske kräver några storlekar större än omfånget. Knytband är ett måste i sådana storlekar. Säljer affären överdel och underdel tillsammans är det inte ens någon idé att leta, eftersom överdelen måste vara några storlekar större än underdelen. Hopplöst.

Men tack vare Lindex och Twilfit kom jag idag hem med två par bikinis, plus en extra underdel! Okej, ingen av överdelarna är riktigt helt och hållet perfekta, men jag får leva med att de nästan är det och det duger gansa bra. Jag har i alla fall två snygga modeller att variera mig med nu. Lagom till det blir lite kyligare ute...

Det är blandade känslor att återgå till jobbet. Mest är det trist, för man vänjer sig vid att inte jobba kan jag tala om. Man kan uträtta ärenden vilken tid som helst, man kan vara uppe sent på kvällarna, man kan sova länge på mornarna. Speciellt de två senaste veckorna, som har bjudit på riktigt sommarväder, har jag njutit av att sitta på uteserveringar, äta frukost, lunch och middag utomhus och ligga på föräldrarnas brygga med solkräm, brillor, keps, bok och tidning nära tillhands. Då är det inte dumt att vara "ledig". (Det är väl detta som är farligt med att vara arbetslös för länge kan jag tänka - man vänjer sig och har det rätt skönt.) Men när jag mår så bra får jag verkligen dåligt samvete över att jag inte jobbar. Inte gentemot min arbetsplats, kanske bara lite gentemot mig själv och ärligheten, men framförallt gentemot samhället. Här går jag och kostar pengar, ungefär. Det är så jag tänker när jag gör annat än att bara vara hemma. Jag vet att jag inte borde tänka så i min situation, men det gör jag ändå.

Försäkringskassan ger mig taxi till jobbet och på måndag är det alltså dags att kliva över tröskeln på kontoret igen. Det kan ju vara bra att återfå rutiner. Och jag är ju inte tillbaka på full tid ännu och dessutom jobbar jag bara fem veckor innan jag har mitt livs första betalda semester - så jag ska väl stå ut.

Brorsan och jag skulle till banken och till Systemet, för att sen åka hem till föräldrarnas gård och sola resten av dagen. Men omkring en timme efter att jag skrev Räkna får-inlägget här under, tog dagen en lite annan riktning. Jag har varit med om mindre bilolyckor förr. Blev påkörd bakifrån en gång. Det gick inte så fort och bilen fick inte en skråma, men ändå hade jag huvudvärk resten av dagen. Men den här gången var det en ganska så rejäl smäll.

Tre och en halv timme tillbringade min bror och jag på akuten i eftermiddags. Det var ganska trevligt trots allt - vi fick ett eget rum och jag fick en säng att ligga i med ringklocka och allt och när vi skulle byta rum blev jag skjutsad i sängen i korridoren och vi löste korsord och läste Bellmanhistorier och annat skoj. Det kändes nästan som att vara inlagd i Linköping igen.

Vad som hände var att brorsan kom och hämtade mig och vi åkte mot stan. Nästan framme åkte vi på en huvudled och kom till en fyrvägskorsning och jag pratade glatt med Ida i telefonen. Plötsligt small det, högt och hårt och jag har svårt att säga vad som egentligen hände, mer än att en bil körde på oss från höger (min sida alltså) och att jag såg glas och annat skit flyga omkring i luften. Jag sa bara »Shit, vi krockade. Ida, jag ringer dig» och la på. Brorsans första känslor var nog att han blev fly förbannad, för han svor och skrek och sprang ur bilen mot den stackars kvinnan som kört mot stopplikt och därmed kört rakt in i min brors nya sportbil. Hårfrisörerna på hörnet kom utspringande och den ena, som jag klippt mig hos så länge jag haft hår att klippa, utbrast »Men, Johanna! Och din opererade rygg, hur känns det?» Jag hade inte tänkt tanken själv, men blev förstås rädd. Då kände jag dock absolut ingenting i ryggen.

Men skakig var jag. Jag höll på att börja gråta när jag klev ur bilen och såg hur den såg ut. Hela högersidan på den nya, snygga bilen, var helt intryckt och förstörd. Högra bakdäcket hade fått sig en rejäl smäll och dörren där jag satt gick inte ens att stänga ordentligt längre. På marken låg glas, någon skruv och annat skit. I korsningen var det fullt av glassplitter och nummerplåten från bilen som körde på oss hade ramlat av och låg kvar. Poliserna kom ganska fort. Brorsan redogjorde för den ena polisen hur det gått till, och den andra polisen pratade med kvinnan i andra bilen. Vi fick uppge namn och adress och personnumer och telefonnummer och när den alltför snälla polisen frågade mig hur det var, brast det och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Jag var mest chockad och rädd för min ryggs skull. Skakig var jag länge efteråt. Det hade kunnat gå så mycket värre. Väl hemma hos föräldrarna var både brorsan och jag väldigt matta och likgiltiga.

»Fick du inte en smäll in i dörren?» frågade brorsan mig sen, men jag har ingen aning. Har inte någon koll alls mer än att det small och att jag såg glassplitter i luften av bilen som körde in i oss. Vi bestämde oss för att åka till akuten så att åtminstone jag fick röntga mig. Jag hade ju trots allt lite ont i ryggen och polisen hade faktiskt rekommenderat att kolla upp det och få det dokumenterat med tanke på att jag är relativt nyopererad. Akuten struntade i brorsan som hade ont i axeln som de menade var självklart efter en sådan smäll, och prioriterade istället mig. De blev väldigt seriösa när de hörde att jag var opererad och ställde tusen frågor. Röntgen visade i alla fall sen att allt ser bra ut, men ont i ländryggen har jag fortfarande, så att ryggen ändå har fått sig en smäll finns det inga tvivel om.

Den där förbannade korsningen. Det är tydligen inte första gången de smäller sedan de ersatte högerregeln med huvudled och stopplikt. Ska någon behöva dö för att de ska göra någon förbättring?

En konstig dag. Vi som skulle sola.

I am a rolling wave without the motion


A glass of water longing for the ocean

Jag har tappat den.

Säg gärna till om du hittar den.

Solen är framme och det ska tydligen bara bli varmare och varmare de kommande dagarna. För tillfället gör det mig alltså inget att vara sjukskriven, jag är gärna ute i solen. Men vi med hudfärgen grisskär kan ju dessvärre inte vistas alltför mycket i solen innan vi har fått lite grundfärg. Idag tog jag mitt förnuft till fånga och använde solskyddsfaktor, eftersom jag vet hur det blir annars den här tiden på året. Men trots solskyddet och trots att jag inte tyckte att jag var så himla mycket i solen, har jag skarpa ränder efter bikiniöverdelen. Och nu snackar vi inte vitt mot brunt, utan vitt mot rött. (Det lägger sig om några dagar.) Början till en ärr-rand har jag också. Eftersom operationsärret inte får vara i solen den här sommaren, så tejpas det med en hudfärgad, UV-skyddad kirurgtejp som sätter sig sinnessjukt hårt på huden (med andra ord: jag måste hitta någon annan tejp att ha under). Särskilt snyggt blir det ju inte, men tack vare min ärr-rand har jag ju fler ränder att visa upp om folk påstår att jag inte har fått färg.