barajagjohanna

Om jag skulle åka tåg till Gävle imorgon, hade det varit väldigt dumt av mig att vara uppe såhär dags. Men vilken tur att jag ska köra bil då!

Förresten är jag så förbaskat ledig i helgen. Det var längesedan jag hade en helg där jag varken måste plugga eller jobba, så det känns nästan lite märkligt. Först och främst ska jag på hockey, sedan är det fikabuffé, träna och träna lite till som gäller. Och så kommer jag säkert plugga lite ändå...

Kuvertet med essän är igenklistrat och jag har ingen återvändo. Gud, vad skönt. Det börjar bli tjatigt, men: jag gjorde det ännu en gång. Alltid i sista minut. Och det är inte för att jag inte vill vara ute i god tid, utan för att min hjärna helt enkelt inte vill samarbeta i god tid.

Nu blir det posta slutuppgiften och sedan träna, vilket jag aldrig trodde jag skulle hinna med. Och därefter komma hem och göra sådant som blivit undanskuffat på grund av plugg: diska och så städa bort kvalster. Då blir nog min allergi glad.

Imorgon ska jag till diariet hos kommunstyrelsen och leta efter en nyhet, ringa politiker eller annat löst folk och utifrån det skriva en nyhetsartikel. Sånt där är verkligen skittråkigt. Men när jag skuttade ner för mina tre trappor vid lunchtid idag kom jag på mig själv att jag tänkte att det skulle bli lite ROLIGT att leta nyheter och skriva. WHAT? Jag kanske håller på att bli sjuk.

Alldeles för mycket att göra.

Vafan bloggar du för då? undrar ni nog då.
DÄRFÖR ATT JAG MÅSTE FÅ EN PAUS.

Jag trodde att dagens lektion skulle lugna mig vad gäller det fullspäckade schemat som vi har de kommande fem journalistikveckorna. Men jag blev allt annat än lugn. Jag blev motsatsen till lugn, skulle man väl kunna säga.

Det handlar nog egentligen bara om att jag har deadline på en essä också. En essä som är min slutuppgift i den första kursen. En essä som är betygsgrundande. En essä som ska postas IMORGON. Och det jobbigaste: en essä som ännu inte existerar. Det var en essä som jag hade en sådan fin vision om, men där visionen för varje minut, timme och dag som gått blivit allt svagare.

När det förs ett krig på hjärnkontoret mellan Skrivarlusten och Avsaknaden af Ord och där Fantasin leker kurragömma, är det svårt att få något gjort. Men det är just föregående mening som är grunden för min nya idé. Mitt stycke på tre rader i Worddokumentet är rätt... kul... kanske? Men jag ska komma vidare också.

Om man läser heltid på högskola, är det då meningen att man ska vara tillgänglig att plugga dygnet runt? Får läraren begära att man ska göra uppgifter en söndag? Troligen är det så, men jag tycker att det verkar dumt. Jag förstår om jag ska vara tillgänglig heltid (förslagsvis 8-17) måndag-fredag. Idag, söndag, är det meningen att jag ska följa nyhetsflödet på radio, TV och i (pappers)tidningar. Men jag jobbar. Men det kanske inte är en godkänd anledning för att inte göra uppgiften fullt ut? Nu har jag ju tur så att jag kan lyssna på Ekot på webradion samtidigt som jag jobbar, men ändå. Någon som vet, hur fungerar det?

För övrigt är jag så less just nu att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. För det första är det alldeles för mycket att göra på jobbet, för det andra har jag noll motivation för den kommande kursen (ger mig litterär gestaltning!) och för det tredje har jag fortfarande inte börjat med essän. Skrivkrampen vill inte ge med sig och jag börjar få rejält med pluggångest. Även min gamla fiende söndagsångesten har för första gången på länge börjat tränga sig på...

Ikväll ska vi tända ljus och äta tacos och godis och titta på Melodifestivalen. Vi ska nämligen ha myskväll, men vi kommer inte att sitta i samma soffa. Jag sitter nämligen hemma i min soffa, medan min kompis L sitter i sin soffa trettiosju mil norrut. Diskutera artister och vara kärleksfulla mot varandra, som L säger att hon behöver just nu, får vi alltså vara via msn. Under kvällen är det också mycket troligt att klasskompis B1, nio mil österut, och jag även denna lördag kommer författa roliga, granskande och spydiga sms om kvällens artister.

Är det detta som kallas modernt umgänge?

Nyligen läste vi i min kurs äntligen en bok som jag gillade. Det var längesedan jag skrev om en bok, men nu jäklar... För det här är en intressant bok som väckte stor debatt när de kom och fortfarande väcker debatt när man läser den.

I en romanliknande verklighetsskildring namnger journalisten och författaren Maja Lundgren kända människor inom Sveriges kulturelit och berättar om hur de mobbar och är otrogna. Debatten kring detta har varit het. Myggor och tigrar liknar till upplägget en roman, men det är inte fiktion. Lundgren berättar, enligt henne själv, sanningen.

Trots att den klart största delen av boken handlar om Lundgrens tid i Neapel och om camorran, där det i slutet faktiskt är ordentligt spännande, så är det första delen om namngivningen som har fått all uppmärksamhet i media, om den så kallade "kulturmaffian".

När jag läser förutsätter jag att det som Maja Lundgren skriver är sant. Men utan att diskutera sanningshalten i något av det som hon skriver, så vill jag påstå att detta är en väl genomtänkt bok. Möjligtvis något lång och lite för stillastående i mitten, men likväl genomtänkt. För om vi ser bortöver det som diskussionerna efter bokens utgivning har handlat om, nämligen huruvida det är rätt eller fel att blotta flera personer på det viset som Lundgren gör, så kan vi märka att det finns en poäng här.

Jag ser det knappast som att Maja Lundgren vill sätta gubbarna på plats. Det är ingen hämndaktion från hennes sida. Jag ser det snarare som ett ärligt försök till att berätta hur det fungerar på kulturredaktionen, som i sin tur kan jämföras med hur maktstrukturerna fungerar i samhället i övrigt - även inom maffian. Det kanske kan kännas som en dålig ansats att dra en jämförelse till Grynet. Men Grynet sa "Ta ingen skit!" Och det är det jag någonstans även hör Maja Lundgren säga.

Min syster ringde och väckte mig imorse. Hon hade feber och jag fick rycka in som lite barnvakt/underhållande moster idag. Istället för att plugga, tog jag ut stans charmtroll Oliver på en sväng på stan. Han halvsatt i vagnen hela tiden och såg sig omkring. På biblioteket ställde jag in mig på att han skulle bli lite gnällig när jag skulle leta skolböcker. Men lillkillen pratade med älgarna som pryder insidan av vagnen och skrattade åt allt och inget och charmade varenda bibliotikarie.

Väl hemma började vi busa lite och jag har nog aldrig sett ungen så hysteriskt glad. Han skrattade med ordentliga skrattljud och nästan kiknade och visste inte var han skulle ta vägen. Till slut somnade han totalt utmattad på mig och var som en geléklump när jag la ner honom i sin säng. Underbara tokunge.

För att komma någonstans och få det man vill ha, verkar det som om man hänsynslöst måste armbåga sig fram genom livet.

Jag är inte särskilt bra på att armbåga mig fram.
Jag tycker nämligen inte om att vara hänsynslös.

Limbo. Det kommer jag aldrig kunna göra igen. På grund av operationen. Att böja sig sådär långt bakåt kan ju inte jag göra, liksom.

(Måste testa.)

Pja. Nä. Det går ju, men inte mycket. Jag kommer aldrig kunna vinna i limbo.

En steloperation av ländryggen får många att tänka »oj, hur är det med dig nu då? Känner du dig inte stel? Kan du röra dig som vanligt? Är det mycket du inte kan göra?» Okej, vad kan jag inte göra? Hrm. Jag kan tydligen inte vinna i limbo. Jag har lite svårt att bli elitgymnast och jag får inte hoppa bungyjymp. Det är väl ungefär allt. Och jag tror bestämt jag kan leva utan det. Att jag inte är lika smidig och vig längre är visserligen tråkigt och gör mig lite ledsen ibland, men kanske kan jag träna upp det, och kan jag inte det, så... ja, då är ju det en skitsak i det stora hela egentligen. Jag kan ju definitivt inte kalla mig stel i alla fall. Trots att jag fortfarande känner av småsaker som exempelvis känselbortfall och trots att det är något som faktiskt kallas steloperation, så finns det inget som hindrar mig i vardagen och det tycker jag är ganska häftigt.

Fan, jag sitter här och tittar på bilderna från sjukhuset... jag kan aldrig låta bli att bli tårögd när jag ser dem. Jag kan inte förstå att det är jag, att det är jag som ligger där i sjukhussängen, blek, med slangar och apparater... Det är så avlägset. Samtidigt är det fortfarande nytt. Samtidigt märker jag fortfarande förbättringar med kroppen. Det är så jäkla konstigt. Och lite häftigt.

Imorgon ska jag röntgas igen. Det är alltid lite nervöst.
Håll tummarna för att allt ser ut som det ska.

Mitt horoskop i dagens Falu Kuriren:
Det blir en olycksdrabbad dag. Var försiktig i trafiken. Tänk dig för innan du säger nåt du får ångra.

Inte ens Natalie Goldbergs annars så användarvänliga bok "Skriva med kropp och själ" kan hjälpa mig just nu. Det är ganska ofta jag känner såhär, d.v.s. att jag känner så starkt för att skriva. Jag vill skriva, jag behöver skriva. Jag har en sådan enorm skrivarlust. Problemet: jag kan inte skriva! Jag har inget att skriva om. Jag tittar i kapitlet där Goldberg ger hela femton tips på saker man kan skriva om för att komma igång. Men jag kan inte. Det är tomt, tomt, tomt i min hjärna.

Kanske beror det på att klockan är elva på kvällen och att jag är jättetrött. Det har varit en ansträngande dag: huvudvärk + lektion + köra bil 19 mil + ungefär ingen mat på det = dååålig kombination. Trots min rädsla för att huvudvärken skulle utvecklas till migrän, körde jag efter ett par rostbröd, te och Ipren till Gävle. Jag ville ju inte tro att jag hade läst en fet bok till ingen nytta. Dessutom en bra bok, som jag ville vara med i diskussionen om. Och det blev en bra lektion. Med bra diskussion. Vår klass är rätt bra ändå. Och tack och lov försvann huvudvärken.

Förresten är det ganska otrevligt när man har balkongdörren öppen för att vädra in frisk luft inför natten - och så röker grannen! Det var inte cancerluft jag ville somna i, liksom.

Och se där - det slutade med att jag skrev trots allt.

Isolera.

Briljera. Markera.

Diskutera. Imponera.

Parkera?