barajagjohanna

Tänk dig att du är ute och promenerar en vanlig måndagseftermiddag. Solen lyser och det är allmänt skönt och varmt ute. Du går på en grusväg som ligger mellan sjön och järnvägen. Det är lummigt och mysigt. Bakom dig hör du en cykel som åker ganska långsamt fram på gruset. Den kommer sakta men säkert väldigt nära dig, så nära att du tror att det är någon som känner dig och tänker heja. Plötsligt klämmer någon dig på rumpan. Du reagerar inte så starkt, utan förutsätter fortfarande att det är någon du känner - just eftersom denna någon precis tog på dig. Men den som har klämt dig på rumpan stannar inte och hejar utan fortsätter att cykla förbi dig. Då ser du att det är en liten pojkspoling på 13-14 år, som nonchalant cyklar vidare. Och du har ingen aning om vem det är.

Hur reagerar du?

Förmodligen tänker du att du skriker åt skitungen, kanske tänker du att du klappar till honom, puttar av honom från cykeln, undrar vad fan han håller på med?

Det är inte okej att klämma mig på rumpan. Bara för att den råkar vara snygg och lite extra snygg i de grå träningsbyxorna med en rak rygg ovanför, så är det inte okej och ger dig ingen som helst rätt att ta på den. Rumpan tillhör inte dig. Fattar inte folk att det aldrig är okej att ta på en främmande människas rumpa, bröst, KROPP utan tillåtelse?! Det är min kropp. Mitt revir.

Det är ju tyvärr inte helt ovanligt att man som tjej känner en hand på rumpan, särskilt på krogen, och det är inte första gången det händer mig. Jag har till och med varit med om att blivit tagen på bröstet på stan (i Paris) och hur många gånger någon tagit mig på rumpan har jag inte räknat. Rör inte mitt arsle, för i helvete! Det är helt ofattbart hur folk kan göra det. Vad får folk (läs: vissa män) att tro att man har rätt att ta på en annan människas kropp, bara sådär?

Man blir ganska chockad och ställd när det händer. Även den här gången blir jag så ställd att jag bara får ur mig ett förvånat och ilsket »ursäkta?!». Sen fattar jag vad idioten just gjort, så jag svär åt honom och undrar vad fan han pysslar med. »Skitunge!» får jag nog ur mig också till snorvalpen som förmodligen aldrig fått känna på en rumpa. Hade jag kunnat springa hade jag lätt sprungit ifatt honom, eftersom han cyklar rätt nonchalant och långsamt därifrån, jag hade stannat hans cykel och förmodligen svurit ännu mer åt honom, läxat upp skitungen och frågat vad i helvete han tror ger honom rätten att klämma på min rumpa. Men nu kan/får jag inte springa på grund av ryggen, så jag får nöja mig med att skrika efter honom. Och fortsätta min promenad som om ingenting har hänt.