Självvald nästan-isolering
Jag känner mig rätt allmänt omotiverad inför plugg och skulle gärna stanna här en vecka eller en månad till...
Enorm snömängd plus strålande sol är lika med bäst
Det sägs att det är fyra meter natursnö här i Sälen. Det är så häftigt - jag vet inte när jag såg så mycket snö sist! Snön sträcker sig upp till halva fönstren på husen och när man kommer in på vägen till vår stuga syns inte bilarna på grund av de otroligt höga snöväggarna.
Vilken kanondag vi har haft! Tidigt i förmiddags skingrades molnen på himlen och sedan dess har det varit blå himmel och stark sol med perfekt före i backarna. Snowboardåkningen går utmärkt. Det sitter liksom i ryggraden (tillsammans med metallstag och skruvar, höhö...). Däremot upptäckte jag att jag faktiskt inte kan åka bräda ensam. Jag verkar nämligen inte kunna spänna bidningarna på egen hand... Till skillnad mot slalomåkning så är det ju inte bara att susa nerför backen när man tagit sig upp med liften. Man måste ju spänna fast sig först. Vid första åket märkte jag att det inte går. Jag klarar vänsterfoten, men när den är fastspänd så kan jag inte böja mig fram så långt så att jag klarar av att spänna fast den andra foten. Tack och lov har Sälenfjällen satt ut bänkar till oss brädåkare och sitter jag på en bänk kommer jag ner till bidningarna och klarar det själv. Men sådana bänkar finns inte vid alla nedfarter och därför har min lillebror fått hjälpa mig hela dagen...
Väderprognosen för morgondagen är 1-4 minusgrader och sol. Det kan inte bli mer perfekt. Eller jo, mina hyrskor kunde ju faktiskt skava mindre...
Solen skiner, det är sjukt mycket snö...
Att trotsa symtomen litegrann
I flera dagar har jag proppat mig full av rött och grönt te med honung, c-vitamin och örtmedicin. Någon effekt kanske det har, för inget verkar riktigt vilja bryta ut. Jag är så motiverad inför snowboardåkningen, men mitt huvud och min kropp sänder ut andra, lite orkeslösa signaler. Men det känns bättre idag, tack och lov. Nu ska jag bara få i mig lite mat, lämna bilen och hämta brädan, sen så... blir det Sälen i några dagar.Nu jävlar. JAG SKA ÅKA SNOWBOARD IGEN!
9-1 till Leksand...
Kurera, kurera...
I flera dagar har jag känt mig lite konstig i halsen. Under gårdagen kände jag mig dessutom febrig till och från. Igårkväll fick jag lite panik eftersom jag inte får bli sjuk nu, så jag hällde i mig citronte med honung och två c-vitaminbrus. Till jobbet idag har jag med både honung och brustabletter med c-vitamin. Jag tänker inte bli sjuk nu. Det går inte, det är hemskt opassande. För det första ser jag fram emot första lektionen i litterär gestaltning på tisdag. Första lektionen vill jag definitivt inte missa. Dessutom ska jag köra bil till Gävle, och det är inte roligt om man är hängig.
Men framförallt: efter skolan på tisdag ska jag ju till Sälen... Ända sedan jag åkte hem från Sälen för två år sedan, har jag längtat efter att få åka bräda igen. Jag var fruktansvärt snowboardsugen förra säsongen, men kunde inte åka på grund av min ryggoperation. Behöver jag nämna att jag har haft nedräkning till nästa vecka då jag äntligen ska få åka igen? Inget kan visserligen stoppa mig från att följa med upp till fjällstugan. Jag åker dit även om jag är sjuk, och hoppas att jag orkar åka någon dag åtminstone...
Men jag ska inte bli sjuk! Bäst att hämta ett glas vatten att släppa ner en brustablett i...
Hockeykänslorna som tar över
Arenan var proppfull igår. Det kokade verkligen. Halva publiken viftade med vita och blå flaggor vilket var fantastiskt snyggt. Det gick nästan att ta på stämningen. Jag darrade av spänning, nervositet och glädje över att se så oerhört många taggade människor. Jag skulle helt ärligt kunnat börja gråta, så tagen var jag.
Och spekulationer hördes redan. De där vanliga: »det är bara att inse, Leksand har blivit ett allsvenskt lag» eller »det här klarar de aldrig» eller »nu är det kört , ett lag som har förlorat de två första matcherna går inte upp» och så vidare. Jag orkar inte spekulera, men det är klart att det gnager i bakhuvudet någonstans, det där om att ett lag rent statistiskt sett inte går upp till elitserien efter att ha förlorat de två första matcherna i kvalserien. Vi kan vända, absolut. Det har bara varit två matcher. Samtidigt är det så lite som åtta matcher kvar och det gäller ju att det går så dåligt som möjligt för de andra lagen också. Och så den där hemska tanken: efter en sådan framgångsrik säsong... om vi inte går upp nu... när ska vi då gå upp...? Men visst, i år är det en fruktansvärt bra kvalserie, jämn kvalserie, hård kvalserie, prestigefylld (derby på derby på derby) kvalserie... med en enorm press.
Det var fruktansvärt, fruktansvärt tungt igårkväll, men jag förstod att det skulle kännas bättre idag. Jag behövde kvällen igår för att deppa, vara låg och tycka att det kändes hopplöst. Jag förstod att hoppet skulle återkomma idag.
Och visst finns hoppet kvar idag. Tungt är det fortfarande, men faktum är att det är åtta matcher kvar. Faktum är att det inte är klart. Det går att ta sig upp. Vi ska ju hem nu.
Tystnad.
Jag återkommer imorgon...
Det är inte hälsosamt med kvalserie
Det här är skitjobbigt. Det är ju nästan precis samma symtom som inför en vanlig dejt.
Men jag ska inte på dejt. Jag ska på hockey... Om drygt tre timmar kör jag från Borlänge till Leksand och ställer mig i entrén och börjar skramla pengar till tifot. Hur ska jag klara av att stå i två timmar, när mina ben är såhär svaga? Hur ska jag klara av att köra bil? Det här är ju hopplöst.
Andas...
Att jobba på kundtjänst del 6
»HejJAg harladdat och registreat men då Står de på mobilen Phone freeze Kontaktleveran sen kommer jag inte vidare de står bara SOS att ringa Första gången jag fick skriva Pin oPuk kod svara den med att dom stämde inte ihop./hej väntar på svar vadsom händer»
Och här sitter jag och mottar mailet och börjar tröttna på folk som
1. inte använder punkt.
2. inte använder kommatecken.
3. ibland struntar i att använda mellanslag.
4. plötsligt skriver med stor bokstav fast det inte ska vara stor bokstav.
5. inte bryr sig om att skriva ut alla ord.
6. INTE KAN SKRIVA!!!
Det här är så vanligt att man blir mörkrädd. Är det en kund med ett utländskt namn har jag förståelse. Jag menar, skulle jag skriva till en fransk kundtjänst skulle jag också ha tusen fel (även om jag åtminstone troligen skulle klara att pricka in alla skiljetecken...). Och visst kan man göra ett stavfel ibland. Och jag har förståelse för att det finns människor med läs- och skrivsvårigheter. Absolut. Men alltså, jag tror inte jag ljuger när jag säger att säkert hälften av de svenska kunderna skriver som krattor - och halva Sveriges befolkning med svensk bakgrund kan inte ha skrivsvårigheter...
Att jobba på kundtjänst del 1
Att jobba på kundtjänst del 2
Att jobba på kundtjänst del 3
Att jobba på kundtjänst del 4
Att jobba på kundtjänst del 5
Upplägget som var så bra
Vi hade ett sådant bra upplägg... jag hann med ett tidigare tåg från Gävle, gick förbi pizzerian påväg till min lillebror, köpte pizza till gänget och så knackade jag på dörren dit de hade köpt hem matchen på Sverigewebben. Soffan drogs till datorn. UV-ljuset sattes på och Leksandströjan på väggen lyste kritvit, liksom de betydelsefulla siffrorna 1919 på brorsans tröja. I bakgrunden var Brynäs-Västerås på TV och på datorn det viktigaste: Malmö-Leksand.
Upplägget var så bra.
Och nu har jag ingen lust att sätta ord på nånting. Eller lust och lust - det går inte att sätta ord på nånting, det känns bara fånigt. Men för att göra ett försök:
Att börja kvalserien med en förlust är väl det sista man vill. Att det sedan är en riktigt tråkig match med ganska slarvigt spel är också ganska tråkigt. Dessutom är det tråkigt när det i själva verket är en relativt jämn match utan att det ena laget (särskilt när det är ens eget förstås) lyckas göra ett enda mål. Och det värsta är nog att nervositeten bara blir värre nu.
Jag har sagt det hela tiden: det kommer bli en sjukt tuff och jämn kvalserie. Och det är bara en sak som gäller...
Nästa hållplats: Leksand-Brynäs på fredag.
Som sagt, ett lov hade suttit fint...
Åh, suck.
Poesi är inte min grej, inte alls min grej. Det är klart att jag kan se något jag tycker är bra, men det är ytterst sällan. Och att ha respons i helklass på poesi...? Det känns bara onödigt att folk ska behöva lägga ner tid på att ge mig respons på dikter. Jag skriver inte dikter. Eller, det har väl hänt, men det är definitivt inte min grej, inget jag kommer att syssla med i framtiden och inget jag varken vill eller behöver ha någon respons på.
Jag kanske inte ska ta ut något i förskott. Om en vecka börjar kursen, jag lär få veta då.
Jag känner för att ha sommarlov. Eller sportlov, påsklov, vintervår, vårlov, whatever... Loooov!
Vi med våra impulser...
Vi åker tillbaka till Bayswater, London om en månad. Mest längtar vi efter våfflorna med vit choklad på, på Waffle house vid Bayswater station...
Jag tror att ett skollov skulle behövas... typ nu...
...för bortsett från skolrelaterade saker som att beställa/låna kurslitteratur, ringa tingsrätten och gå på rättegång, göra restuppgiften, läsa reportage och skriva version två av porträtt, reportage och nyhetsartikel och börja läsa böckerna till nästa kurs, så behöver jag även...
- köpa träningsskor (akut!)
- köpa träningsväska (behövligt)
- maila min läkare (viktigt)
- maila skoliosgruppen (viktigt)
- ringa Stockholms universitet (brådis)
- ringa Jakobsbergs folkhögskola (brådis)
- ringa någon sorts studievägledare (brådis)
- plugga till högskoleprovet (akut!)
- kolla om snowboarden är ok, om inte boka hyrbräda (brådis)
- fixa bilder på ärret (viktigt)
- maila försäkringsbolaget (viktigt)
- frosta av det igenfrysta frysfacket i kylen (behövligt)
- ringa vicevärden (behövligt)
- formulera mina "journalistiska meriter" och "skrivmeriter" (brådis)
- boka en resa och åka iväg... (personligt lyft och inspiration)
Expertkommentatorn herself har ordet
Jag tänker inte tänka att vi ska rösta fram den som har störst chans i Europa. Vafan, rösta på den bästa låten så blir det skitbra. Vi kommer ändå ha sjukt svårt att vinna Eurovision oavsett vad. Det är ju kompisröstning som gäller och östländerna är för många för att vi ska kunna ta hem det.
20:23 Det svänger om Rongedal, hörni!
20:39 Och nu ska ingen komma och snacka om att Amy Diamond är för ung. Visst är hon ung, men hon har åldern inne för Melodifestivalenm, så hon tävlar ju på exakt samma villkor som alla andra.
20:42 HAHA! Falskleg till efterfesten för Amy. Grymt.
21:04 Det är snabbgenomgång och för första gången på många år ska jag nog inte ens rösta. I så fall skulle jag rösta på typ... hälften av bidragen.
21:16 Men snälla, söta Björn... det var det tråkigaste hittills.
21:20 Jag har skaffat mig fyra favoriter. Rongedal, Linda Bengtzing, Amy Diamond och Sanna Nielsen, utan inbördes ordning (skulle jag skrivit dem i ordning skulle jag sätta Rongedal och Sanna på delad förstaplats).
21:30 Men vad är det här - typ alla jurytolvor till Charlotte Perelli? Men nejnejnej. Nu måste jag nästan ringa och taktikrösta på Sanna Nielsen...
21:45 Jag har taktikröstat. En röst till Rongedal och en till Sanna.
21:57 BJÖÖÖÖRN, VILL DU GIFTA DIG MED MIG?!
22:00 "Tänk att 5 miljoner svenskar sitter och gör något annat nu", säger Kristian, "helt obegripligt". Haha.22:03 Fan. Så nära, så nära, så nära, så nära för Sanna Nielsen. Charlotte Perelli till Eurovision. Jaha. Det slutar alltid med att jag bryr mig, tydligen. Tack och hej från världens nördigaste Johanna.
Fem dagar kvar
Minst två av Leksands matcher kommer att sändas i 10-15 biosalonger runtom i landet.
Intresset är skapligt stort, om man säger så.
Hjärnspöken hos skoliosopererad kulla
Grym vägskylt utanför Motala.
Det var en lång dag igår. Mamma och jag började köra mot Universitetssjukhuset Linköping tio i sex på morgonen. Hem kom vi tjugo över sex på kvällen. Efter tidig uppstigning, anspänningar och en hel dags stillasittande var jag milt uttryckt helt slut när jag kom hem. Jag kunde göra nästan vadsomhelst för att bara få lägga mig och sova. Istället gick jag och tränade aerobics... Det var visserligen skönt att skingra tankarna, men min hjärna orkade inte sända ut signaler till kroppen att göra rörelserna ordentligt. Min kropp gjorde vad man skulle göra - jag gjorde stegen åt rätt håll, gjorde rätt rörelser med armarna - allt funkade. Däremot orkade min hjärna inte låta kroppen ta ut rörelserna ordentligt. Jag kände mig helt... överkörd. I styrkan däremot körde jag stenhårt av ren ilska av att det finns vissa saker som jag inte klarar lika bra som förr och vissa saker som jag inte bör göra. För tillfället var jag inte på topp humörmässigt.
Läkarbesök i Linköping igår alltså. Det gick bra, ryggen ser ut som den ska, skruvarna är på plats, ingen övre krök har bildats. Egentligen som väntat, men samtidigt inte. Mina hjärnspöken säger mycket annat ibland. Därför är det oerhört bra att få träffa min läkare och inte bara höra, utan även se honom säga till mig att det ser ut som det ska. Jag måste få höra det. Helst varje dag, för jag glömmer så fort. Jag glömmer så fort att redan när jag kom hem igår och tittade på bilderna av mitt ärr, såg jag bara min snedhet. Redan samma dag som ett positivt läkarbesök kommer alltså hjärnspökena! Jag är inte spikrak, men jag är fantastiskt mycket rakare än innan operationen - och jag vet ju att det är det jag bör titta på. Jag hade kunnat bli rakare och det kanske är det som stör mig, men jag vet att min läkare för ett år sedan sa att »det ska ju hålla också». Nu har jag fått reda på exakt varför jag inte gjordes rakare än såhär: det hade varit en större påfrestning för ryggraden och kanske hade den kompenserat genom att utveckla en krök i övre delen av ryggen som även den skulle behöva opereras i framtiden. Men framförallt hade man också behövt operera mig i ännu en kota i ländryggen, vilket hade försämrat min rörlighet betydligt idag. Jag hade fått betala ett högre pris för att bli rakare. Skulle det vara värt det? Troligen inte. Och jag vet att det är det här jag måste få in i hjärnan och tänka på. Särskilt när jag faktiskt ser så gott som rak ut med kläder på. Banka in det i hjärnan på mig, någon.
Men det går inte att undvika svackorna som kommer ibland.
Hjärnspöken...
Imorgon är det torsdag...
Det är onsdag och det har varit lektion i Gävle.
Nästa onsdag är det kvalseriepremiär. N-n-nervöst. Fredagen två dagar senare är det långfredag och jag jobbar för att sedan fort som tusan åka till Leksand för att stå vid entrén med tifobössor och skramla när folk kommer innan kvalseriens match nummer två börjar.
Men imorgon är det torsdag och tidigt, tidigt, alldeles för tidigt på morgonen åker jag till Linköping...
Det är onsdag. Och fanns det en tävling i virrighet så skulle jag ha förstaplatsen idag. Herregud.
Filmtips: Den nya människan
Jag såg en film härom...veckan. Den nya människan, heter den. En svensk film om tvångssteriliseringarna som skedde i Sverige på 50-talet. Tusentals kvinnor som inte ansågs passa in, steriliserades. Egentligen var detta bara "vanliga" kvinnor från fattiga och barnrika familjer som politikerna ansåg inte hade råd att ha barn.Odenslund är ett flickhem i den här filmen, där unga kvinnor får bo och arbeta hårt innan de steriliseras. 17-åriga Gertrud (Julia Högberg, längst fram på bilden) är en av dem. Hon förstår inte riktigt vad som händer. Hon vet bara att hon inte vill vara där.
Jag har lite svårt att sätta ord på den här filmen. Men den är klart sevärd! Att det här dessutom har hänt på riktigt, i Sverige, för bara femtio år sedan, är ganska skrämmande.
Något roligt när jag såg filmen var att jag reagerade på att jag kände igen sköterskan Ingrid. Jag tyckte att det var så oerhört likt en tjej som jag gick i samma klass som i Paris. Men jag tänkte att så kan det ju inte vara. Efter ett tag var jag tvungen att fråga pappa om hon var någon känd skådespelerska, men han kände inte igen henne. Jag gick in på nätet för att se vad hon hette - och visst var det min klasskompis från Paris! Plötsligt kom alla minnen upp. Vi hade drama en dag i veckan, något som jag och ungefär alla med mig ogillade. Men inte den här tjejen inte. Hon var väl den enda som verkade tycka det var roligt att tönta sig i olika skådepspel på franska och den enda som kunde hålla sig för skratt. Nu förstår jag ju. Hon är skådespelerska. Och dotter till Jarl Kulle. Det var en rolig upptäckt.
Men se filmen, alltså.
Bild
Jag kan jobba när det regnar, okej?
Förra helgen som jag var inne och jobbade såg jag att semesterönskningar inför sommaren hade börjat sättas upp. Ojoj, tänkte jag, bäst att jag också börjar fundera. Men själv lär jag fundera på när jag ska jobba den här sommaren, inte när jag ska ha semester. Min chef ringde idag och ville veta. Jag har liksom inte hunnit fundera så mycket. Det enda jag vet om sommaren är att jag ska på Lars Winnerbäcks konsert den 30 juli, liksom. Nu ska jag på en dag tänka ut min sommar. När ska jag jobba? När ska jag vara ledig? Ska jag göra något speciellt? Ska jag resa bort någonstans?
Som vanligt när man ska fundera ut sin semester, önskar man att man visste när det blir fint väder... Jag kan jobba när det regnar och så är jag ledig när solen skiner och värmen kommer fram, okej?
Vad glad jag är att jag har ett jobb ändå, till skillnad mot många andra studenter som måste söka sommarjobb. På riktigt glad alltså. Att det sedan kunde vara ett mer stimulerande jobb är ju en annan sak. Det är en inkomstkälla i alla fall. Att det sedan kunde vara en större inkomstkälla är ju också en annan sak. Det är skönt att ha ett jobb åtminstone. (Tacksamhet är viktigt, säger Mia Törnblom...)
Ett foto i timmen, måndagen 10 mars
11:25 Jag får en chock när jag vaknar och ser vad klockan är - tror nästan att klockan går fel. Såhär länge har jag inte sovit på evigheter.
12:24 Nyduschad. Fixar hår och ansikte.
13:15 Frukost/lunch med plugg (även om det inte ser ut så på datorn vid fototillfället). Eh, jag vet att mitt soffbord inte ser sådär superrepresentabelt ut för tillfället.
14:26 Skriva, skriva, skriva.
15:30 Pluggpaus - en sväng på stan (jag har köpt tre döskallestrumpor, ett gult halsband, gula örhängen och röda örhängen, himla trevligt!).
16:19 Innan hemgång blev det en fika hos syster och bus och mys med Oliver.
18:16 Ops. Pluggpausen blev väldigt lång. Jag tog en promenad hem och eftersom det inte blev någon bild vid 17-tiden följer här två extra...
18:29 Det stod en giraff i tunneln...
18:29 ...och en elefantbäbis stod på huvudet.
19:30 Vaaad ska jag äta?
20:22 Middag framför Anna Pihl. Soffbordet är som synes fullt av annat, så tallriken får vara i knät... hrm.
21:19 Istället för att plugga, kommer jag på att det är dags att fixa en fungerande arbetshörna istället för en ofungerande arbetshörna. Sekretären flyttades, saker rensades ur, hyllor torkades av, kurslitteraturen flyttades till sekretären, ett bord kastades ut...
22:29 Titta, en fungerande arbetshörna! Tror jag. Dags att ta tag i plugget kanske.
Nästa EFIT: 29 mars. Och då kommer jag ha kul, först snowboard i Sälen och sedan Leksand-Mora...
Pluggeripluggera
(EFIT-bilder kommer upp senare ikväll.)
Jag håller på med ett personporträtt. Det går väl helt okej. Jag filar på det. Jag vill fila i all oändlighet, allt för att slippa min förbaskade restuppgift som jag har fått eftersom jag missade en lektion. Den där restuppgiften suger rent ut sagt. Jag måste läsa ett reportage - som jag redan läst, men eftersom det var ett par veckor sedan måste jag såklart läsa det igen för att friska upp minnet. Och så måste jag läsa om 40 sidor i en reportagebok (det var ett par veckor sedan jag läste det också, så självklart minns jag det inte längre) och utifrån det analysera reportaget och svara på några störda frågor som jag inte ens förstår. Inte kul, alls.
Egentligen har jag massor att göra. Porträttet med deadline imorgon, restuppgiften, en fet bok ska vara utläst om en vecka, samtidigt som ett rättegångsreferat ska vara klart, och så ska det filas på alla gamla texter förstås som ska in i någon sorts slutportfölj. (Har jag glömt något?) Jag har inte ens kollat upp när det är rättegångar i Falun ännu. Och jag känner mig märkligt nog inte stressad över allt. Tvärtom känner jag mig rätt cool. Stressad blir jag först när jag börjar tänka på att jag ska skriva högskoleprovet om fyra veckor och att jag inte har haft tid eller ork att göra så mycket åt det som jag borde...
K-k-kvalserien - 10 dagar kvar
Matchschemat för kvalserien är färdigt. Samtliga matcher är nu nedskrivna i kalendern och jag inser hur snart det är. Det är bara tio dagar kvar. Redan den 19 mars spelar Leksand första matchen, nere i Malmö. Det är nervöst. Klart som tusan det är nervöst. Det här är vad alla Leksingar har väntat på sedan säsongen började - eller egentligen sedan det förra säsongen blev klart att Leksand skulle få spela en till säsong i allsvenskan. Jag är lite kluven till att ha Mora i kvalet, men eftersom jag helst vill att de befinner sig i någon av divisionerna nedanför elitserien, så är det väl så det bör vara...
Rent egoistiskt hade matcherna inte kunnat lagts bättre.
Den 19 mars är det borta mot Malmö. Eftersom jag har lektion i Gävle är det lika bra att det inte är hemma.
Den 27 mars är det borta mot Rögle. Bra att det inte är hemma eller i Mora, eftersom jag är i Sälen och faktiskt hade varit tvungen att ge upp semestern för ett tag och åka på hockey.
Den 29 mars är det hemma mot Mora. En match man inte kan missa. Jättebra att matchtiden är uppskjuten till kvällskvisten, eftersom jag fotrfarande har semester i Sälen. Nu blir snowboarddagen lite kortare, men det är fortfarande en snowboarddag - och jag skulle ju ändå hem på kvällen.
Den 8 april är det borta mot Brynäs. Helt perfekt, eftersom jag har lektion den dagen. Jag är alltså redan i Gävle och stannar givetvis för att gå på matchen.
Shit, shit, om tio dagar börjar det, med match nästan varannan dag. Det blir tre hockeyintensiva och väldigt nervösa veckor. Men nu ska vi hem. Nu jävlar ska vi hem. Jag tror det är detta som kallas k-k-kvalserienervositet...
Snabbis i Uppsala
När jag kom till centralstationen i Uppsala idag och skulle ta tåget hem, hade jag seriösa funderingar på att ta en spontantripp vidare till Stockholm istället för att åka hem till Falun.
Varför gjorde jag inte den där spontantrippen, undrar jag nu? Det känns jättetråkigt att vara hemma. Visst, vad skulle jag ha gjort i Stockholm? Jag vet inte, men jag hade alltid kunna kontakta molgan, eller min gamla Uppsalakombo, eller min kompis läkarstudenten... och sen kommer ju en annan trevlig prick till storstaden ikväll.
Men nu sitter jag ju hemma i Falun igen och försöker tänka att det var ju bra att jag kom hem: nu får jag ju se Melodifestivalen och nu får jag ju träna imorgon. Typ.
Det var hemskt roligt att återkomma till mitt gamla hemområde. Den sidan av Uppsala känns lite hemma. Nästan lite... som att... jag skulle kunna tänka mig... att... typ... bo där. Tänka sig. Hrm. Jag träffade Thérèse för andra gången i mitt liv igår och drack te gjorde en ganska lång intervju med henne. Ida och jag åt thaimat, chips, choklad och annat gott hela kvällen och låg sedan och pratade till sena natten i hennes dubbelsäng. Det var alltså en trevlig snabbvisit i Uppsala.
Korta tripper är i alla fall oerhört bra pauser.
Senaste nytt: Jag har en dator!
Nu borde jag packa lite grejer. Jag ska upp tidigt, för innan tåget går tänkte jag hinna gå till frisören och färga utväxten och klippa luggen. Men just nu har jag fullt upp att lära känna den här datorn... varför ljudet är så lågt till exempel. Och hämta msn måste jag göra, och Photoshop. Sedan kanske allt är som vanligt.
"Kära dagbok", torsdagen den 6 mars 2008
Igår vaknade jag med huvudvärk. Tack och lov gick den över under dagen, så att jag kunde vara i skolan. Jag kom dit med positiv inställning som jag intalade mig själv att ha. Första timmen gick jättebra, sedan klarade jag av inte vara positiv längre. Huvudvärken återkom på kvällen. Droppen var när jag läste igenom min restuppgift som jag fått för att jag inte var på lektionen förra veckan... Slutsats: det lönar sig att sitta på lektionen och hålla käften. Min hjärna var trött igårkväll, det kändes som om den skulle sprängas och den orkade inte ta in information av något slag längre. Jag somnade med huvudvärk. Och vaknade med huvudvärk idag. En huvudvärk med migränvarning. Efter två migräntabletter, frukost och två passerade timmar hade jag fortfarande ont i huvudet. Under duntäcket i sängen sov jag skönt i nästan två timmar till.
Sedan dess är jag okej. Men det är tydligt att det är migrän som var påväg. Jag kan det där nu och efterkänningarna har jag haft förr. Jag är matt, hängig, kallsvettig... Jag hoppas det blir bättre så att jag kan träna ikväll. Och så att jag kan åka till Uppsala imorgon, men det ska nog inte vara några problem. Jag tänkte ta en snabbtripp dit. Jag ska göra en intervju och jag ska träffa Ida som nästan bor granne med min första lägenhet.
Någon dator äger jag fortfarande inte. Det har gått nästan två veckor och jag börjar vänja mig, även om det är ganska jobbigt av många anledningar, främst på grund av skolan.
Jag hade förstått att det hade hänt något, att någon Leksing hade omkommit. Jag hade inte förstått vem, inte hur, inte någonting. Och då jag inte har någon dator är det svårt att hänga med överallt. Men nu har jag läst och vet. Det högg till i hjärtat på mig, och jag tänker på han som jag visste vem det var, och jag tänker på er som var nära dem båda, eller någon av dem.
Min älskade Toshiba, vila i frid
Fan.
Jag höll på att börja gråta. Jag trodde först att inget på datorn gick att rädda. Tanken på att bilderna på lilla Oliver och att mina texter skulle vara borta gör mig skakis. Men tack, Gud, det gick att rädda. Jag kan pusta ut.
Men faktum kvarstår: jag har verkligen ingen dator längre. Jahapp...
Fan! Fan! Fan!
Har jag sagt att jag älskar Katrin Schulman?
Något som nästan är ännu skönare är alla roliga kommentarer som folk skriver. Det vill säga de som inte förstår sig på henne och skriver att hon är en fjortis och beter sig som en tönt och är dum i huvudet och försöker vara något hon inte är och så vidare. Herregud. Fatta folk, hon är rolig och hon är skön! Hon skriver verkligen om absolut ingenting, men det är ofta så fantastiskt kul. Nyligen skrattade jag rakt ut åt hennes inlägg om choklad/bajs. Jag vet inte varför. Troligen har det att göra med hennes roliga underton. Min trötthet är väl säkert också en bidragande orsak för tillfället...
En som kommenterade hos Katrin idag kallade vår yngsta prinsessa för Madeleine Bearnaisedotte. Det måste varit det roligaste jag hört idag (jag har inte hört så mycket roligt idag, men det hade kunnat varit det roligaste även om det varit en rolig dag).
(Och ja, jag är trött. Jag har jobbat på mitt reportage sedan jag slutade på jobbet vid nio och jag tror att det är dags att sova. Jag sover i föräldrarnas gästrum inatt, eftersom jag ändå måste hit och sitta vid deras dator så fort jag ätit frukost imorgon. På det här viset sparar jag tid. Men jag längtar redan efter sängen hemma hos mig...)
Varför gör man (eh, läs: jag) så?
Tanken på att lägga upp ett paket bindor, en paket tamponger och en stor chokladkaka på bandet på Ica kändes lite... jobbig. Så jag varvade med färskt bröd, mjukost och cola.
Ja, för tänk om jag hade nöjt mig med mensskydd och choklad, som var det jag egentligen skulle ha. Tänk om människan i kassan då hade kopplat choklad plus Libresse och Always till att jag har mens. Tänk! Vilken katastrofal katastrof det hade varit!
Egentligen vet jag ju att jag helt enkelt bara är lite klokare, lite mer mogen... höhö.
Leksand i allsvenskan 07/08 - obesegrade på hemmaplan
Igår var det sista hemmamatchen för Leksand i allsvenskan. Vinst med 8-1, vilket innebär att vi är obesegrade på hemmaplan i grundserien. Men det var en tråkig match, tror jag. Att jag höll på att somna borde åtminstone tyda på det. Visserligen var jag även sjukt trött, men ändå.
Bilresan Leksand-Falun var i alla fall det roligaste. Tre nyktra killar och en nykter tjej (jag), och man skulle nog kunna tro att vi alla var ganska... packade. Det var Hipp Hipp-hejaramsor för fulla muggar, omgjorda Leksandsramsor och hej och hå. Lillebror och jag i baksätet körde »NI DÄR FRAMME ÄR NI KLARA?» som självklart fick ett givet svar från grabbarna i framsätet. Okej, det här kanske inte låter ett dugg kul för oinvigda eller andra torrbollar, men det lovar jag att det var.
Kuriosa: Det var efterfest i arenan efter matchen. Face-84 var där, ni vet, de fyra snygga tjejerna i Melodifestivalens första omgång. Snygga tjejer som när de började sjunga i Melodifestivalen visade sig vara de töntigaste i hela tävlingen. I Ejendals arena igår var de dock bra. Men när sångerskan svarade på sin egen fråga om varför de var där, genom att säga »Vi finns här för er som är lite sugna» blev det lite pinsamt igen...