barajagjohanna

"Efter vinsten på söndag ska jag berätta en sak för er." Man ska inte vara så kaxig, jag vet ju det. När Bofors kvitterade i andra perioden idag höll jag på att få äta upp mina ord och jag ångrade bittert vad jag hade skrivit.

Men sedan vände det och matchen slutade 7-3, tack och lov.

Förra säsongen var det ganska mycket som inte stämde. Även om hoppet aldrig överger en trots att det ibland ser riktigt illa ut, så måste jag erkänna att jag förra säsongen hade på känn att det inte skulle gå hela vägen. Det är inget man (jag) säger högt, för jag hoppas ju att jag ska ha fel. Innerst inne finns ett sådant starkt hopp att det ska vända. Men förra säsongen kändes det nog inte helt hundra på något plan faktiskt.

Den här säsongen... jaa... den här säsongen känns ungefär allt bra. Efter arton omgångar har Leksand förlorat en match. De leder tabellen med hela åtta poäng före tvåan. De har solklart den bästa målstatistiken i hela allsvenskan med 69 gjorda mål och 25 insläppta. De har hållit nollan i hela sex matcher. Den här säsongen krigar spelarna mer, det finns en säker världsmålvakt och en juniormålvakt som redan är grym och kommer bli bättre. Till råga på allt är den enorma publiken på plats match efter match.

Jag brukar missa kvalserien. Första året bodde jag i Uppsala och kunde inte se många matcher. Andra året bodde jag i Paris och kunde inte se någon match alls. Tredje året (i våras) var jag nyopererad och fick kämpa för att kunna se en enda match. Den här gången ska jag göra allt för att få vara med och fälla glädjetårar, jag också. För det jag skulle berätta efter dagens vinst var helt enkelt att Leksand kommer att vara hemma i elitserien nästa år. Nu är det inte bara hopp och tro, inte bara något jag känner på mig. Nej, för jag vet att vi går upp den här säsongen. Nu vet ni det också.