Att vara med i a-kassa eller inte
Jag ringde just till min a-kassa, bara för att fråga om de 242 kronorna på specifikationen som står som "riksdagsbeslutad avgiftshöjning" - slipper jag dem om jag går ur a-kassan?
»Ja», medgav killen i andra änden, »men att gå ur a-kassan är verkligen inget jag rekommenderar.»
Detta skulle räckt som svar - jag kunde tackat för mig och lagt på luren. För vad killen i andra änden tycker om mitt a-kassemedlemsskap bryr jag mig nämligen inte om. Men han var så otroligt trevlig och tillmötesgående att samtalet säkert pågick en kvart.
Jag har varit medlem i a-kassan i två år nu. Till ingen nytta, känns det som. Jag har bara gjort av med en jäkla massa pengar.
Förr var det inte så jobbigt att betala till a-kassan varje månad. Men sedan a-kasseavgiften höjdes p.g.a. ett puckat regeringsbeslut, svider det på kontot varenda månad. Grundavgiften till a-kassan är 96 kr/mån. Det betalar jag lätt, det är ju inga pengar. Men puckoregeringen har ju lagt på 242 kr. En hutlös summa, särskilt om man är student, för till skillnad mot grundavgiften och fackavgiften, så får man inte den regeringsbeslutade avgiftshöjningen reducerad när man studerar. 338 kr/mån känns ungefär som att kasta pengarna i sjön. 338 kr i månaden, bara till a-kassan. Fackavgiften när jag studerar är bara 50 kr. 50+96 kr hade jag betalat med glädje. Men nu är det totalt 388 kr, vilket motsvarar mer än en veckohandling för mig. Ganska mycket, alltså.
Killen i andra änden hade full förståelse för att det känns som mycket pengar. Jag sa att han gärna fick argumentera för att jag ska stanna kvar, för jag ser verkligen ingen anledning till att göra det. Det kostar pengar, pengar som jag knappt får tillbaka om jag skulle bli arbetslös. Några 80% av lönen kan jag ju inte få eftersom min lön knappt finns just nu. Den trevliga killen menade att ett medlemsskap i a-kassan borde vara självklart och nästan obligatoriskt - att det är som en försäkring för min egen del. Det är lika självklart som att ha en hemförsäkring eller en försäkring på bilen, menade han.
Ja, kanske det. Men 338 kr/mån... Om vi räknar med att jag pluggar 3,5 år till och samtidigt är medlem i a-kassan, så innebär det 14196 kr i a-kasseavgift. Fjortontusenetthundranittiosex kronor! Hutlöst! 14196 kr till vadå? Får jag inget jobb när jag slutar plugga, så har jag tydligen rätt till ersättning från dag ett eftersom jag varit medlem så länge. Det är klart att det är bra, men jag tror inte att jag någonsin kommer att få tillbaka mina fjortontusenetthundranittiosex kronor. Jag kan ju lika gärna lägga undan 388 kr till mig själv på ett separat "om-jag-blir-arbetslös-konto".
Samtidigt har jag stått och betalat till a-kassan i två år. Ska jag verkligen slänga bort två års medlemskap? Detta jobbiga dilemma enbart på grund av det idiotiska regeringsbeslutet...
Att jag nu ändå sitter här och betalar in 388 kr till fack och a-kassa handlar enbart om att killen i andra änden var så trevlig. Jag får väl fundera lite till. Sa han. Och till slut sa jag också det. Jag får väl fundera lite till. Om någon har något att säga om att vara med i a-kassa eller inte vara med i a-kassa, så säg det gärna. För jag vet varken ut eller in.
När den dåliga självdisciplinen blir för tydlig
Idag är jag hård mot mig själv. Men jag måste. Jag har sjukt mycket att läsa på kort tid och jag läser ganska långsamt. Dessutom har jag dålig självdisciplin och är jätteduktig på att komma på annat att göra: diska, dammsuga, sminka mig, göra en rolig frisyr, fika på stan, göra rent toaletten eller spisen, tvätta speglarna, raka benen... ja, ni förstår. Allt är roligare än att läsa tre böcker man är tvungen till att läsa.Nu gäller det bara att följa mitt hemska, überseriösa upplägg. Jag längtar till 18.30. Eller redan till 17.35, förstås.
L'amour est bleu
Och så vann vi med 3-2 i förlängning. Det är ju också något att bli lycklig över. L'amour est bleu.
Och det roligaste: Intervjun med tvåmålsskytten Morten Green efter matchen vittnade om att han pratar danska med brytning på dalmål! Eller dalmål med dansk brytning, eller danskt dalmål eller hur man nu ska förklara det. Störtskönt i alla fall.
Ordlös onsdag
Om att köra bil, dess miljöförstöring, kollektivtrafikens priser, männens stolthet och så vidare.
Att köra bil till Gävle istället för att åka tåg, innebär att jag sparar massor av tid. Faktiskt flera timmar om dagen. Däremot har jag antagit att jag inte sparar särskilt mycket pengar, men ibland kan det vara värt att betala lite mer för att få mer tid hemma, har jag tänkt.
Nu har jag haft turen att få låna mammas bil till Gävle två dagar i rad. Bilen var fulltankad när jag fick den. När jag idag när jag åter kom till Falun, så tankade jag den full igen, vilket kostade 285 kr. 285 kr är alltså vad det har kostat att köra bil Falun-Gävle t/r i två dagar. (Och då har jag dessutom kört omvägar p.g.a. ärenden.) Hade jag åkt tåg skulle biljetterna för två dagar kostat 360 kr. Det är ju helt sjukt att det ska vara 75 kr billigare att köra bil än att åka tåg. Och då har jag inte ens räknat med bussarna jag måste åka för att ta mig till och från tåg. Räknar vi med dem, och att jag har någon typ av värdekort som gör det så billigt som möjligt, då har jag faktiskt sparat så mycket som ca 115 kr på att ta bilen - trots att bensinen är dyr just nu. Visst, det är ju skönt att ha sparat pengar... Men vad är detta för jäkla miljötänkande? Visst betalar jag gärna några kronor extra för att åka miljövänligt, men när det handlar om nästan 60 kronor och fyra timmar om dagen, så är det inte konstigt att jag väljer bilen när jag har möjlighet... SÄNK TÅGPRISERNA FÖR TUSAN!
När jag ändå är igång och snackar bilkörning, så måste jag än en gång ta upp irritationen över män som inte klarar av att bli omkörda - av kvinnor. Jag kom och körde på en motortrafiksdel någonstans mellan Gävle och Storvik i eftermiddags. I min riktning var det ett körfält, men det kom en påfartsled (eller vad det heter). Vägen blev nu tvåfilig. Jag körde 130 km/h, d.v.s. inte särskilt långsamt. Jag kör alltså i vänsterfilen och är beredd att köra om bilen som kommer på påfartsleden och nu kör i högerfilen. Men föraren i bilen gasar och gasar tills våra bilar är precis bredvid varandra. Fortfarande i 130 km/h. Det känns inte särskilt bra att ligga exakt bredvid varandra i sådan hög hastighet. Man störs ganska mycket. Och vägen är smal. Men föraren i bilen vägrar att släppa förbi mig och tänker uppenbarligen varken köra om eller låta mig köra om. Plötsligt blir de två filerna till en igen och jag får hårt bromsa in och lägga mig bakom bilen. Jag biter mig i tungan och håller hårt i ratten för att behärska mig från att peka finger åt idioten, som jag gissar är en man som inte klarar av att låta mig köra om. Och vad var det för förare tror ni? Mycket riktigt, EN MAN SÅKLART! Jag fattar verkligen inte! Är det verkligen så fruktansvärt nedvärderande för en man att låta en kvinna köra snabbare?
Och förresten, blinka gärna när ni ska svänga. Det underlättar för medtrafikanterna.
Tre saker:
2. Tråkbok nr 1 och tråkbok nr 2 är härmed avklarade! Enormt skönt. Mindre skönt att tre böcker ska vara utlästa till nästa vecka. Bara att sätta igång. Om två veckor är läskursen slut... två veckor kvar... två veckor... bara två veckor...
3. Snart kommer nog tre till saker.
A som i Asnöjd. B som i Bu för antagningssystemet.
Träningsvärk, mensvärk, krasslig i halsen - ja, men vad gör det just nu? Att få ett B i betyg är oerhört bra. Jag är jättejättenöjd över ett B. B känns som det högsta betyget för mig, för ett A ska tydligen vara väldigt svårt att få. Man ska nästan ha varit felfri för att få ett A, vill jag minnas att läraren berättade för oss i början av förra terminen när vi fick det nya betygssystemet förklarat för oss. A finns alltså mest i min drömvärld. Men jag fick inte ett B i journalistiskt skrivande idag, utan jag fick det där betyget som bara fanns i drömvärlden för mig... Helt sanslöst. Jag är glad, men jag fattar verkligen ingenting. (I Sverige får man ju inte berätta hur bra man är, för man ska ju inte tro att man är något. Men jag orkar inte bry mig. Jag är glad, låt mig vara det.)
Och det jag nu, återigen, vill ifrågasätta och bli irriterad över är: VARFÖR SKA INTE DETTA BETYDA NÅGOT OM JAG SÖKER EN JOURNALISTUTBILDNING? Varför ska de bara titta på mitt gymnasiebetyg och mitt högskoleprovresultat? Vad spelar det för roll vad jag fick för betyg i matte, idrott, religion och historia på gymnaiset, när jag uppenbarligen vet hur man skriver journalistiskt? Varför kan man inte, förutom, gymnasiebetyget/högskoleprovet kolla på tidigare meriter såsom gymnasieinriktning, betyg i enskilda ämnen på gymnasiet, arbetslivserfarenhet, högskole-/universitetsstudier (inte då bara räkna att jag har läst 60 hp, utan vad jag har läst och vad mitt resultat blev)?
Dagen efter
Gissa vilka av bilderna som är kvällen före och vilka som är dagen efter. Haha!
Söndagsångest är något jag inte har haft på länge, länge. Jag har nämligen haft sådan tur att jag den senaste terminen har varit ledig varenda måndag. Men nu är det en ny termin och imorgon är det måndag och imorgon är det skola. Ajajaj. Jag skulle göra mycket för att få vara ledig imorgon. Igår var det nämligen fest hos mig och även om det gick lugnt till för min del, så har jag knappt sovit något inatt (det är väldigt varmt att ligga tre stycken i en hundratjugosäng och att sedan ta soffan är inte det allra bekvämaste sovsättet). Men vilken oerhört skön dagen efter-dag jag och min kära vän L har haft. Upp och hoppa gjorde vi runt tio, inte så sega som man skulle kunna tro. Efter en Ipren, vatten, cola, tacos och en halv gurka till frukost framför Harry Potter var vi nästan på topp. L tjatade efter kladdkaka, så medan jag bakade, tog hon rätt på all disk. Kladdkaka och glass blev det till Brokeback Mountain. En superskön slappdag verkligen. Det är ganska ovanligt att dagen efter är bättre än kvällen före. Om ni förstår vad jag menar. Men så är har det faktiskt varit den här gången.
Men nu var det ju det här med att läsa böcker och att ta tåget till Gävle i ottan imorgon (vilket även gäller på tisdag)... Jag har verkligen absolut ingen lust. Jag kommer vara halvt död imorgonbitti. Nedräkningen till onsdagens sovmorgon har härmed börjat...
Bloggfavoriter
Citronmuffin
Ocensurerat. Personligt och opersonligt. Rått. Målande och gestaltande. Snygga foton. Det är några av anledningarna till att jag läser Citronmuffin, eller Sandra Hansson som hon heter. Det finns många människor som verkligen inte tycker om Sandra, och det finns många som älskar henne. Det handlar troligen om hennes språk - Sandra skriver sådana meningar som vi andra inte skulle skriva på en blogg där vårt för- och efternamn är tydligt. Sandra lämnar ut sig själv oerhört mycket, vilket faktiskt ofta är direkt provocerande. Men det är det som samtidigt också är så förbaskat skönt - hon bjuder på sig själv och skiter i vad andra tycker. Och hon säger det. Hon fattar inte varför vi läser hennes skit. Jag fattar - det är hennes språk, hennes rättframhet, hennes snygga bilder och hennes sätt att få något ointressant att bli så förbaskat innehållsrikt.
Efter Citronmuffin är det väldigt svårt att välja ut några favoriter. Jag följer så många. Men för att ta några:
The Jonas Daily
Inläggen på den här bloggen är väldigt korta. Ibland humoristiska. Ofta med en oerhört smart grundtanke (med i mitt tycke bra åsikter givetvis), vilket tillsammans med humorn gör det så... bra!
Vad är grejen?
Vad är grejen med pokande? "Vad är grejen med pokandet på facebook? Man kan peta till nån. Virtuellt. Inte så att det känns som ett pet, utan det bara står du har blivit tillpetad. Jaha. nu då? Två alternativ: 1. Ignorera. 2. Peta tillbaks. Det är vad jag kallar Internet 3.0!"
Vad är grejen med ordvitsande? Vad är grejen med fransk balkong? Vad är grejen med hockeypolo? Vad är grejen med kinarestaurangsallad? Vad är grejen med frisörsalongnamn? Vill ni veta vad grejen är, och det tror jag att ni vill, så kika in på den här sköna bloggen.
Jag kan inte sluta skriva
Ivana var den bloggaren som från början provocerade mig så mycket att jag höll på att slita mitt hår. Provocerandet kom från att hon kallade sig anti-feminist. Men jag har lärt mig henne, tror jag, och uppskattar hennes attityd. Hon är rak, ärlig, provocerande och så jävla skön.
Nytt under solen
Den här bloggen skrivs av Anna som bor i Malaga, Spanien, tillsammans med sin spanska man och deras son. Anna har bott i Spanien längre än vad hon har bott i Sverige. Hon berättar om att vara svensk i en spansk vardag, men också om att känna sig spansk när hon kommer till Sverige. Det är spännande att få läsa om Sverige ur spanska ögon. Detta var en av alla bloggar med svenskar i utlandet som jag började läsa för längesedan - och ungefär den enda sådan jag fortfarande läser där bloggaren är kvar utomlands.
Och bara för att jag måste nämna några fler: Betraktelser från omvärlden är skriven av en bloggkompis som har bott i Madrid, punaniii är min egen molgan, Tankar om stort och smått är kul, Barcelona-Stockholm är en blogg om en svensk familj i Barcelona och Camilla Läckberg vet vi ju vem det är.
Ibland behöver man en spark i arslet
Hela dagen har jag känt: vill inte, orkar inte.
Runt femtiden i eftermiddags somnade jag med en bok i handen. Bestämde mig för att lägga mig i soffan en halvtimme. Sagt och gjort.
Vaknar till och inser: jag borde göra mig iordning.
Tänker: vill inte vill inte vill inte.
Skickar sms till A: "Aerobics? Jag är så sjukt trött å omotiverad - behöver en spark i baken..."
Då ser jag att hon redan har skrivit till mig på msn, hon hoppas jag kommer ikväll och svettas tillsammans med henne. Det var allt som behövdes. In i badrummet för att raka mig under armarna och under den stunden hade A ringde två gånger och skickat ett sms: "Tänkte att du skulle svara så jag kunde ha ett peptalk med dig! Klart du ska med på aerobics! Jag kan tom skjutsa hem dig om du vill! Känn på den!"
En mening från en kompis och att hitta snygga träningskläder i garderoben - det gör mig uppenbarligen superpeppad på en gång. Attans vad underbart det är med träningskompisar. Och snygga träningskläder. Dags att dra och shejka some ass.
Vuxenpoäng till miiig!
Förresten, sådana där gubbar (okej, det kan vara yngre killar också, men det är ju aldrig några tjejer) som kommer och fixar avlopp, ledningar och grejer - varför går de alltid in med skorna? Vad gör det så svårt att ta av sig skorna när man kommer in hos någon, liksom?
Det där med sexfixering och förväntan
Trots ett ganska svårt ämne, måste jag bara ta upp detta ändå, tack vare Citronmuffins modiga och självutlämnande inlägg om avsaknaden av sexlust.Avsaknad av sexlust är fel fel fel. Alla förväntas gå runt och vara kåta hela tiden. Sex, sex, sex. Allt handlar om sex. Överallt. I tidningar tipsas det om sexställningar, på TV hör man statistik om sex, på krogen är det rena rama sexjakten och på stan kommer någon från TV fram och frågar hur ofta folk har sex - som om man förväntas svara öppet och offentligt på frågor om ens sexliv.
Nu tänkte jag inte ta in mig själv i det här, men jag är så förbannat trött på denna eviga sexfixering som finns precis ÖVERALLT, så trött att jag snart inte bara kräks på det uttjatade ordet utan även på innebörden.
Som sagt: alla förväntas springa runt och vara kåta jämt och ständigt. Men ingen pratar om hysterin som gör att alla som inte har sex av olika anledningar, som inte kan eller kanske inte ens vill ha sex, känner sig konstiga och onormala och mår dåligt för att det inte är det som förväntas av dem.
Citronmuffin skriver bland annat...
- varje film jag ser, varje tidning jag läser, varje magasin som jag av ren uttråkning slökollar i, varje serie, varje människa jag möter, allt runtomkring mig, säger åt mig att jag måste bete mig på ett sätt. det finns ett antal alternativ att välja mellan, men ingen av dem innehar alternativet "inget sex". oavsett om jag vill jobba på posten eller bli mäklare, om jag är lesbisk, hetero eller peddo, om jag tycker om konst, fiske eller datorspel, finns det alltid ett krav att jag ska vilja ha sex, och om jag inte vill, då är det något fel.
för mer än ett halvår sedan skrev jag ett inlägg om att jag inte vill ha sex, och att jag var rädd att det var något kroppsligt, att jag höll på att dö eller bli psykiskt sjuk, och just så ser vi på saken. vill man inte ha sex, oavsett om man är kvinna eller man, är något fel, som måste åtgärdas, antingen i huvudet, könet, eller förhållandet. och det finns ju alltid en lösning, eller hur, det måste finnas ett svar, precis som att jag i detta nu sitter och letar igenom alla vrår av potentiella anledningar.
Det är inte riktigt jag...
Jag grinar till filmer och töntiga TV-serier och till och med när någon idrottsprofil får ta emot pris på en töntig gala. Jag kan till och med grina till en barnfilm. Men det är inte riktigt jag att sitta och fälla tårar när någon kändis har dött. Men det är annorlunda med Heath Ledger.
Han var min och smålandskompisens egen riddare. Det är några år sedan nu, men dreglande såg vi En riddares historia gång på gång. Ingen av oss gillade high school-filmer, men 10 orsaker att hata dig såg vi gång på gång även den - av en anledning. Anledningen heter Heath Ledger.
Han är definitivt dagens samtalsämne och en enorm förlust.
19 mil i onödan
Nåja. Vi övar positivt tänkande: tur att jag hade bil - för hade jag åkt tåg som vanligt hade det blivit bra mycket jobbigare. Det blev dessutom lite socialt att sitta i caféterian och dricka te med klasskompisarna. Jag fick mig en utflykt (öööh). Fyra klasskompisar blev glada av att få skjuts av mig till stan. Jag fick en vända på Nian-gallerian och fyndade en superfin, turkos kofta på 70-procentig rea (det blev bara 74 kr). Det var väl allt. Let's börja läsa nästa tråkbok.
Mumsiga varma mackor
Smör, pesto med soltorkade tomater, mozzarellaost, tomater, oregano och vanlig ost.
Voilà, mumsiga varma mackor!
Men... jag är ju inte allergisk...
Min läkare ringde och berättade att husdammskvalster var det enda som blodprovet gjorde utslag på. Kvalster är vanligt och gör inget att de finns, tydligen - såvida man inte är allergisk... Men nu har jag tydligen kvalsterdammallergi. Så det är därifrån mina irriterande utslag kommer... Utslag som ger klåda. Utslag som förvärras av stress. (Tänk på mitt senaste halvår och föreställ er hur kul detta har varit emellanåt...)
Men jag hade hoppats på att få något enkelt svar som att jag är allergisk mot något i maten, som jag kan undvika att äta istället för att svälja allergitabletter. Kvalsterdamm var ju jobbigare - det innebär ju bara sjukt mycket merjobb eftersom jag måste tvätta oftare, dammsuga oftare, vädra oftare. Och det kan man ju inte göra varje dag. Vad irriterande.
Jag fick visst något i ögat...
1. Jag pausar i läsandet och frågar mig: hur kommer det sig att statistiken på bloggen flyger i skyarna (nåja...) vissa dagar? Vad är det som gör att det just idag är ungefär 60 fler besökare här än normalt? Så mycket svänger det inte en normal dag. Jag förstår inte. Har det hänt något?2. Jag pausar i läsandet och berättar att jag hittills idag har läst 75 sidor i tråkboken. 75 sidor bara idag alltså, det är riktigt mycket för att vara den här boken. "Bara" omkring 110 sidor kvar - som måste vara utlästa efter imorgon.
3. Jag pausar i läsandet och utbrister: jag har något i ögat! Jag ser det inte och jag får inte ut det hur jag än gör. Kan knappt titta. Ajajaj. (Vänta, "kan knappt titta" borde ju betyda "kan knappt läsa". Vilken fantastisk ursäkt att komma med på onsdag! "Nää, jag kunde inte läsa färdigt boken, jag fick något i ögat.")
Den lilla bocken Bruse på kursregistrering
- [...]
Till att börja med så var det ungefär hundra nya människor. Både roligt och spännande och nervöst innan man har fått koll på vilka de är så klart, men det riktigt intressanta börjar först när jag och Johanna sjunkit ner vid två av bänkarna lite lagom i mitten av allt och de flesta andra platserna fyllts. Då uppenbarar sig helt plötsligt en gubbe utanför fönstret. Alltså verkligen med ansiktet precis utanför. Bara det är ju eh... ja, det genererar en del uppmärksamhet om man säger så. Och uppmärksamheten minskar inte direkt när han börjar gorma i högan sky... Haha. Han fastnade nog på mer än en mobilfilm idag ;). (Enligt ett par klasskompisar som kommer från Gävle är han tydligen adlig på något vis. Dessutom ökänd och allmänt missnöjd - jotack, vi märkte det. /Johannas anm.)
Tyvärr, för honom och hans eventuella budskaps skull, så tror jag varken jag eller Johanna, som ju satt bredvid mig, hörde ett ord av vad han försökte förmedla. Men det var i alla fall en ganska underhållande inledning på Kreativt Skrivande B.
När han så till slut försvunnit från fönstret skulle man ju kunna tänka sig att lektionen i övrigt liksom skulle kännas lite... ja, tråkig? Ah, well, det var den inte. Då gör nämligen en liten tokgullig, lockig, lintott entré - vår lärare (som förrsten är superhärlig) har nämligen med sig sin lille son som väl kan vara runt 4-5. Ett riktigt litet charmtroll som utan minsta tillstymmelse till blygsel glatt och högljutt presenterar sin pappa för hela klassen, för att sedan övergå till att spendera resterande del av lektionen med sådant som att dela ut lätt tillknycklade scheman, lukta på tavelsudden och visa upp kurslitteraturen (både fram och baksidan!). När han kommer till den sista (och tunnaste) boken meddelar han glatt "Och här är den lilla bocken Bruse" medan han viftar omkring med den så att vi alla ska kunna se. Haha... Så himla söt!
Det händer en del på högskolan :)...
Psykologi och läsaläsaläsa var inte riktigt vad jag hade tänkt
Just det - boken ska vara utläst till på onsdag. Eeehh. Och som om inte detta vore nog, ska nästa bok vara utläst redan till lektionen efter (vilket handlar om bara några dagar)! Det hade jag förträngt. Jag har kollat vilken bok det är och det låter som ytterligare en psykologi-nånting-bok. Barndomens återkomst, "en psykoanalytisk och litterär studie". Även den är 280 sidor och jag har fullt upp i helgen. Med annat alltså. När jag ska läsa boken vet jag inte riktigt.
Det tar inte slut här. (Läraren har varnat för att det kommer bli intensivt, den första delkursen.) För att ta ett sista exempel: vi ska läsa en bok på engelska... På engelska! Please, kill me! Okej, jag vill bli bättre på att läsa engelska, så det här kanske är bra. Men jag är så ovan att läsa på engelska, jag gillar inte att läsa på engelska, det är jobbigt. Trots att jag är långtifrån så bra på franska som på engelska, så tar jag mig hellre an än fransk text. Det säger ganska mycket om vad jag tycker om engelska texter. Tyvärr alltså, jag önskar jag var tvärtom.
Jag har nog varit lite för positiv idag, alldeles för mycket positivt tänkande. Därav detta lilla utbrott kanske. Sådärja. Färdig.
(Men kan vi inte bara... börja skriva?)
Vinst x2
- Vinnaren är du som sitter på sektion A2...
A2 är vi det!
- ...höger...
Coolt, där sitter ju vi!
- ...rad 13...
Men, är inte det vår rad...?
- ...plats 9. Grattis!
Plats 9 har i alla fall vi. Det måste vara vi. Det är ju vi!
Alla tre vände sig om, garvade och kollade vem av oss som satt på nummer 9. Det var lillebror - men det var pappa som hade biljetten. Leksandskändisarna bakom oss hajade till dem med och sa högt att »det är ju er rad, det måste vara någon av era platser!» Och mycket riktigt. Coooolt.
Och det var ju ungefär det roligaste som hände på hockeyn. Eller nä, det hände annat kul också (Bergenströms mål var grymt snyggt, Challe var himla bra och vi vann ju med 4-0), men jag var seg och orkade av någon anledning inte bry mig så mycket förutom att bli lite tjurig när det blev för många onödiga knytnävar...
Det drar ihop sig mot kvalserie och tanken på den ger en nästan magknip.
"Min plattång är död!"
En plattång slutade plötsligt att fungera tidigt imorse. Det var i en lägenhet i Falun som ägaren Johanna upptäckte det. Den röda strömlampan i plattången började inte lysa och det spelade ingen roll vilket uttag hon testade i.
- Herre min skapare, min plattång är död! säger Johanna.
Johanna använder sin plattång nästan varje dag.
- När jag har sovit på håret är det högst troligt att någon hårslinga står rakt ut och det går inte att få det att se bra utan min plattång, menar hon.
Men nu får alltså Johanna klara sig några dagar utan plattång. Det kommer säkert gå, hävdar hon, men tycker att det känns lite jobbigt. Hon frågar sig vad hon gör om hon känner att luggen är i behov plattning, eller vad hon ska göra om håret efter en natts sömn står åt alla håll.
Kan du inte använda en hårfön?
- En hårfön är inte optimal och formar inte alls håret som en plattång kan göra, säger Johanna.
Hon tillägger att hon hade kunnat locka sitt hår om det var så att hon kunde använda sin locktång. Men det stora problemet är att hon inte vet hur man gör. Hon har testat, men säger att hon bara ser rolig ut.
På tisdag planerar Johanna en liten shoppingrunda och hon efterlyser nu tips på någon bra plattång.
- Jag ska inte ha något billigt skit. Med tanke på att jag använder den jämt, lär den vara bra och inte slita alltför mycket på det stackars håret, säger Johanna.
Johanna skrattar, men hennes kompis Lisa är chockad.
- Johannas skratt är bara tecken på djup sorg. Jag undrar om det finns någon grupp för anonyma plattångeister, säger hon.
Slut på jobbledighet, men början på mer ledighet
Men jag har inte känt mig rastlös en sekund! Det har väl sina orsaker - jag har inte direkt varit utan måsten, utan tvärtom haft en del plugg. Men det har varit heeelt fantastiskt att inte behöva jobba de dagar jag inte varit ledig från skolan. Istället har jag lagt upp mina dagar som jag själv önskar. Jag har kunnat sova lite längre och jag har haft tid att träna. Och jo, jag tror att jag mår ganska bra av det. Under vårterminen ska jag försöka att jobba bara ett par helger i månaden. Detta innebär mer tid till att träna och mer tid till att träffa folk och mer ledig tid. Men framförallt innebär det mer tid till det som är tanken att vara min huvudsyssla: plugget.
Än så länge känns det inte riktigt lika jobbigt längre att jag ska ta studielån. Nu har jag ju fått känna på hur bra man kan ha det genom att inte jobba jämt. Det är tillräckligt att göra ändå, liksom.
Aaaaerobiiiiics!
Sist jag var på aerobics måste vara för säkert fyra år sedan. Men gud, vad jag älskade det. Jag bodde i Uppsala och var stammis på Friskis&Svettis aerobicspass. Jag var där så ofta att jag till slut fick inflammation i benhinnorna och fick vila från allt i säkert två månader. Men jag köpte nya, bättre skor och åkte iväg en helg på aerobicsledarkurs. Grymt kul. Sedan flyttade jag från Uppsala. Och av någon anledning blev aerobicsen kvar där.Men ikväll har jag varit på aerobics igen. Lite spänd var jag, för det var som sagt några år sedan och ett "vanligt" jympapass som jag är van vid innehåller ju inte mer än två kombinationer, ofta inte ens det. Dessutom är aerobics fartigare, det är häftigare rörelser - jag funderade på hur det skulle gå med min rygg...
Äh, vad hade jag att oroa mig för? Det gick skitbra. Eller visst, vissa steg fastnar man på, men det gäller att gå flera gånger, så sitter det. Och det var så jäkla kul. Aerobics är så jäkla kul. Det är så roligt eftersom även uppvärmningen är upplagd i s.k. block (ett block är uppbyggt av fyra "åttor", d.v.s. fyra åtta-takters-steg). Till och med styrkan är roligare upplagd. Det är roligare övningar, mer i takt till musiken. Och så själva konditionen sedan... ojojoj. Det är det som är så kul med aerobics: det blir tuffare och tuffare samtidigt som musiken blir tyngre och hårdare och till slut är det tungt och snabbt och det är så satans kul! Trots att man kan falla ner till golvet och kollapsa av utmatthet, så går det inte - man fortsätter, för det är så himla roligt.
Jag snackade i våras när jag inte fick träna, att jag längtade efter att få känna mig ordentligt utmattad efter träningspass igen. Jag längtade överhuvudtaget efter att träna, men att gå därifrån och känna svetten droppa från ansiktet, det längtade jag efter och jag visste att det skulle dröja. Jag tror att jag redan har sagt för ett tag sedan att jag äntligen fick uppleva det där med att vara utmattad efter ett pass. Jag visste inte vad jag pratade om. För idag, folks, idag kan vi snacka utmatthet, högrött ansikte, droppande svettpärlor och så endorfinutsöndring som heter duga...
Nästa torsdag vet vi var vi befinner oss igen, kära A!
Bild från en artikel i Friskispressen om Patric Ekström. Patric är en av Sveriges bästa aerobicsinstruktörer, och var aerobicinstruktör på Friskis&Svettis i Uppsala på min tid.
Kan det ramla ner lite snö nu?
Idag är det januari - mitt i vintern. Det ska inte vara grått ute. Det ska definitivt inte se ut som en vårdag när man tittar ut genom fönstret. Det ska inte vara plusgrader så länge att den lilla snön som finns, smälter bort.
Jag skulle köpa en ny snowboard och nya snowboardkläder. Får man någon lust eller? Nä. Innan inköp av ny bräda skulle jag testa vad min rygg tycker om att åka bräda, genom att ta några åk i backen vid föräldrarna. Där finns ju fortfarande konstsnö, så jag kan ju åka. Men jag har ingen lust att åka bräda i plusgrader på lite konstsnö.
DET SKA VARA SNÖ, MASSOR AV SNÖ! RIKTIG SNÖ!
Ett paket kastades in genom brevinkastet...
I paketet fanns den finaste presenten från min speciella vän i söder. Se bilden. Min familj har inte varit här och fikat ännu, så något mer har jag inte hunnit få. Men jag är övertygad om att den här födelsedagspresenten toppar listorna om den finaste och mest personliga presenten, samt den finaste gesten. Det är så mycket mer än ett block, ett pennfodral och en penna. Jag hade inte kunnat bli gladare. Tack, L!Tjugo minuter efter midnatt ringde molgan och sjöng. Även Ida har sjungit genom mobilen, och Oliver gjorde så gott han kunde. Vid tio på förmiddagen ringde dessutom en okänd kille och sjöng. Nu väntar jag bara på tårtan.
Avslappnad och färdig
Dessutom är mat inhandlat. Fruktsoda och drinkmix är inhandlat. Imorgonkväll är det fest. Eller nä, det är det inte. Men familjen kommer och fikar, och därefter ska jag spela Guitar Hero, lyssna på partymusik, dansa lite och kanske dricka drinkar. Alla jävlar antingen jobbar eller är panka. På grund av att folk inte kan planera och därmed aldrig har pengar i januari, så får jag vänta med min fest till efter löning. Men det är imorgon jag helst vill ha fest. Så då ska det bli fest, även om det bara är min julgran och jag på plats.
För att jag ska vara fit for fight för morgondagen har jag varit på yoga ikväll. Trots ovigheten jag lagt på mig efter operationen, var det enormt avslappnande och skönt. Och här sitter jag nu med fötterna i mitt massage- och bubbelfotbad och dricker rött te.
Nu är jag redo att fira en ledig födelsedag.
Fru Gårman
TÖNT-VÄGVERKET! Kommunen i Mariestad har tydligen bytt ut "herr Gårman-skylten" vid ett övergångsställe. Vägverket menar att detta kan få allvarliga konsekvenser. Enligt dem är det nämligen formellt sett inte längre en skylt för övergångsställe och vad som gäller vid väjningsplikt är osäkert. Men herregud. Skylten ser exakt likadan ut som tidigare, bara att figuren på skylten har kjol och bröst. Så vad är grejen?
Dagen D: D som i deadline
Sedan är jag färdig med Kreativt skrivande A och ytterligare en liten dröm kan bockas av. Åh, vad jag är glad att jag faktiskt gick den kursen. Även om det har varit "lite" för mycket under höstterminen, så har jag lärt mig en del, framförallt tron på min egen förmåga att skriva - och den lärdomen är viktigast.
Vad skönt det hade varit att vara lite skolledig nu.
Men B-kursen i Kreativt skrivande börjar redan på måndag. När jag började läsa i augusti trodde jag absolut inte att jag skulle fortsätta en termin till. Det skulle räcka med A-kursen. Men jag insåg ganska fort att ville fortsätta. På måndag börjar vi och jag har alldeles för mycket att läsa... phu.
Och där höjde jag ryktet om dagens ungdom
(Fast när man är 24 kanske man räknas som vuxen?)
Det var isgata ute i förmiddags och jag halkade framåt när jag var påväg till bussen. Detsamma gjorde en gammal dam framför mig. Det gick om möjligt ännu långsammare för henne. Det såg väldigt osäkert ut och jag var orolig för att hon skulle ramla omkull. Jag halkade långsamt om henne. Men hejdade mig. Tittade bakåt. Hon kanske ville ha hjälp?
»Vill du att jag ska hålla i dig?» frågade jag.
»Åh, ja, jättegärna!» sa den gamla damen och sken upp. »Åh, så snällt av sig! Tusen tack!»
»Äsch», sa jag, »det blir ju bara lättare för oss båda.»
Vi pratade om hur livsfarligt det var att gå ute just nu och damen sa att hon normalt brukar ha stavar, men hon tyckte att det var krångligt att bära med sig sådana när hon skulle gå på stan och handla.
»Nu skulle man ju ha en rullator att hålla sig i!» sa hon.
»Ja, verkligen, det skulle jag också behöva», sa jag.
Att jag var minst femtio år yngre än hon spelade liksom ingen roll. Vi hade lika svårt att ta oss fram, båda två. Och där gick vi, en okänd gammal dam och jag, hand i hand, påväg till bussen.
En kram om dagen är bra för magen
Slut på mjukisinlägg.
Tjugondedag Knut - betyder det att min gran ska kastas ut?
Jag har känslan av att många redan har städat ur julen. Men min adventsljusstake står kvar i köksfönstret och min julgran står kvar i rummet. Adventsljusstaken planerar jag att ta bort typ snart, det vill säga så fort jag orkar ta tag i det.Men julgranen? Den står ju här och lyser så fint.
Det känns tråkigt att ta ner den. Det kommer bli så tomt.
Fast jag ska sluta ljuga nu. Ärligt talat: det handlar inte om att det kommer bli tomt - det är jobbigt att ta bort den. Den är ju visserligen av plast och barrar inte. Men alla kulor ska packas ner och jag har inte förpackningar till alla. Det jobbigaste är att granen ska plockas isär och sedan försöka få plats i den trasiga kartongen. Jag minns hur förbannad jag var förra året. Kartongen är fan för liten! Det går inte att få i alla grenar och sedan stänga den! Dessutom är den trasig och det är ett jäkla projekt att bära ner den till förrådet.
Jag har alltid varit irriterad över människor som ska sätta upp granen så tidigt och sedan ha den kvar till typ påsk. (Ja, det finns sådana människor.) Men jag funderar på att vara en sån människa i år. Jag menar, det är ju trots allt en Leksandsgran. Varför inte ha kvar den till kvalserien är slut?
Eller kanske inte.
Jag vet bara inte om jag orkar vara så förbannad som jag blir när det inte går som jag vill...
(Om man har Firefox 2 ser det här inlägget tydligen ut som om jag är värdelös på att layouta. Ber om ursäkt för det. Fattar inte vad felet är. Hoppas det ser snyggare ut i fortsättningen...)
Jag hatar högskoleprovet
Mitt tredje högskoleprov kommer bli... lite jobbigare. Trots att jag inte är alltför optimistisk om dess resultat, så har jag gett mig fan på att höja mig igen. Helt enkelt för att jag har ett mål med att skriva provet. Jag är inte säker på att jag kommer att nå det, men jag försöker. För någon vecka sedan betalade jag dessutom in pengar till Högskoleprovguiden, vilken jag nu ska använda för att plugga. Folk påstår nämligen att det är väldigt bra och att man faktiskt har stora chanser att höja sig om man gör övningarna. På Hp-guiden finns förklaringar på hur man läser olika tabeller och diagram, där finns ordförklaringar, där finns tips på hur man snabbast läser frågorna, där finns... allt! Det finns sjukt mycket, nästan för mycket. Det känns ungefär som att... ja, helt enkelt som att jag har tagit mig vatten över huvudet. Hur ska man rimligen kunna göra allt på Hp-guiden? Herregud. Jag är inte lättlärd, men nåt borde jag ju få in i hjärnan.
Jag har tre månader på mig. Och ja, nu blir ju pressen större än någonsin. Jag är dessutom inte säker på om jag seriöst kommer att försöka något mer.
Och nej, jag hatar egentligen inte högskoleprovet. Men för tillfället gör jag det.
Finbesök
Min syster med lille Oliver kom förbi här på förmiddagen. Jag wokade och syster och jag åt medan Oliver låg bredvid på bordet och pratade, gjorde grimaser, skrattade och såg sig omkring. Jag sjöng för honom, ni vet (Leksingar vet), "för nu ska Leksands IF hem och Mora dom ska ner". När jag sjungit det sista började min kära systerson skratta, låta och vifta med både armar och ben. Jag tror han håller med. Observera förresten den fantastiskt grymma monsterbodyn han har på sig. Det kan bara vara världens bästa moster som köpt den.
Angående Bellemare
Bellemare är ett franskt efternamn som uttalas [belma:r], alternativt [belöma:r]. Det sista används väl bara om man ska... ja, inte vet jag... Det är som med alla andra franska ord där ett stumt e ibland uttalas, t.ex. i sånger, ramsor eller om man ska vara extra tydlig, typ (och ett e i franskan uttalas [ö]).
För övrigt gör han bra med mål nu för tiden, Bellemare.
(Den "fonetiska skriften" är varken svensk eller fransk utan fritt skriven av mig för att så många som möjligt ska fatta.)
Studentig
Just nu känner jag mig väldigt studentig.
Från det att jag kom hem från skolan igår (vilket ju inte sker innan åtta på kvällen), till sent på kvällen satt jag framför datorn och bearbetade mitt reportage. Och så åt jag nudlar. Och knäckebröd med mjukost. Och drack rabarbersaft. Detta var dagens enda måltid. För man räknar väl inte två mackor och två bananer som måltid, direkt?
Jag fick respons i helklass på mitt reportage igår. Jag var lite rädd att bli sågad till fotknölarna. Det blev jag absolut inte. Jag är jättenöjd med responsen jag fick, och fick direkt lust att fortsätta skriva. Det är samma sak jämt: jag klagar ganska mycket när jag ska åka till Gävle, för det är trots allt lite drygt att vara hemifrån tio timmar för fyra timmars lektion. Men i princip varje tågresa mot Falun är jag positiv, trots matbrist vareviga gång. Jag vet inte vad det är med de där lektionerna som ofta fyller mig med inspiration och skrivarlust, men något är det ju.
Nästan hela klassen ska läsa B-kursen. Det känns hur kul som helst. Det är roligt att det är så många intresserade och engagerade.
Efter ett besök på Ica som hade 10 nudelpaket för 29 kr, är studentskafferiet uppfyllt. Fast äsch, jag åt mycket nudlar innan jag började plugga - det är så sjukt gott. Det är bara det att jag nu liksom uppfyller studentstereotypen helt fantastiskt med mitt stora nudelintag. Och frysen är fylld med rostbröd igen. Skönt, för utan varken rostbröd och nudlar är livet tungt. Varma mackor eller nudlar är liksom det jag orkar göra i ordning efter sena skoldagar, vilka ju alltid är sena med tanke på att skolan ligger nio mil härifrån. Jag köpte pesto och mozzarella också - allt för att göra mina varma mackor lite lyxigare.
Efter besök hos frisören, tacotallrik på stan och Icabesök, sitter jag återigen framför datorn. Reportaget är nästintill färdigbearbetat. Nu ska jag bara läsa lite mer i en bok om Tjernobyl, skriva en text om boken, skriva en nyhetstext samt bearbeta intervjun... var det inget mer? Jo just det, bearbeta krönikan så fort jag fått lite respons. Och utvärdera kursen också, ja.
Trots att den här helgen i princip enbart består av plugg och träning, så känns det skönt. Jag är så otroligt hälsosam. Nudlarna och jag.
Nu kör vi. Glasögon på!
Bild
"Ex-aupairen Johanna"
Det var nästan så att jag tittade så att ingen såg mig när jag tog ett exemplar av tidningen FRIDA på Pressbyrån på Centralstationen i Gävle idag. Jag betalade för tidningen och stoppade ner den i väskan så fort som möjligt. Jag känner mig lite för gammal. Folk får inte tro att jag läser FRIDA. Det är nog nästan tio år sedan jag läste tidningen.Men det fanns en anledning till att jag köpte FRIDA idag. Jag är intervjuad i numret som är ute i butikerna nu. Intervjuad om min inte alltför trevliga tid (läs: två veckor) som au pair. Jag tycker att jag låter allmänt töntig i artikeln, som dessutom inte är särskilt bra skriven (om journalisten läser ber jag om ursäkt för min ärlighet). Jag skulle till exempel inte kalla min vistelse för "mardrömsupplevelse", som journalisten gör, även om det var två veckor där jag mådde skit. Men skitsamma. Det hade varit lite jobbigt om artikeln hade varit i Falu Kuriren där folk som vet vem jag är läser. Men i FRIDA kan det kvitta. Jag tycker dock att det är ganska roligt att få berätta en annan verklighet av många unga tjejers drömjobb...
Jag vill ändå understryka, för det gjordes inte tillräckligt i artikeln (vilket inte är konstigt eftersom jag ska vara den negativa sidan av au pair-jobbet då det redan finns en större artikel om tjej med enbart positiva upplevelser), att: jag ångrar ingenting. Jag kan inte ångra att jag åkte dit, för trots att jag kände från första sekund att allt var fel, trots att jag nog aldrig har känt mig så ensam och trots den utsatthet jag fakiskt kände, så har au pair-vistelsen bara gett mig erfarenheter. Förutom att jag har fått uppleva oerhört vackra Annecy, så har jag kört bil i hysterisk fransk trafik på motorvägar och små byvägar och med enbart en karta (som jag är... mindre bra på att läsa) till hjälp, hittat rätt till en bilverkstad där jag på nästan obefintlig franska förklarat mitt problem - och fått bilen lagad. Man lär sig otroligt mycket på två veckor ensam i ett främmande land med ett främmande språk. Särskilt då man mår jättedåligt. På något sätt är man ju tvungen att klara sig. Så var det sagt.
Migränanfallet du inte vill ha
Vid elva på förmiddagen vaknar du, lätt illamående och med lätt huvudvärk. Du äter frukost framför datorn, illamåendet verkar inte vara så farligt, och huvudvärken verkar än så länge inte bli värre.
Du lägger dig i soffan och läser en bok. Huvudvärken gör sig påmind.
Strax efter klockan ett tar du en Ipren och lägger dig i soffan med en filt över dig för att försöka slumra bort huvudvärken. Det går inte. Huvudvärken blir allt värre. Du känner hur det mer och mer börjar likna migrän. Till och med det tysta ljudet av datorn gör ont. Du stänger av dator och mobil och kisar av smärta av ljuskänslighet när du släcker lampor och drar ner persienner.
Du sväljer två Eeze migräntabletter och lägger dig tillrätta i sängen. Du måste få sova nu. Du känner igen alla tecken. Det här går bara över av tabletter plus sömn. Men det är som om knivar skär i ditt huvud, det gör för ont för att sömnen ska kunna ta över. Du är nära bristningsgränsen. Men du ligger och tänker att du fortfarande är kapabel till att lyfta på telefonen och ringa 112 om det blir för jobbigt. Du föreställer dig hur ambulanspersonal kommer och hämtar dig, hur de ger dig något så att du somnar. Du vill bara bli nedsövd. Försvinna. Sova. Vakna och må bra.
Telefonen ringer. Det skär i huvudet. Du svarar svagt med en desperat vilja om att lägga på fortast möjligt. Det är din mamma och du säger bara "jag har migrän, försöker sova" och lägger snart på luren.
Hela din kropp är kokhet av för mycket kläder men du har för ont för att orka klä av dig, och täcket måste du ha över dig för att få bort så mycket ljus som möjligt. Illamåendet blir allt värre. Då du märker att sömnen aldrig vill ta över, din mun är torr och du mår så illa att du inte står ut, går du till toaletten, blundande. Du känner dig fram längs väggarna. Vattenglaset står kvar på handfatet. Du hinner inte dricka något vatten. Du kräks. Flera gånger.
När du inser att det är lugnt, går du tillbaka till sängen, tar av dig de tjocka mjukisbyxorna och kryper ner med åtminstone en lättnad: du mår inte illa längre. Knivarna skär dock fortfarande i ditt huvud och du kämpar för att ligga så bra som möjligt så att du ska få somna.
Efter en dryg timme vaknar du och inser att du lyckades somna.
Du uppfylls av den välbekanta lättnaden när du märker att huvudvärken åter är kontrollerbar. Den är inte helt borta, men den är bara svag, liksom illamåendet. Ditt livs värsta migränanfall verkar du nu kunna hantera. Du kan utan problem stiga upp och äta något. Därefter skiter du fullständigt i allt som måste vara gjort till imorgon och lägger dig i soffan framför TV:n. Din högsta önskan just nu är bara att det inte ska bli värre igen.
Bild
Ledig, inom citationstecken
Det var en gång en tanke om en bra krönika som blev tre halvdåliga
Just nu sitter jag plötsligt här med tre krönikor. Tre halvdana krönikor, kanske jag ska tillägga, där två mest känns som debattinlägg, där alla är lite halvfärdiga, där två är spretiga, där två är väldigt långtifrån ämnet och där ingen egentligen så jättebra. Den som mest liknar en krönika och faktiskt dessutom är närmast ämnet (om våld och dubbelmoral), känns extremt spretig. Den bästa (om singelhushåll) har inte ett dugg med Tjernobyl att göra. Definitivt inte heller med våld. Den jag brinner mest för (klädkoder för små barn), är fruktansvärt långsökt och dessutom väldigt spretig.
Så, vad gör man? Sticker ut från uppgiften och lämnar in en okej "krönika" med lite humor, sticker ut från uppgiften och lämnar in en "krönika" om något man brinner för men som ändå är spretig och halvklar, eller lämnar in en lite spretig och halvdan krönika som mer liknar ämnet?
Töntilska trots 3-2-seger
Det var inte helt självklart att Leksand skulle vinna idag. Det kanske låter lite stöddigt, lite dumt eller vad vet jag, men ibland är det skönt med en match med lite spänning i och där vinsten inte är självklar... Matcherna den här säsongen har ju inte direkt varit några nagelbitare. Vi är oerhört bortskämda med vinster. Leksand vann idag igen, dock efter förlängning. Fortsatt obesegrade på hemmaplan alltså.
Apropå hockey, så är det för lite hemmamatcher nuförtiden - två veckor till nästa...
Studiemedlet höjs inte
8125 kr är ju annars helt okej - säger jag som många månader de senaste åren har levt på ungefär det, eller mindre. Tillsammans med att jobba litegrann klarar man sig ju i så fall ganska bra.
Att studiemedlet inte höjs är ju visserligen skit. 8125 kr är tydligen under fattigdomsgränsen. (Vad är då 7492 kr...?) Men jag undrar, är det lånet eller bidraget som skulle höjas? Är det lånet är det väl lika bra att det inte höjs - då blir man ju bara skuldsatt en längre tid...
Fast jag undrar fortfarande: varifrån får de 8125 kr? Jag skulle inte ha något emot att få det beloppet, nämligen.
En liten suck...
Nu skulle jag äntligen ta tag i det. Jag öppnade förpackningen och får se att mina kära föräldrar har gjort ett stort misstag... Det är tio stycken CD-skivsfodral i förpackningen - inte en enda skiva att lägga in bilder på.
Suck.
Det är alltså bara att hålla tummarna för att hårddisken lever vidare som vanligt ett tag till.
För alla teälskare
Idag var jag för första gången inne i den "nya" (den är inte så ny längre) tebutiken på Slaggatan i Falun. Jag hade nämligen fått nys om att det underbara roobiosteet som finns som påste på Wayne's skulle finnas där i lösvikt. Mycket riktigt. Medan butiksbiträdet mätte upp två hekto av det underbara blåbär- och lingonteet, såg jag mig omkring och fick plötsligt syn på något helt fantastiskt! Egna tepåsar, färdiga att hälla sitt löste i! Jag kanske är hundra år efter som vanligt, men jag har aldrig sett sådana. De är ju perfekt för mig som älskar te i allmänhet och löste i synnerhet, men har en bryggare som inte gör det så bra (eftersom det egentligen är en kaffebryggare) och inte gillar att ha te i sil. Extra perfekt är påsarna för roobioste, som är finare än vanligt te och ofta ramlar ur tesilarna. Tepåsarna heter t-sac och säljs i olika storlekar i 100-pack för under femtiolappen. Helt perfekta.
Jobbångest utan jobb
Igårkväll fick jag lite ångest när jag tänkte på att jag borde lägga mig. Det kändes så himla jobbigt att behöva gå upp för att jobba dagen efter. Jag ville så gärna få vara ledig och sova lite.
Ganska fort kom jag på att jag ska inte alls upp och jobba. Jag får sova hur länge jag vill.
Jag har varit jobbledig i två dagar. Det känns som en hel evighet, men tydligen har jag ändå inte vant mig vid tanken på att jag kan lägga upp mina dagar som jag känner för. Ni anar inte hur skönt det känns när jag väl kommer på det...
Tränar utan nyårslöfte
Till råga på allt skulle jag vara duktig att käka havregrynsgröt till frukost nyss. Jag hällde upp havregryn i en kastrull och tog fram mammas drottningssylt ur kylen. Det var längesedan jag åt gröt och det skulle bli riktigt gott. Men... det där med att öppna burken var ju inte det lättaste... jag försökte och försökte på alla möjliga sätt och vis, men det gick verkligen inte. Locket satt stenhårt. Havregrynen åkte ner i förpackningen igen och drottningssylten in i kylen.
Slutsats: Jag kanske borde träna ännu mer, så att jag orkar få upp syltlocket och kan äta gröt någon dag...?
Januari betyder födelsedag
Jag minns min tolfte födelsedag. Det var party hemma hos mig. I vardagsrummet hade vi flyttat undan borden och stolarna och istället ordnat dansgolv. Taklampan var täckt med rött silkespapper för att få häftigare sken. På ett litet bord med hjul stod chips, popcorn, ostbågar och godis av alla möjliga sorter. Till tonerna av Bryan Adams, rodnade jag när jag dansade tryckare med honom som jag fått chans på något år tidigare.
Idag är det fjorton dagar kvar till den tjugofjärde födelsedagen. Det lär väl knappast bli vita rosetter i håret, eller rodnande tryckare under rött sken från taklampan, men för första gången sedan jag fyllde 15, tycker jag i alla fall att det ska bli roligt att fylla år. Jag ser fram emot min födelsedag. Åldersångesten verkar inte vara lika påtaglig i år, vilket är sjukt skönt och antagligen en faktor till att jag ycker att det ska bli trevligt att fylla år. Den sortens ångest kommer säkerligen tillbaka snart, så jag får vara glad så länge jag slipper den.
Det är ganska skönt att fylla år i januari. För det första så är det bra att fylla år tidigt. Att vara äldst i klassen var ofta ganska roligt. Man får liksom göra allt först av alla kompisar. Gå på barnförbjudna filmer, köra moppe, börja övningsköra, ta körkort, komma in på krogen... En fördel med att fylla år nära efter jul, var att jag visste att det jag inte fick i julklapp, det skulle jag få i present. Och fortfarande är det ju så att om jag kommer på något efter jul som jag borde ha önskat mig, så finns ju chansen att jag kan få det i present. Folk verkar dessutom få lite ångest när det blir januari. Många har slut på pengar efter jul och mellandagsrea, tycker att det är kallt och för långt till sommaren. Att ha sin födelsedag mitt i allt, underlättar kanske, för jag har då aldrig ogillat januari. Tvärtom.
Till varje hockeysäsong kollar jag spelschemat och hoppas att Leksand ska ha hemmamatch på min födelsedag. Det händer dock aldrig. Dålig stil. I födelsedagspresent önskar jag mig istället snö, en fin dag och mammas prinsesstårta.
Lite... överkörd
Nyårsafton var lugn. Det var coca cola som gällde kvällen igenom. I alla fall för mig och svåger som skulle upp tidigt och jobba idag, och för syster som ammar. Lillebror med flickvän som kom och käkade, de fick minsann dricka lite annat. De drog vidare på fest sedan. Vi andra åt min mintkladdkaka och tittade på tv. Och jag pratade en hel del med en glad Oliver. Manikyr (läs: klippte naglarna) gjorde jag på honom också. När klockan slog tolv hade svåger och Oliver sovit i drygt en timme. Syster och jag sa »gott nytt år» och drack coca cola ur champagneglas. Sedan körde jag hem för att sova. Onyktra pojkar ringde dock och ville ha mig som fyllechaffis och bara för att jag är för snäll, ställde jag upp på det. I säng kom jag strax innan två, och jag gick upp halv sju imorse och jobbade.
Jag känner mig lite överkörd, om man säger så. Bokstavligt talat.
Nu: fransk film och choklad.
Sen: jobbledig i sjutton dagar. Desto mindre pluggledig visserligen (alltså: jag är inte direkt ledig), men det känns så förbaskat skönt ändå...