barajagjohanna

...trots dagens oväntade hälsning från min gamla skrivarkurslärare. (Vad uppmuntrad jag blev, bara av att höra från honom!) För vad jag än försöker skriva just nu, så blir det inte som jag vill. Men det har varit en bra dag.

Min blick mötte hans stora, tindrande, blå ögon inne på affären i dag, och vi log. Vi sågs litegrann för tre veckor sedan. Annars var det två månader sedan sist. Jag kastade slängpussar till honom och han skrattade. Jag gjorde ljudliga luftpussar och han skrattade ännu mer. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag märker att han känner igen mig.

Kanske beror det på att jag träffade honom flera gånger i veckan de första elva månaderna. Han hann kanske vänja sig vid moster som kom och sjöng Leksandssånger och om bäbis haj, lekte tittut, drack te med mamma, busade, gjorde konstiga grimaser och matade honom med quornfärssås. Jag är ändå fascinerad över att han inte är reserverad när han träffar mig, med tanke på att han bara varit i Sundsvall en gång och jag bara varit hemma två gånger den här terminen. Hur kan en sådan liten varelse känna igen någon som hälsar på så sällan?

Eller så kanske han inte alls känner igen mig. Han skrattar ofta när han ser mig, så det kanske helt enkelt är så att jag ser lite lustig ut. Det spelar ingen roll. Hans skratt ger mig energi.

Nog för att det ska bli skönt att komma hem till föräldrar, syskon, min saknade systersonlilleplutt samt hockey och lagad mat. Men jag kommer att sakna mina söta tjejer och killar i norr.

Det var när jag flyttade till Uppsala som jag för första gången kom i kontakt med ordet »he».
»Jag her den här», sa tjejen från Umeå till mig en dag i klassrummet.
»Du gör vadå?» utbrast jag.
»Jag her den här», upprepade Umeåtjejen.
Efter ett tag förstod jag att hon menade att hon »lägger pennan här». Hon var förvånad över att jag inte förstod och över att jag aldrig hört ordet "he". Man säger tydligen så i Norrland. Sedan den där gången i klassrummet i Uppsala för sju år sedan har jag knappt hört ordet, förrän jag flyttade till Sundsvall.

Att he = att lägga, att ställa, att slänga, att sätta (på), att stänga (av).
Man kan tydligen böja ordet också, precis som ett vanligt verb. He, hedde, hett.

Jag har kommit på att det faktiskt måste vara ett av världens bästa verb.

Först tyckte jag att det var konstigt. Man kan säga att man »her på TV:n» (sätter på TV:n, alltså), men man kan tydligen inte säga att man »her på någon», vilket för mig är helt ologiskt. Men det är ju faktiskt väldigt smart att det inte fungerar på det sättet - det blir ju aldrig några missförstånd som det kan bli när man pratar om att »sätta på».

Häromdagen tyckte jag att det var så festligt att jag var tvungen att testa.
»Kan du he på TV:n?» Mr T her på TV:n.
»Du måste he på högtalarna också», säger jag, och mr T her på högtalarna.
Jättefestligt, faktiskt. He är ett lätt ord.

Och om någon norrlänning tycker att jag har gjort något hemskt faktafel här, så ber jag om ursäkt och skyller precis allt på fröken Lappland, fröken Norrlandsleksing och mr T som är norrlänningarna bakom informationen.

Det är föreläsning och på power pointpresentationen har vi precis fått se en bild på en kvinna. Citatet i rubriken kommer från vår föreläsare. För ett ögonblick slutade jag lyssna, och tänkte mest att det hade räckt med att säga att det är en rysk journalist. Vi ser  ju att det är en kvinna. Om det vore en man på bilden, skulle föreläsaren då sagt »Det här är en manlig, rysk journalist»?

(Jo, ibland är det lite jobbigt att vara jag och hela tiden reagera på sådant här.)

Redan före snöfallet i dagarna två, var det ganska tjock med snö här. Nu är snödrivorna ännu högre och snön ännu djupare. I går kväll pulsade jag i snö lika djup som mina vinterstövlar är höga. Nu vill jag inte lämna Sundsvall för Falun om en vecka. Det är så oerhört fint här. Med ljusblå himmel och snöklädda träd, är det en fantastiskt vacker luciadag. På Nyhetsmorgon sjunger ett luciatåg om en strålande jul och om några timmar infinner mina vänner och jag oss på studentkörens julkonsert. Får jag ingen julkänsla nu, så tror jag inte att jag kan få någon julkänsla överhuvudtaget.

Chefredaktören kollar färdiga uppslag.

I går var jag i skolan i 12 timmar. Det kan kanske låta mycket, men med tanke på hur många timmar vissa redigerare var kvar, så är 12 timmar inte mycket att skryta med. I dag var jag i skolan i drygt 16 timmar. Vid midnatt tog jag min laptop, min kamera, mina anteckningsblock och drog hemåt. Övertrött, uppe i varv och med ond hals och snorig näsa, känner jag mig förvånad över hur fort två hektiska dygn kunde gå. Tidningen är klar, i morgonbitti går den i tryck och... jag tror att jag behöver sova lite.

...dans un mois, je vais retourner à Paris pour manger des croissants. ;)

Men... jag är så himla dålig! Jag gör allt jag inte ska göra och jag gör inget jag borde göra.

Igår kväll satt jag och gav tips om hur man ska göra för att inte stressa upp sig om man har för mycket att göra. Ironiskt, för här sitter jag, med böcker, post it-lappar och överstrykningspennor bredvid mig, och jag kan inte tänka klart. Alls. Jag drog ut nätverkskabeln för att inte kunna surfa. Det slutade med att jag satt och tittade i kors på elementet, drog i håret eller bläddrade i min kalender. När jag är stressad gör jag inget. När jag hör hur duktiga andra är med plugget, borde jag bli taggad på att vara lika duktig själv. Men tvärtom stressar det mig ännu mer - och jag gör ännu mindre. Hur jag imorgon ska kunna redogöra för vetenskapliga teorier om mediernas effekter, är ett stort frågetecken.

Jag behöver andas. Släppa allt. Jag ska ut i de nästan tio minusgraderna nu. En promenad till träningen, köra mig slut på roddmaskin och på aerobics och sedan promenera hem igen borde vara ett bra recept på att andas och få energi. Jag är inte säker på att det hjälper idag, men jag behöver endorfiner.

Mina besökare gick hem för snart en timme sedan, efter en kväll med hockey, Guitar Hero och Monopol (på xbox, väldigt... modernt). Klockan är tre och jag känner att det kanske är hög tid att låta sömnen ta över. Om det går.

Natten till idag kunde jag inte somna. Jag gissar på att jag somnade någon gång vid halv tre, för att vakna till vid halv fyra, somna om och sedan vara tvungen att stiga upp vid sex. I mitt klarvakna tillstånd någon gång vid tvåtiden utbrast jag plötsligt »fan, jag har glömt att maila Vägverketsnubben!» och fick genast starta mobilen för att sätta en påminnelse om att jag var tvungen att göra det på morgonen. I skolan imorse lät det som att det var väldigt många som hade svårt att sova inatt. Var det fullmåne, eller är det helt enkelt så att vi har lite mycket att tänka på?

Det är  mycket nu.

»Om du ser en vägg, gå inte in i den!»
Så sa nyhetschefen till mig igår. Och nä, jag tänker inte gå in i någon vägg.

Min lillebror är i Sundsvall på besök, för fjärde gången den här terminen. Det är dubbelt så många gånger som jag har besökt Dalarna sedan jag flyttade hit... Att få en hockeyintresserad besökare innebär... hockey. I dagarna tre. Jag hoppas att morgondagens besök i Timrå blir roligare än den värdelösa matchen vi såg här i Sundsvall i kväll... Blä. Glädjedödande match.

Händer som doftar av chokladlotion. Musik som berör. Kropp som gör lite ont efter cykelvurpa. Nostagli som tränger sig på. Tröja som doftar någon annan. Tid som saknas. Kreativ skrivarlust som håller sig kvar. Inspiration som inte vill infinna sig. Hjärna som är full av borden. Rum som doftar citronte. Axlar som spänner. Ögon som är trötta.