barajagjohanna

»Javisst», blev hans svar.

Det kanske bara inte skulle vara så skönt, men såg jag till att det var en bil där man kunde fälla sätet lite, och eventuellt åka lite tidigare än normalt (för att kanske stanna och röra på sig), så skulle det inte vara några problem. Jag blev väldigt glad, för jag insåg att det nu var upp till mig om jag skulle få se kvalserien eller inte. Min läkare förstod precis, vi hade pratat hockey innan och jag hade redan berättat att första matchen skulle spelas den 9 mars.

»Det hinner du hem till», sa han, övertygad.

Det trodde jag inte riktigt på, så fort kunde det ju inte gå. Men jag hann hem redan den 8 mars. Att åka och titta på hockey dagen efter var ju visserligen varken psykiskt eller fysiskt möjligt. Men jag satte upp ett mål för mig själv: jag ska se en hockeymatch innan säsongen är slut. Närmare bestämt: på söndag är det säsongens sista match, Malmö gästar Leksand och jag ska vara där.

Jag är påväg att nå målet. Men det krävs träning, för att åka bil 5 mil enkel resa, att sitta ner i tre perioder och att gå/stå i två kvartspauser är inte jätteenkelt. Ryggen får aldrig slappna av och vila ordentligt. Därför har jag hockeytränat i två dagar. Skitlöjligt, men behövligt och lite komiskt och dessutom har jag ju något att göra. Hockeyträningen innebär att jag har suttit, gått och stått mer än någonsin. Jag har till och med varit så effektiv att jag suttit ner på en stol i 30 minuter (ungefär en period) och sedan rest mig upp och gått omkring en kvart. Under de sittande 30 minuterna förutsatte jag även att Leksand gjorde ett mål, så jag fick resa på mig och sträcka på benen en gång. Okej, jag erkänner: det var mest igår det blev hockeyträning, för idag har jag varit väldigt trött i rygg och ben, förmodligen på grund av den hårda träningen igår.

Det är lite kämpigt kan jag tala om, ländryggen är trött på mig. Men det ska gå. Planen för morgondagen är att träna lite genom att gå i affärer, sedan är det vila mig i form fram till matchen som gäller.

• Lägg dig i soffan och sov lite efter frukosten, för att ta igen sömnen du som vanligt missade under natten. 
• När klockan närmar sig halv ett kan du alltid ta en kort promenad till brevlådan för att hämta posten.
• Om du har någon som kan hjälpa dig att bära din specialfåtölj: be personen ifråga bära ner den till bryggan och sätt dig i den mot väggen på båthuset med ett par solbrillor och blunda/sov/läs/svettas.
• Ät apelsin, gurka och morötter som din mamma har skalat och gjort iordning - färdigt i kylskåpet!
• Ta fram en kikare och titta ut över sjön och se om det finns några modiga människor som fortfarande vågar åka skridskor eller skidor på isen.
• Eftersom du inte vågar ta en promenad ensam (för tänk om du blir trött och vill hålla i något/någon), gå ner till bryggan och gå fram och tillbaka, fram och tillbaka - måste du hålla i något eller pausa finns det ett räcke, samt stolar som är lätta att ta sig upp från.
• Följ alla såpor, det finns många: Providence, Desperate Houswives, Nya Tider, Sjunde Himlen, Will & Grace, Grey's Anatomy, Felicity...

Nu har jag nog kommit på det. När det börjar bli vår och solen tittar fram förväntas man må så himla bra. Man förväntas bli glad och pigg av solstrålarna och man förväntas vara ute och njuta. Man förväntas få vårkänslor, kanske bli förälskad i någon. Bara för att det är vår? Inte konstigt att undantagen blir deppiga.

Idag bar mamma ut min fåtölj i vilken jag satt och sov i solen i en halvtimme. Allt var så ljust och härligt, fåglarna kvittrade, det kom en sval fläkt någon gång och snickarna klättrade på båthuset nere vid vattnet. Perfekt för att må bra och få vårkänslor? Jag vaknade helt mosig och var varm och törstig och kissnödig och ville bara in men orkade inte resa på mig. Det gjorde jag till slut, gick in och la mig raklång i sängen då min onda kropp inte orkade vara i sittande ställning längre. Tog en extra värktablett som inte hjälpte. Började tycka synd om mig själv.

Allvarligt talat, så tråkigt och händelselöst som mitt liv är just nu har det aldrig varit. Det här är sjätte dagen jag är hemma och jag håller på att bli fullkomligt tokig. Det värsta är att det inte går att göra något åt saken. Hur mycket jag än skulle vilja åka till stan och shoppa, gå en rask promenad, ta en fika eller åka till Leksand och se på hockey så kvarstår faktum att det inte är möjligt när jag ännu inte orkar sitta i en bil, inte orkar gå längre än till garaget och inte orkar sitta stilla så länge som det innebär på en hockeymatch. Men så måste jag påminna mig själv: det är 6 månaders läketid efter den operationen jag har genomgått. 6 månader till jag ska vara som vanligt igen. Det är 180 dagar. Idag har det gått 14 dagar. Vissa är överraskade över att jag överhuvudtaget är på benen, så jag borde väl tänka till lite. Det är alltså inte konstigt att jag inte pallar mer. Men ändå, det är så fruktansvärt tråkigt att vara jag för tillfället.

Så fort det blir februari och solen tittar fram får man höra folk prata om att våren kommer, att de känner vårkänslor och hej och hå. Fortfarande i mitten av mars tycker jag att det känns fånigt. I Falun köper folk uteblommor trots att termometern bara visar sju plusgrader. De där blommorna överlever aldrig. Folk tar på sig solbrillorna så fort solen tittar fram och det är tydligen bara i fjällen man fortfarande kan använda vinterjackan. Hallå! Det är mitten av mars och det kan fortfarande komma en halvmeter snö, åtminstone om man bor där jag bor. Det är kanske skillnad på om man bor i Skåne eller Halland mot Dalarna eller Jämtland. Men bara för att det råkar blomma i Malmö behöver ju inte resten av Sverige skrika vårskrik.

Att man skulle bli gladare på våren och få något som kallas vårkänslor förstår jag inte heller. Jag får snarare härliga vinterkänslor när säsongens första vita vinterlandskap kommer. När snön smälter och fåglarna börjar kvittra brukar jag nästan bli deppig (fråga mig inte varför). Självklart är det härligt när värmen börjar komma, men allt tjat om vår och vårkänslor blir bara för mycket. Det är som sagt fortfarande bara mitten av mars och allt kan hända.

Det är inte min mening att låta pessimistisk, jag är bara realistisk. Här utanför är det förresten blå himmel och snön smälter från marken och isen sjunker på sjön. Men jag har fortfarande min dunjacka, halsduk och vantar när jag tar min dagliga promenad till garaget (nä, jag orkar inte längre) och jag skulle vilja påstå att det än så länge fortarande är vinter.

Så vad är det du brinner för? Vad sattes du till världen för att göra? Svaret på de här frågorna ger dig nyckeln till livets stora mysterium. Det är så stort det kan bli. Här är några små tips som kanske hjälper dig att komma på rätt spår:

Till att börja med kommer ingen att berätta det för dig. Det är som att gå omkring hela dagen med en lapp på ryggen där det står »Sparka mig.» Du måste upptäcka det själv. Det är också ytterst osannolikt att du en dag kommer att bada i ett förklarat ljus där du i en himmelsk uppenbarelse skådar meningen med livet, och du kommer garanterat inte att finna den på TV.

[...]

En liten röst - kalla den ditt samvete, ditt inre jag, din inre svärmor - kommer alltid att säga dig sanningen om du är redo att höra den. Först kommer du att förstå att ditt liv har fastnat i gamla hjulspår. (Hallå, du är inte ensam!) Sen kanske du inser vad du verkligen vill, men du kan inte riktigt få till det. Men plötsligt slår det dig. Precis som när du är halvvägs ner till stranden och du inser att du glömde dra ur sladden till strykjärnet.

Och när du förstår, eller anar att du förstår, vad du borde göra med ditt liv, så gör det! Ta ett djärvt språng ut i mörkret om du måste, och när du landar, börja genast springa för du har inte en sekund att förlora. Trots att du känner dig oövervinnerlig och odödlig, så är vår tillvaro mycket bräckligare än du tror.

Lägg handen på bröstet och känn hjärtat slå. Det är ditt livs klocka som räknar den tid du har kvar. En dag tar det slut. Det är hundra procent säkert och det finns absolut ingenting du kan göra år det. Så du har inte råd att kasta bort en enda dyrbar sekund. Följ dina drömmar energiskt och passionerat, eller så kan du lika gärna ge upp och se dem sköljas bort.

[...]

Sanningen är att vi alla är födda med enorm potential och välsignade med oändliga möjligheter att stiga mot nya svindlande höjder. Men tråkigt nog är de flesta av oss så lata, så upptagna av vad andra kan tycka, eller så rädda för förändring att vi aldrig vågar sträcka ut våra vingar och förverkliga våra underbara gåvor. Det är så viktigt att du gör din egen grej - vad det nu är som gör dig lycklig - och gör det så bra du kan. Spelar ingen roll om det handlar om att göra snöbollar, hålla andan under vattnet, bröla, eller föna håret så att det blir riktigt tjusigt. Det enda som räknas är att du mår bra.

Tänk på att vad du än gör så är misstag en del av livet. Så slösa int bort tiden me att plåga dig själv för det som har varit. Gräv inte ner dig eller stressa upp dig över om du gör det rätta. Följ ditt hjärtas röst.

Tappa inte sugen, kom alltid ihåg att avstånd och motstånd måste man alltid vara beredd på när man gör nåt viktigt och alldeles speciellt. När du bestämmer sig för att följa dina drömmar kommer många människor (även de som älskar dig mest) att försöka hålla dig tillbaka. Det finns så många dystra pessimister här i världen som kommer att säga: »Du kasta bort din tid - du kommer aldrig att klara det.» Det kan tänkas att du är omgiven av folk som i hemlighet vill att du inte ska klara dig så bra eller rent av misslyckas så att de inte ommer i dålig dager. »Glöm det», kommer de att säga. »Det är inte värt det och det passar hur som helst inte dig.»

Det är alltså viktigt att förstå hur otroligt givande det är att följa sin egen väg, men lätt är det inte. Precis som för alla andra kommer vissa dagar att vara bättre än andra. Och emellanåt kan allt kännas som en total katastrof. Folk kommer att titta underligt på dig när du berättar vad du försöker åstadkomma, och du börjar lyssna på dem som klankar på dig och du börjar tvivla på dig själv. »Varför i all sin dar fortsatte jag inte som varmkorvsgubbe?»

Men vad som än händer, släpp inte taget!

Kom ihåg att alla måste kämpa ibland. Det är oerhört jobbigt att varje dag göra någonting som man inte gillar eller ens bryr sig om. Men om du följer ditt hjärtas röst så ha du åtminstone tröttat ut dig på det som du gillar mest.

[...]

Men det bästa av allt är att genom att göra saker som får morrhåren att krulla sig av förtjusning [...], kommer du att inspirera någon annan att förverkliga sina drömmar, och så min vän, kan du förändra världen!

[...]

Och vet du vad? Om du följer ditt hjärtas röst och använder ditt huvud, så kan du aldrig ha fel.

ÄNTLIGEN ett roligt bidrag som vinnare! Superkul att skicka The Ark till Eurovision Song Contest i Helsingfors den 12 maj. Det ska bli väldigt spännande att se vad resten av Europa tycker om dem.

Dessutom måste jag säga att...
...jag är glad att inte fler Idol-fjortisar ringde och röstade på tönt-Måns. Tredjeplats är en alldeles för hög placering för honom, men tack och lov kom han inte längre upp.
...det känns helt rätt att Andreas Johnson kom tvåa. Jag är nöjd!
...det är roligt att Marie Lindberg fick massor av tittarröstar och hamnade på femte plats.
...jag är glad att varken Anna Book eller Tommy Nilsson placerade sig högre än... sist.
...det är hög tid för min smärtande kropp att gå till sängs nu.

Trots att Leksand förlorade med 5-1 är jag inte särskilt deppig. Vid 4-1 bytte jag kanal, matchen var tråkig och jag orkade inte se mer. När jag fick höra slutresultatet sa jag "jaha", var självklart besviken, men struntade i det. Jag har haft så mycket annat i mina tankar de senaste två veckorna att jag liksom inte orkat vara känslomässigt insatt i hockeyn. Jag har haft så mycket annat i huvudet att jag till och med glömt bort att det är final i Melodifestivalen ikväll.

Kvalserien är här. Ikväll smäller det. 18.55 börjar sändningen på TV. Malmö-Leksand. Jag är glad att jag är hemma lagom till detta! På söndag är första hemmatchen. Av förklarliga skäl åker jag inte dit, men någon match ska jag se, om ett par veckor kanske jag orkar.

Men ikväll är det hockeykväll i soffan och det är ju helt klart veckans höjdpunkt. Vi ska tillbaka. Vi måste tillbaka.