barajagjohanna

Det känns som om jag har absolut nada att sätta på mig i det här vädret. Jag behöver uppenbarligen inhandla sommarkläder. Och jag har verkligen ingen lust att handla kläder överhuvudtaget.

Förbannade värme.

(Det är lugnt, jag blir på bättre humör snart. Och vänjer mig vid värmen.)

För ett år sedan sa jag att jag så gärna ville ha den där kursen, Kreativt skrivande A, i bagaget. Jag ville ha gått den kursen, för jag trodde att det kunde vara bra för mig.

Det visade sig att det var väldigt bra för mig. Kursen blev en enorm skjuts för självförtroendet. Det var läskigt att börja visa sina texter för andra, men det var också en nödvändig bekräftelse. Nu har jag även Kreativt skrivande B i bagaget. Terminen i Gävle, som blev till läsåret i Gävle, är nu slut. Vips! Två terminer passerade!

I början av A-kursen när vi pratade om skrivande överlag, att vara "skrivande personer", sa min lärare något om att det är lätt att inte ta sitt skrivande på allvar. Det är lätt att skjuta undan det och det är lätt att prata bort det som något som "bara är lite kul". Jag har verkligen under det här året, börjat ta mitt eget skrivande på allvar. Jag behöver få skriva, det är viktigt, oavsett om orden bara är för mig eller för allmänheten. Det kan nog vara svårt för många runtomkring att förstå behovet av att skriva. Men jag tror nästan att jag har fått människorna i min närhet att förstå, de verkar faktiskt acceptera när jag säger "jag ringer sen, jag måste bara få skriva nu medan det går".

Och det är ganska skönt. Att erkänna för mig själv, och för andra, att skrivandet är en ganska seriös del av mig.

En vecka till slutinlämning. Det går oerhört trögt nu och jag kräks snart på mina texter. De känns nästan dåliga, vilket är en oerhört jobbig känsla. Men jag tror jag kan ha en ingång för att komma vidare. Bör nog skriva ner den innan den försvinner...

Åh, jag orkar inte! Presenter är inslagna (jag är jättenöjd med vad de ska få, min lilla älsklingskille och min favoritsyster!), men städningen har jag inte orkat ta tag i, disken har jag inte orkat ta tag i, brev till försäkringsbolaget har jag inte orkat ta tag i, mathandlingen har jag inte orkat ta tag i. Framförallt har jag inte orkat ta tag i plugget. Läst lite har jag gjort. Men har jag skrivit? Nej, inte ett dugg, inte ett dugg på nästan en vecka. Oinspirerad. Okoncentrerad.

Jag orkar inte. Vill bara... göra ingenting. I en nystädad lägenhet.
Städa min lägenhet och diska min disk, någon?

Vilka sköna dagar i Östersund! Jag är imponerad över hur mysig staden är. Mysig gågata. Som en liten, liten stad men ändå precis allt man behöver och lite till. Och vilken fantastiskt vacker utsikt man har över Storsjön och de snöklädda bergstopparna i bakgrunden, samtidigt som det nästan är sommarvärme ute. Wow.

Oplanerat festande, planerat festande, förfest, efterfest, onyttig mat, fika, mycket skratt, regn, sol, kyla, värme och väldigt intensivt. Så har det varit. Det var längesedan jag kunde koppla bort allt var studier heter så pass länge. Så skönt!

Bilden beskriver egentligen våra dagar ganska så väl...

Nu är min "turné" avslutad. Jag är trött och det onda i halsen och mitt varma huvud säger att jag kanske håller på att bli sjuk. Det har jag inte tid med. Dags att ta hand om mig själv ikväll, tror jag bestämt.

Jag kom med tåget 13.45 till Östersund. Min kompis jobbar på ett hotell som ligger sissådär fem minuters gångväg från stationen. Hon slutade jobba 14.30, så jag skulle gå dit och möta henne. (Jag har aldrig varit i Östersund. Eller jo. Jag var sju år sist och minns ingenting.) Jag hade kikat på en karta och det var hur lätt som helst att gå till hotellet. Vänster, höger, vänster. Jag började med att gå, eh, rakt fram. Tänkte att det var lättare, och att jag skulle komma fram till den där vänstervägen ändå. Eh, det gjorde jag inte. På min lilla promenad hann jag se hela Östersunds centrum, massor av schyssta affärer, ett stort torg och lite mer öde ställen, och jag gick upp och ner, fram och tillbaka, hit och it. Ingen av de tre gatorna jag skulle gå på fanns. Svängde höger, vänster, höger och kom längre och längre bort.

Efter fyrtio minuter kom jag för mig att fråga efter den där gatan. Då var jag bara gatan nedanför. Vet inte hur jag lyckades, men jag hade gått som i en stor cirkel över hela centrala Östersund. Med handväska (tung på grund av dator), kamerväska och tung rullväska. Kanske vore en idé att följa vägbeskrivningen nästa gång. Min kära vän stod i receptionen när jag kom. Hon slutade precis. Vi tog en lång sväng på stan, provade skor, träffade hennes vänner, fikade med halloumipaninis och hade allmänt trevligt.

Nu är det Eurovision Song Contest, det är ostbricka, det är uppklätt och sedan är det utgång. På en torsdag? Tydligen.

Jag visste ju egentligen att det var idag (innan jobbet) som allt behövde fixas. Men det har nog helt enkelt varit lite för mycket med min lilla turné Uppsala-Gävle-Borlänge-Stockholm-Gävle-Falun-Östersund att jag tappat allt någonstans på vägen.

På tisdag ska jag ha läst ut en bok samt ha med mig en del sidor text i mitt projekt att lämna in till klassen. Med tanke på att jag jobbar hela dagen idag och tillbringar morgondagen i Stockholm, behöver jag alltså vara färdig med allt... typ nu. Eh, oj. Det har jag missat. Inatt satt jag och skrev, men inte med någon tanke på att jag ska skriva det färdigt för inlämning. Hade jag haft det i huvudet hade jag nog satt lite mera fart. Istället satt jag mest och redigerade och skrev blajblaj som jag säkert kommer vara tvungen att ta bort.

Boken kan jag ju alltid läsa i så mycket jag hinner på tåget imorgon. Men att välja ut text och få ihop det någorlunda sammanhängande och skriva ut sissådär sextio papper med text på båda sidor, eh, det får jag väl helt enkelt försöka mirakelfixa ikväll efter jobbet...

Det har varit Gävledag idag. "Gästlärare" Aase Berg, författare, höll i textseminarium. Det var kul att få respons på sin text från någon annan "i branschen", förutom klassen och vår vanliga lärare, även om den responsen också i princip alltid är jättebra. Respons behövs verkligen. Det är så lätt att känna att det börjar bli dåligt, att jag bara återberättar utan att gestalta. Då är det så skönt att höra att det är bra, att det faktiskt finns närvaro och att vissa delar till och med är snygga. Att höra det från de som jag tror vet vad de pratar om, det behövs för att återfå tron på sig själv och orka fortsätta. Herregud, vad ska jag ta mig till när kursen är slut?

Det är inte fel på mej
Det är bilderna det är fel på
Det är att rätt ska vara rätt, håll munnen stängd
och sudda sudda bort
Det är mattan som allting sopades under
Så där så att det bortglömda satte sej i speglarna
och spökena under sängen blev glada och farliga
och smög sej ut i vardagsrummet

Det är inte fel på mej
Det är bilderna det är fel på
Det är att studsmattan i källaren inte var till för att skratta på
och maten inte till för att njuta av
och familjen inte till för att ta tag i
och hemmet en plats att alltid rymma ifrån
Men om sen någon ropar en tillbaka
innan man hunnit bort
Hur ska man då lära sej
att längta hem

Det är inte fel på mej
Det är bilderna som blivit fula och trasiga
När någon ligger i min famn och berättar om sin kärlek
och jag glömmer bort att den faktiskt kan vara sann
Även det vackra kan vara sant
Även det man aldrig trodde på kan bli sant
Och då får man inte skratta bort det
Då får man lova att åtminstone försöka hålla i det lite grann
Tills man lär sej att det inte är farligt
Tills man äntligen fattar att det är bilderna det är fel på
och lärarna som rättade mina prov
och tidningarna som vägrar berätta vad alla borde veta
och dom som aldrig lär sej
att närmsta vägen till mitt hjärta
inte är en omväg runt en lögn
och en rygg

Det är dom det är fel på
Det är bilderna ni gav mej det är fel på
Inte mej

Klockan tickar. Den har tickat alldeles för fort ikväll (inatt).

Men det är så oerhört dumt att sluta skriva när det plötsligt bara flyter på. Det finns ingen bättre känsla.

Jag kommer gråta när skrivarkursen är slut.

För 15 år sedan...
var jag en nioårig teaterapa.
ville jag bli författare.
älskade jag min (fula, hur kunde jag älska den?) fleeceväst som jag gick omkring med i skolan.

För 10 år sedan...
fick jag korsett för att min ryggrad skulle sluta krökas.
hade jag nedräkning eftersom jag skulle få åka på språkresa - men först om ett år...
skrev jag tjejtidning på nätet.

För 5 år sedan...
bodde jag i en etta i Uppsala.
läste jag journalistik och jobbade extra som telefonförsäljare och hade alldeles för mycket i skolan.
var jag aktiv inom Svenska Frisksportförbundet och åkte på kurser, ledde ungdomsträff och skrev tidning.

För 3 år sedan...
pluggade jag i Paris och skulle precis flytta från älskade Montmartre till Marais.
blev jag så fylld med upplevelser att jag fortfarande kan leva på det.
var det trettio grader varmt i Paris och jag var svettig var jag än gick.

För 1 år sedan...
var jag sjukskriven efter min ryggoperation.
hände det inte mycket om dagarna.
såg jag fram emot hösten som skulle innebära färdigläkt=träning och kreativt skrivande.

För 3 månader sedan...
var jag på babysång med min systerson.
läste jag kursen "Skrivande, identitet och makt" och hade extremt mycket att läsa hela tiden.
var jag nästan ständigt hög av endorfiner tack vare aerobics.

Igår...
jobbade jag och var så trött att jag somnade i kontorsstolen i några minuter.
var jag barnslig och pussade, sjöng, kittlade, matade, badade, bytte blöja och grimaserade åt Oliver.
hade jag väldigt svårt att få något vettigt gjort i pluggväg.

Idag...
jobbar jag igen och var så trött även idag att jag tog en kvarts sovande rast i massagestolen.
ska jag äntligen komma igång med träningen igen efter för mycket sjukdom.
känner jag mig hemskt stressad över allt jag ska hinna göra på en dag.

Imorgon...
måste jag nog handla mat.
ska jag skriva färdigt allt och skriva ut massor av papper till skolan.
blir jag intervjuad till en B-uppsats om att vara hockeysupporter.

Om 1 år...
bor jag troligen inte i Falun, utan i någon stad som börjar på S. Troligen.
hoppas jag att jag är nöjd med det läsår som går mot sitt slut.
har jag egentligen ingen aning om vad som händer i mitt liv.

Sitter och lyssnar på Iron Maiden (eh, jo, det är sant) och har lite ångest över att jag inte pluggar. I mitt huvud finns uppenbarligen inga ord som bildar bra meningar just nu. Jag kommer ingenvart. Kanske har jag annat i huvudet. Det stör mig, för jag behöver verkligen få någonting gjort här. De kommande dagarna behöver jag egentligen bara skriva-skriva-skriva. Det är en B-kurs i kreativt skrivande för tusan. Det är heltidsstudier och vi har ett skrivprojekt. Jag borde skriva mest hela tiden. Jag vill ju skriva det här. Skärpning!

(Sådär, nu har jag "sagt" det "högt", så nu kan ni vara på mig när jag får för mig att göra roligare saker som att resa bort, umgås med bäbis och sådant.)

Varför jag borde plugga är för att jag har följande saker till på tisdag:
* läsa en bok (som jag inte börjat med eftersom jag inte har fått den ännu)

* lämna in restuppgiften som jag fick när jag var sjuk sist
* lämna in ca tre A4 med text till halva klassen (visserligen färdigt, ska bara skrivas ut i 12 ex)
* deadline i litterär gestaltning (sex kapitel som verkligen måste genomarbetas)
(...och skrivprojektet fortlöper och snart är det dags för nästa inlämning...)

Jaha. Jag ska upp tidigt imorgonbitti för att jobba igen, så det är väl bara att försöka sätta igång.