Jag åker hem nu. Men min själ kommer alltid lysa dalablå.
I torsdags sa jag det så självklart, utan att tänka:
»Tåget hem går vid halv fem på söndag.»
Hem? Ja, till Sundsvall.
Stiko Per Larsson sjunger i Dalablå att min själ alltid kommer lysa dalablå. Och vintern rasar över oss igen. Jag ser bara döda träd och blad, men jag vet att en dag kommer jag tillbaks där allting började där jag var. Jag var säker på det där tidigare. Att själen alltid kommer att lysa dalablå är jag säker på, men det där med att jag kommer tillbaka... Jag inser ju att jobben som jag vill ha, inte finns här. Någon gång kanske jag kommer tillbaka, men det lär nog dröja. Just för tillfället önskar jag dock att jag fick stanna i Falun några veckor - för att vara ledig.
»Tåget hem går vid halv fem på söndag.»
Hem? Ja, till Sundsvall.
Stiko Per Larsson sjunger i Dalablå att min själ alltid kommer lysa dalablå. Och vintern rasar över oss igen. Jag ser bara döda träd och blad, men jag vet att en dag kommer jag tillbaks där allting började där jag var. Jag var säker på det där tidigare. Att själen alltid kommer att lysa dalablå är jag säker på, men det där med att jag kommer tillbaka... Jag inser ju att jobben som jag vill ha, inte finns här. Någon gång kanske jag kommer tillbaka, men det lär nog dröja. Just för tillfället önskar jag dock att jag fick stanna i Falun några veckor - för att vara ledig.
Till alla hockeysupportrar där ute
Nej, till oss kommer han inte. Men han spelar i Ejendals ikväll.
Pappa: Vad ska det bli här i kastrullen?
Mamma: Jerry Lee Lewis.
"Det här kan bara hända i Leksand"
Leksands IF:s VD Håkan Åman var, liksom jag och drygt 2800 andra Leksingar, på plats i Ejendals arena igår kväll/natt. Mötet Mora-Leksand spelades norr om Siljan, men vi valde att bojkotta Mora och ha en gigantisk hockeyfest på hemmaplan istället, med mat, barer, en 144 kvadratmeter storbildsskärm och liveband. Spelare, tränare och ledning var väl införstådda. De joinade oss dessutom efter matchen och hyllades som hjältar på scenen. "Det här kan bara hända i Leksand", säger Håkan Åman till Falu Kuriren.
Nästan 3000 Leksingar såg derbyt när Leksand spöade Mora med 5-3.
Billion Dollar Babies spelade efter matchen - väldigt bra!
"Vi älskar Leksand!"
Stämningen var, ja, vad ska vi säga, helt okej?
Efter matchen kom spelarna hem till Ejendals arena. De verkade bli skapligt förvånad över uppslutningen i arenan och både filmade och fotade publiken från scenen.
Matchhjälte Morten Green tog en svängom med Jesper Ollas.
När Pumpbolaget röjde järnet ville vissa vara med på scenen.
Nästan 3000 Leksingar såg derbyt när Leksand spöade Mora med 5-3.
Billion Dollar Babies spelade efter matchen - väldigt bra!
"Vi älskar Leksand!"
Stämningen var, ja, vad ska vi säga, helt okej?
Efter matchen kom spelarna hem till Ejendals arena. De verkade bli skapligt förvånad över uppslutningen i arenan och både filmade och fotade publiken från scenen.
Matchhjälte Morten Green tog en svängom med Jesper Ollas.
När Pumpbolaget röjde järnet ville vissa vara med på scenen.
Kortpraktiken bokad
I mars kommer jag att befinna mig två hela veckor i Falun. Greider kommer att få en trevlig praktikant!
Är man nästan fjorton månader kan man faktiskt själv!
När man får äta själv, är det bäst att man har en halklapp som är som en hel tröja. Annars får man byta kläder flera gånger om dagen. Att man blir smutsig i hela ansiktet gör inget - det får moster tvätta bort sen.Det är kul att ta gafflar från alla andra runt matbordet. Då kan man ju ha en gaffel i varje hand och slänga en annan på golvet. När man äter själv kan det visserligen hända att det bara är en fjärdedel av maten som hamnar i magen. En annan fjärdedel hamnar runt tallriken och på haklappen och hälften av maten hamnar lätt under bordet och stolen.
Men det viktigtaste är väl att det är roligt att äta? Är mamma sedan orolig för om man har fått i sig tillräckligt med mat, så är det ju okej att moster matar en med yoghurtefterrätt. Och så kan man alltid få russinen från mosters saffransbulle vid kvällsfikat...
Godisfrukost
Jag äter inte vitt bröd normalt, men jag kunde inte låta bli när jag såg miniformbröden i frysen. En stor kopp svart vinbärste och ett gäng vitt rostbröd. Det är alltså min frukost idag. Förutom att inspektera frysen, har jag utforskat utbudet i kylskåp och skafferi. Dessutom har jag tittat vad mamma har skrivit på veckans matsedel. och det såg inte helt dumt ut. Hör själva: sesammarinerad lax, tacos, chokladfondue, quornbitar, fetaost, potatisgratäng...
Efter svettattacker och panikblåsa kom jag till Falun ändå.
Jag står på centralstationen i Sundsvall och ska ta ut mina biljetter när biljettmaskinen plötsligt säger att det är fel på mitt bokningsnummer. Det är en halvtimme kvar till tåget ska gå. Jag försöker igen. Fortfarande fel. Jag trycker mobilen närmare ögonen för att kolla så att jag verkligen ser rätt bokstäver och siffror på bokningsnumret. Min syn må vara halvdålig, men bokningsnumret är korrekt. Maskinen känner dock fortfarande inte igen det. Jag går till biljettkassorna, får köa ett par minuter och känner hur kissblåsan är lite för full. Väl framme vid kassan berättar jag att bokningsnumret inte fungerar. Killen bakom kassan trycker in numret på sin skärm. Ingen träff. Jag är redan svettig efter promenaden till stationen. Rullväskan har rullat lite tyngre än vanligt på grund av snön, och den lite för tunga ryggsäcken har vilat på axlarna som smärtsamt protesterar, liksom ryggen som svettas i protest. Jag tittar på klockan och undrar om killen i kassan kan kolla på SJ Prio-numret som biljetten är bokad på. Det kan han, men det finns inget bokat på det heller. Inte heller när han söker på namnet. Vilket telefonnummer är det bokat på? Jag uppger ett nummer. Det finns ingen bokning där. Nu känner jag hur det börjat bildats små pärlor av svett på pannan under mössan. Jag uppger ett annat telefonnummer som det kan vara bokat på, och ännu ett till. Tiden till mitt tåg ska gå krymper och jag börjar få lite panik. Killen ser stressad och uppgiven ut, men börjar söka igenom samtliga bokningar på hela tåget för att se om någon som matchar med min. Jag trampar av nervositet och full kissblåsa och torkar svetten på halsen och ber en tyst bön att jag får komma till Dalarna ikväll.
Tio minuter senare hittar han faktiskt bokningen, gömd någonstans bland andra bokningar. Han skriver ut fyra biljetter och jag kan tryggt få dem i min hand och kliva på tåget.
Och på det där tåget söderut var tanken att jag skulle sitta och läsa kurslitteratur, något som jag inte varit så duktig med som jag borde varit. Men... fröken Fjällen och herr Sportjournalist var ju på samma tåg, så det var liksom roligare att prata skit med dem. Ikväll har jag inte bara anlänt Falun och sett på film och ätit naturgodis med mamma, utan jag har även dissat Aftonbladets Casanova. (Hur kan man dissa en Casanova?) Förlåt, Henrik! Jag lovar att vi lunchar eller fikar så fort jag är i Stockholm!
Tio minuter senare hittar han faktiskt bokningen, gömd någonstans bland andra bokningar. Han skriver ut fyra biljetter och jag kan tryggt få dem i min hand och kliva på tåget.
Och på det där tåget söderut var tanken att jag skulle sitta och läsa kurslitteratur, något som jag inte varit så duktig med som jag borde varit. Men... fröken Fjällen och herr Sportjournalist var ju på samma tåg, så det var liksom roligare att prata skit med dem. Ikväll har jag inte bara anlänt Falun och sett på film och ätit naturgodis med mamma, utan jag har även dissat Aftonbladets Casanova. (Hur kan man dissa en Casanova?) Förlåt, Henrik! Jag lovar att vi lunchar eller fikar så fort jag är i Stockholm!
Snart jul?!
Det är tre veckor och fyra dagar till jag får åka hem på jullov föreläsningssfria veckor. Det känns jättesnart, men jäklar vad mycket det är som ska vara gjort till dess! Det här med att handla julklappar tror jag att jag kommer att få skjuta upp till den 23:e.
Om två veckor har vi redaktionsövning. Under två dagar ska vi producera en lokaltidning, som ska kunna konkurrera med Sundsvalls andra två stora tidningar. Jag hade inte tänkt att ta på mig något ansvarsområde, men under redaktionsmötet idag råkade jag ändå bli redaktör för familjesidan. Nyhetschefen tyckte tydligen att det skulle passa mig, och det värsta (?) är att jag tror att det gör det. Allmänreporter och redaktör för familjesidan, det känns som en lagom start. Det kommer att bli två tuffa dygn med arbete från morgon till kväll, men äntligen ser jag verkligen fram emot något, istället för att tycka att det är läskigt. Det här ska bli skitkul.
Om två veckor har vi redaktionsövning. Under två dagar ska vi producera en lokaltidning, som ska kunna konkurrera med Sundsvalls andra två stora tidningar. Jag hade inte tänkt att ta på mig något ansvarsområde, men under redaktionsmötet idag råkade jag ändå bli redaktör för familjesidan. Nyhetschefen tyckte tydligen att det skulle passa mig, och det värsta (?) är att jag tror att det gör det. Allmänreporter och redaktör för familjesidan, det känns som en lagom start. Det kommer att bli två tuffa dygn med arbete från morgon till kväll, men äntligen ser jag verkligen fram emot något, istället för att tycka att det är läskigt. Det här ska bli skitkul.
Inte alltid intetsägande
Bloggers normalt intetsägande ordverifiering är ibland ganska träffande.
Äntligen måndag?!
Det är verkligen vinter. Luften är frisk. Eller kall, om man vill se det så. Själv har jag kommit på att om man bara har tillräckligt mycket kläder, så är luften härligt frisk. Inte kall. Efter att snön har legat stilla länge, utan nysnö, virvlar nu den nu omkring i ivriga flingor i luften. Ändå är det inte lika jobbigt att ta sig ut med cykeln nu som det var för en vecka sedan - det går utmärkt att cykla nu när det är packad snö istället för is.Jag tänker inte träna idag. Hör och häpna. Anledningen? Min kropp gör ont! Jag har fått en ny idé - jag värmer upp med roddmaskin minst fem minuter innan jag kör t.ex. spinning eller aerobics. Jag läste nämligen i en tidning att man skulle bli snygg av tjugo minuters rodd i veckan, så varför inte försöka? Skämt åsido, det handlar främst om att jag har lite svårare att träna mage och rygg efter min operation, men detta fixar roddmaskinen ganska bra. Och det känns, kan jag tala om. Jag har gjort det tre dagar i slutet av veckan och jag känner mig helt mörbultad.
Så, dagens träning är inställd och utbytt mot soffhäng med försök till plugg. Dagens grupparbete är också inställt, eftersom en av våra gruppmedlemmar har fastnat i Stockholm på grund av snöovädret (vad är det med södra Sverige och snöhantering?!). Kvar på schemat står bara redaktionsmöte. Det är drygt tre timmar till jag måste ut i snön med cykeln. Drygt tre timmars lästid? Det skulle ju vara smart av mig. Men sminka sig, äta mat och diska kan ta väldigt lång tid ibland... (Jag känner mig inte så smart på läsfronten.)
Det är fest i min mun
Potatisomelett med pommes friteskrydda och mängder av parmesanost. HALLELUJA!
Två flugor i en smäll
I eftermiddag har jag pluggat i tvättstugan. I lägenheten finns så många distrationsmoment (dator, TV, bakning, matlagning, ja, till och med dammsugning, disk, rengöring av toalett eller kanske putsa lite på cykeln kan vara roligare än att läsa om masskommunikation på engelska).Under två timmar i tvättstugan hann jag läsa tjugo sidor om globalisering och fyra sidor masskommunikationsteori. Det känns... för lite. Å andra sidan finns det inte en chans att jag hade läst ens hälften så mycket om jag varit hemma.
Äh. Dags att ladda med frukt inför träningen.
Ett foto i timmen, lördagen 22 november
11.40 Förvånad över att ha sovit till nu utan att ens vakna, gör jag det jag alltid gör först när jag vaknar: startar datorn.
12.30 Sminkning. Viktiga grejer.
13.24 Lunch med parmesan över. Parmesan! Älskade, underbara, gudomliga parmesanost!
14.36 Träffade den här söta tjejen med pojkvän på stan. Hon var hungrig och slängde i sig en chicken wrap när vi hade tittat på julstjärnor och köpt hårfärg.
15.38 Tre blondiner. Jodå, det är sant. Det är bara det att jag precis fått hjälp att dölja det.
16.25 Jag har en egen frisör.
17.35 Vi gick till stan för att titta på julbelysningen och fick se det här. Lite humor.
18.55 Hemma och kokar broccoli efter en kall promenad från stan. (Nä, jag skulle inte bara äta broccoli.)
19.44 Läsa DN kan vara ett lördagsnöje. Eller nåt.
20.50 Suget efter något får mig att fixa en kopp te i en av mina underbara Londonkoppar.
21.39 Med Ida i telefonen (i ungefär två timmar umgicks vi via telefonen).
22.45 Suget är inte borta, så smoothie och smörgåsrån får bli sent kvällsmål.
Fortsatt serieledning för Siljans enda lag
Leksand vann seriefinalen med 5-2 när vi hade hockey- och godiskväll hos fröken Siljan ikväll.
Jag skulle kunna hylla Läck och jag skulle kunna säga vilken skön och viktig seger just den här segern var. Och så skulle jag säkert kunna säga en massa annat också. Men jag är alldeles för trött för att orka skriva något mer. Växjös tränare Janne Karlssons uttalande till Aftonbladet får stå för slutklämmen:
- Leksand gör oss dåliga.
Antingen gillar de mig. Eller så hånar de mig.
Jaha? Troligen är det 118100 de gillar. Men varför ska jag in i bloggrullen? Och vad är bloggrullen?
Livsnödvändig shopping
Apelsin, banan, kiwi, äpplen, gurka, broccoli, potatis, quinoa, parmesan, ägg, crème fraiche, matlagningsgrädde, mjölk, sojakorv, quornbitar... Skåningen och jag var på Coop och handlade samtidigt och han tyckte inte att min varukorg såg särskilt studentig ut. Och nä, det kanske den inte gjorde. Ungefär hälften av allt var dessutom ekologiskt (jag kan inte låta bli att välja ekologiskt om det finns ett val och det inte kostar multum). Nä, min varukorg kommer nog aldrig bli typiskt studentig.
Vad skåningen handlade? Han skulle storhandla, sa han. Grillkorv, falukorv, korvbröd, mjölk och smör. That's it.
Vad skåningen handlade? Han skulle storhandla, sa han. Grillkorv, falukorv, korvbröd, mjölk och smör. That's it.
Ett försök till norrländska
Jag orkar som inte skriva något. Vars är inspirationen?
(När jag skriver sånt här brukar det snart komma ett gäng med inlägg.)
(När jag skriver sånt här brukar det snart komma ett gäng med inlägg.)
Nej, dåligt förslag, jag äter inte skinka.
Johanna till 118100 kl 00:04
Finns det någon pizzeria i sundsvall som har öppet nu?
118100 till Johanna kl 00:09
Tyvärr så verkar alla pizzerior i Sundsvall ha stängt just nu. Får vi istället rekommendera att ni försöker vispa ihop något hemma i köket, till exempel en varm macka med ost och skinka som pizzasurrogat.
Finns det någon pizzeria i sundsvall som har öppet nu?
118100 till Johanna kl 00:09
Tyvärr så verkar alla pizzerior i Sundsvall ha stängt just nu. Får vi istället rekommendera att ni försöker vispa ihop något hemma i köket, till exempel en varm macka med ost och skinka som pizzasurrogat.
Fest? På en TISDAG?!
Jo.
Jour-08 ska ha klassfest. Vi är lediga imorgon, så man skulle ju kunna säga att det är... lördag, typ.
Jour-08 ska ha klassfest. Vi är lediga imorgon, så man skulle ju kunna säga att det är... lördag, typ.
Nä, vadå, vi behandlar väl inte flickor och pojkar olika...
På Rachel Ray visar man designerkläder för barn. In kommer ett par tvillingpojkar i shorts, skjorta och jacka, och Rachel utbrister:
»Åh, vilka coola killar! Jättehäftigt! Wow!»
Sedan kommer ett par tvillingflickor och visar en kjol, en t-shirt och en munkjacka. Lika coola som killarna. Rachel går upp i falsett utbrister:
»Herregud! Aaaaaaw. Så söta! Åååååh! Vem bryr sig om kläderna? Man vill ju bara krama dem!»
Det lustiga är att jag skulle vilja påstå att både pojkarnas och flickornas kläder är just coola. Men medan pojkarna får uppmärksamhet för hur coola de är, får flickorna uppmärksamhet för att de är söta. Vad tror ni pojkarna respektive flickorna strävar efter att vara sedan?
»Åh, vilka coola killar! Jättehäftigt! Wow!»
Sedan kommer ett par tvillingflickor och visar en kjol, en t-shirt och en munkjacka. Lika coola som killarna. Rachel går upp i falsett utbrister:
»Herregud! Aaaaaaw. Så söta! Åååååh! Vem bryr sig om kläderna? Man vill ju bara krama dem!»
Det lustiga är att jag skulle vilja påstå att både pojkarnas och flickornas kläder är just coola. Men medan pojkarna får uppmärksamhet för hur coola de är, får flickorna uppmärksamhet för att de är söta. Vad tror ni pojkarna respektive flickorna strävar efter att vara sedan?
Energi
Nu längtar jag efter Oliver.
Då och nu
Att kunna träna är fantastiskt. Aerobics, spinning, skivstång, core, yoga, gym, step up... Jag kan träna i princip vad jag vill. Det är någon övning på core och yoga som inte går helt optimalt, men överlag fungerar det långt över alla förväntningar. Det är nästan inte ett enda träningspass som går mig förbi utan att jag tänker på att det är helt otroligt att jag klarar av det.
Varför det? undrar ni. Det är väl inget konstigt att kunna träna?
Det var ett tag sedan jag skrev om det här nu. Det upptar inte mina tankar på samma sätt längre. Men ibland kommer det över mig. För snart ett år och nio månader sedan genomgick jag en stor ryggoperation på grund av min skolios. Man gick in genom ett 40 centimeter långt snitt från magen, upp längs sidan och bak på ryggen, och rätade upp min sneda ryggrad med hjälp av titanstänger och -skruvar.
Jag är alltså stelopererad i ländryggen. Och jag tränar som aldrig förr.
Jag låg på barnkirurgiska avdelningen på Universitetssjukhuset i Linköping när vintern blev till vår under åtta dagar 2007. När alla slangar från kroppen var borta efter fem dagar, kunde jag lite lätt börja försöka gå med gåbord. Jag blev hemflugen till Dalarna med ambulansflyg och kunde varken ta på mig ett par byxor eller resa mig från en stol utan hjälp. Jag fick bo hos mina föräldrar den första tiden, eftersom jag inte ens orkade lyfta en kastrull. Jag knaprade morfin i tre veckor och gladdes åt att orka gå tio extra meter på min dagliga promenad till brevlådan.
När min kusin gifte sig tre månader efter min operation, kämpade jag och ryggen för att orka vara med. Jag fick inte träna på ett halvår, mer än att gå promenader. Men när alla andra dansade på bröllopet, blev jag så sugen att jag inte kunde låta bli att ta några små och försiktiga buggsteg med pappa. Långsamt, långsamt...
Att jag idag skuttar omkring på aerobicspass känns alltså smått euforiskt.
Jag är inte lika smidig som före operationen. Inte lika vig. Jag är lite stel ibland när jag varit stilla länge. Jag har ingen känsel på en del av magen. Jag har dålig känsel eller är överkänslig på vissa delar av vänstersidan och någon muskel i magen är inte riktigt normal. Visst kan jag bli sjukt frustrerad och förbannad av att inte klara av att göra den där vridningen på yogan. Visst kan jag bli ledsen av att inte känna något på magen. Men oftast blir jag bara överväldigad av känslan av var jag är idag. Vad spelar det för roll att tappa känseln, när jag inte har en krök på 55 grader i ryggen längre? Förutom att jag ser mycket rakare ut idag, så är jag dessutom i princip aldrig trött i ryggen, till skillnad från att ha varit det var och varannan dag före operationen.
Skolios är en snedvridning av ryggraden. Det här är min ryggrad då och nu. Det påminner mig om vad det är jag har gjort. Men framförallt brukar det ge människor runtomkring en bättre förståelse. Operationen och tiden kring den är avlägsen nu, men när jag ser bilder, kommer allt tillbaka. Hade jag inte gått igenom den här operationen, hade min ryggrad sakta men säkert fortsatt att krökas. Om ungefär tio år från nu hade jag, enligt min läkare, troligen inte kunnat stå upprätt längre. Även om det är svårt att sätta ord på tankarna och känslorna, så finns åtminstone en klar känsla där, och den har jag tjatat om hela tiden: att det känns overkligt att det är jag som har gjort det här. Idag är jag normal, bortsett från att jag har lite titan i ryggraden.
På ett halvår fick jag inte träna, för då läkte fortfarande skelettet. Mitt första träningspass skedde nästan exakt på halvårsdagen. Det gick bra, men det tog nästan ytterligare ett halvår för mig att träna helt normalt igen. Så sent som för en månad sedan testade jag core igen, och jag testade rygglyften på gymet för första gången sedan jag opererades - allt för att bli lycklig av att inse att jag klarar även det.
När månadens egoinlägg nu lider mot sitt slut, kanske ni förstår varför jag tycker att det är helt underbart att kunna träna så mycket och så pass problemfritt som jag faktiskt gör. Endorfinkickarna kommer givetvis från träningen i sig, för att jag tycker att det är så roligt. Men tankarna »jag kan! jag kan! jag kan!» gör utan tvekan sitt.
Varför det? undrar ni. Det är väl inget konstigt att kunna träna?
Det var ett tag sedan jag skrev om det här nu. Det upptar inte mina tankar på samma sätt längre. Men ibland kommer det över mig. För snart ett år och nio månader sedan genomgick jag en stor ryggoperation på grund av min skolios. Man gick in genom ett 40 centimeter långt snitt från magen, upp längs sidan och bak på ryggen, och rätade upp min sneda ryggrad med hjälp av titanstänger och -skruvar.Jag är alltså stelopererad i ländryggen. Och jag tränar som aldrig förr.
Jag låg på barnkirurgiska avdelningen på Universitetssjukhuset i Linköping när vintern blev till vår under åtta dagar 2007. När alla slangar från kroppen var borta efter fem dagar, kunde jag lite lätt börja försöka gå med gåbord. Jag blev hemflugen till Dalarna med ambulansflyg och kunde varken ta på mig ett par byxor eller resa mig från en stol utan hjälp. Jag fick bo hos mina föräldrar den första tiden, eftersom jag inte ens orkade lyfta en kastrull. Jag knaprade morfin i tre veckor och gladdes åt att orka gå tio extra meter på min dagliga promenad till brevlådan.
När min kusin gifte sig tre månader efter min operation, kämpade jag och ryggen för att orka vara med. Jag fick inte träna på ett halvår, mer än att gå promenader. Men när alla andra dansade på bröllopet, blev jag så sugen att jag inte kunde låta bli att ta några små och försiktiga buggsteg med pappa. Långsamt, långsamt...
Att jag idag skuttar omkring på aerobicspass känns alltså smått euforiskt.Jag är inte lika smidig som före operationen. Inte lika vig. Jag är lite stel ibland när jag varit stilla länge. Jag har ingen känsel på en del av magen. Jag har dålig känsel eller är överkänslig på vissa delar av vänstersidan och någon muskel i magen är inte riktigt normal. Visst kan jag bli sjukt frustrerad och förbannad av att inte klara av att göra den där vridningen på yogan. Visst kan jag bli ledsen av att inte känna något på magen. Men oftast blir jag bara överväldigad av känslan av var jag är idag. Vad spelar det för roll att tappa känseln, när jag inte har en krök på 55 grader i ryggen längre? Förutom att jag ser mycket rakare ut idag, så är jag dessutom i princip aldrig trött i ryggen, till skillnad från att ha varit det var och varannan dag före operationen.
Skolios är en snedvridning av ryggraden. Det här är min ryggrad då och nu. Det påminner mig om vad det är jag har gjort. Men framförallt brukar det ge människor runtomkring en bättre förståelse. Operationen och tiden kring den är avlägsen nu, men när jag ser bilder, kommer allt tillbaka. Hade jag inte gått igenom den här operationen, hade min ryggrad sakta men säkert fortsatt att krökas. Om ungefär tio år från nu hade jag, enligt min läkare, troligen inte kunnat stå upprätt längre. Även om det är svårt att sätta ord på tankarna och känslorna, så finns åtminstone en klar känsla där, och den har jag tjatat om hela tiden: att det känns overkligt att det är jag som har gjort det här. Idag är jag normal, bortsett från att jag har lite titan i ryggraden.
På ett halvår fick jag inte träna, för då läkte fortfarande skelettet. Mitt första träningspass skedde nästan exakt på halvårsdagen. Det gick bra, men det tog nästan ytterligare ett halvår för mig att träna helt normalt igen. Så sent som för en månad sedan testade jag core igen, och jag testade rygglyften på gymet för första gången sedan jag opererades - allt för att bli lycklig av att inse att jag klarar även det.
När månadens egoinlägg nu lider mot sitt slut, kanske ni förstår varför jag tycker att det är helt underbart att kunna träna så mycket och så pass problemfritt som jag faktiskt gör. Endorfinkickarna kommer givetvis från träningen i sig, för att jag tycker att det är så roligt. Men tankarna »jag kan! jag kan! jag kan!» gör utan tvekan sitt.
Döskallar till julen
Jag äger en pepparkaksform. En ascool döskalle.
Jag trodde att jag ägde en pepparkaksform i alla fall.
Vi (bakkompanjonen fröken Gästrikland och jag) upptäckte nämligen att jag egentligen äger hur många som helst. Det går ju faktiskt utmärkt att göra runda pepparkakor med hjälp av olika glas. Dessutom äger alla en kniv. Att skära ut sina egna figurer går också bra.
Att fixa egen glasyr och skriva galet barnsliga saker på pepparkakorna gör dessutom bakningen sjukt rolig.
En hel dag gick åt i köket, med julbak, matlagning, lunch, mer julbak och så fika. Aerobics fick avsluta en fantastiskt rolig - och god - dag.
Kvällens fråga: Hur tusan jag ska hinna läsa kurslitteratur och dagens DN när jag har 150 julbakbilder att kolla igenom och redigera?!
Kvällens jag-veeeeet: Jag borde prioritera om - att läsa istället för att fixa bilder...
Två sockerbagare, de bor i Sundsvall...
Igår singlade stora, tjocka och tunga snöflingor ner från himlen. En efter en la de sig bekvämt på marken. Idag ligger de kvar. Det vita snötäcket tillsammans med solstrålarna och ett par minusgrader, känns som ett perfekt upplägg för julbak. Snart ska jag gå till Ica för att handla ingredienser. Julbak är nämligen precis vad fröken Gästrikland och jag ska ägna oss åt idag. Båda bakar. Jag fotar. Hon skriver. Båda äter. Sedan ska det publiceras.
DN Söndag ger Paristips, förresten. Ni kan ju gissa var jag blir sugen på att åka...
DN Söndag ger Paristips, förresten. Ni kan ju gissa var jag blir sugen på att åka...
Göra så lite som möjligt
Festligheter under helgen är mer regel än undantag här. Men inte den här helgen. I två veckor har jag tjatat om hur mycket jag längtar till just denna helg - för att ta det lugnt! Troligen blir jag bara hemma ikväll och imorgon blir det bara mys. Det ska bli så skönt, så skönt, så skönt.Just nu har jag dessutom skrivarinspiration. Det har jag saknat.
Trevlig helg för tusan!
Underkylt slask
Fanns inte det begreppet tidigare så finns det nu.
Herregud!
Cyklar jag så får jag ta det extremt försiktigt - cykeln glider liksom åt alla håll hela tiden. Går jag med cykeln (vilket jag måste göra i uppförsbackar just nu eftersom växlarna slutat fungera lagom till bromsen blev lagad), så är det farligt, eftersom jag glider. Över järnvägen gick det sämst - ett steg fram och två tillbaka.
Det lär ju inte direkt bli varmare framåt kvällen, så när det underkylda slasket fryser till ordentlig is kommer det att gå åt helvete där ute på vägarna. Jag vågar inte ens ta mig ut för att handla. Hej, isgata deluxe!
Herregud!
Cyklar jag så får jag ta det extremt försiktigt - cykeln glider liksom åt alla håll hela tiden. Går jag med cykeln (vilket jag måste göra i uppförsbackar just nu eftersom växlarna slutat fungera lagom till bromsen blev lagad), så är det farligt, eftersom jag glider. Över järnvägen gick det sämst - ett steg fram och två tillbaka.
Det lär ju inte direkt bli varmare framåt kvällen, så när det underkylda slasket fryser till ordentlig is kommer det att gå åt helvete där ute på vägarna. Jag vågar inte ens ta mig ut för att handla. Hej, isgata deluxe!
Avslöjad!
Jag stiger in i entrén på Friskis, drar kortet i kortläsaren, klickar på spinning på datorn och den automatiska rösten som normalt säger »välkommen» och sedan låter mig vara ifred, säger:
Välkommen. Andra gången idag.
Eh. Jo, alltså. Jag var ju här på lunchen. Men, alltså, det var ju inget hårt tränande. Det var ju bara ki balans. Det är ju bara lite lätt träning. Ju. Alltså. Jag ska vila senast på måndag, okej?
Välkommen. Andra gången idag.
Eh. Jo, alltså. Jag var ju här på lunchen. Men, alltså, det var ju inget hårt tränande. Det var ju bara ki balans. Det är ju bara lite lätt träning. Ju. Alltså. Jag ska vila senast på måndag, okej?
Agera hejarklack, någon?
Nyss ryckte jag till, slog upp ögonen och upptäckte att jag hade somnat med boken på magen. "En bok om samspelet mellan medborgarna, medierna och de politiska makthavarna." Nu gäspar jag igen. Egentligen är det intressant, så jag förstår inte varför det alltid blir så jobbigt i kurslitteraturform. Jag har inte ens börjat med boken om masskommunikation ännu. Den är på engelska. Bara det får mig att vilja sova till jul. Jag behöver verkligen något peppande för att kunna ta mig igenom böckerna, för det här går inte fort fram.
Träning med YouTube
För ett par veckor sedan kunde jag ha lite avslappningsövningar med mig själv tack vare att YouTube är fullproppat med avslappnings- och meditationsmusik. Och alltså, visste ni är det finns aerobics- och dansprogram på YouTube? Ni kan ju gissa vad jag med min aerobicsabstinens har gjort i eftermiddag! Hahaha!
Makt och medier, globalisering och kommunikation...
...och så tar vi allt på engelska!
Läsa. Läsa. Läsa. Läsa. Läsa. Läsa. Läsa. Läsa. Läsa. Läsa. Läsa. Läsa.
Jag vill hellre träna, men den trasiga cykeln gör mig lat. Orka gå!? Någon gång måste jag ju dock gå, jag lär ju lämna in cykeln på lagning. Helst idag.
Nedräkning till kvällens hockeymatch gör att jag måste läsa. Nu. Men min självdisciplin är dålig.
Inte utan min cykel
Mitt nya cykellyse behövdes knappt när jag cyklade hem vid midnatt. Det som såg ut att vara fullmåne lyste nämligen upp den annars så kolsvarta backen upp till höghusen där jag bor. Det var fint ute. Kylan som bet fast i kinder och lår spelade inte så stor roll. Himlen var klar och luften frisk. Fint. Jag trampade uppför, ända till det blev plant igen.
Det var då det hände.
Vajern till höger handbroms släppte. Bromsen tar inte längre. Alls. Mitt fordon är trasigt! Kaputt! Trasig cykel är lika med handikappad Johanna.
Det var då det hände.
Vajern till höger handbroms släppte. Bromsen tar inte längre. Alls. Mitt fordon är trasigt! Kaputt! Trasig cykel är lika med handikappad Johanna.
Tid av bästa kvalitet
Först minst två timmars kvalitetstid med en chai latte i handen och fem tjejkompisar i soffan på Barista. Mina tjejer och jag har blivit ganska duktiga på att inte bara prata skola. Bröllop och bostadsbidrag kan vara så mycket roligare ämnen, liksom.
Därefter en och en halv timmes (!) kvalitetstid med fröken Siljan via telefon.
Nu kvalitetstid med mig själv på spinningcykeln.
Jag gillar kvalitetstid.
Jag gillar fikabilder också...
"Så blir du stark, snygg & symmetrisk"
Fitness Magazine tipsar om "steg för steg till din idealkropp". Vad skönt - en enkel guide för att bli snygg, vilken grej! Bläddrar man lite, får man reda på att man måste ha en medicinboll, två fitnessbollar och ett par hantlar till hjälp, så det är inte helt gratis (om man inte går till gymet). Men ändå, det ser ju jätteenkelt ut att bli idealsnygg. Vem har inte väntat på det, liksom?
Att skaffa sig rutiner
Jaha... vadå...? Dagen har ju bara börjat... ska jag cykla hem nu? Ungefär så kände jag efter den timmes korta introduktionen till vår nya kurs. Samtidigt lämnade jag föreläsningssalen med en skön känsla av att inte behöva gå tillbaka till skolan förrän på fredag. Men jag har blivit lite förslappad och skulle behöva få lite rutin på vardagen. Jag tror bestämt jag måste skaffa mig det på egen hand.Mitt i spagettikokandet, undrar jag dock: ska jag åka till Uppsala på onsdag förmiddag? Eller ska jag stanna i Sundsvall? För att kunna vara härifrån ända till nästa föreläsning, behöver dock kurslitteraturen komma. Kontot säger också att jag borde hålla i pengarna och stanna kvar hemma. Och att vara i Sundsvall är ju aldrig fy skam, men...
Så, vad gör man nu? Framför mig ligger ett stycke DN, ett stycke Fitness Magazine och ett stycke Leva, alla olästa. Jag tycker aldrig att jag har tid att läsa tidningen, så bristen på kurslitteratur känns inte helt dum. Det blir tidningsfrossa till lunchen. Och kanske skriva snigelpost till moster och tacka för prenumerationen på DN?
Ah, underbara egentid. Jag kanske skjuter upp det här med rutiner ändå?
Sundsvall, söndag 9 november 2008
Trött dansendorfinsöndag
Det är galet roligt att bugga till discomusik, det blir sån härlig rytm, ni vet (eller det kanske ni inte alls vet?). Buggsteg, snurrar och dunkadunka på samma gång liksom. Alltså. Jag gillar att bugga, jag kan inte göra så mycket åt det. Men förlåt till alla som jag snurrade in i och trampade på fötterna inatt...
Vem blir Lucia? (Är det någon som bryr sig på riktigt?)
»På min fritid spelar jag flöjt och piano. Jag bara ääälskar att sjunga och sjunger i kör sedan många år tillbaka. Jag vill bli årets Lucia för att jag tycker att det är en fin tradition som sprider ljus i vintermörkret. Jag skulle älska att sprida värme, glädje och kärlek så här i adventstider.»
Bla, bla, bla, bla...
Inatt roade min lillebror och jag oss med att lyssna på alla kandidater till Medelpads Lucia. Vi såg både när de berättar om sig själva och när de skrålar natten går tunga fjät... Samtliga tycker givetvis att Lucia är en fin tradition och de vill allihopa gärna sprida värme och ljus omkring sig (gud så sött!) och jag mest undrar när någon ska säga något oväntat.
Inte förrän inatt har jag röstat på någon Luciakandidat, någonsin. Men jag råkade ge 16-åriga Linnea min röst, för att hon 1. var den enda som stack ut genom att säga att hon vill bli Lucia för att ha något att berätta för barnbarnen (fast hon vill såklart också sprida ljus eftersom det är en sådan fin tradition), 2. hade mormor som förebild och 3. var väldigt söt. Eller vänta, utseendet spelar väl ingen roll? Jo, allt Lucia handlar om är att vara så söt och populär som möjligt.
Jag kanske bara är bitter för att jag aldrig fick vara Lucia. Jo, förresten, en gång. Det var på lekis då alla fick vara vad de ville. Alla flickor utom en valde att vara Lucia. Förutom den elektriska Luciakronan med glitter i, hade jag även ett elektrisk ljus i handen. Så mycket ljus som möjligt, alltså. Kanske var det så att även jag, en alldeles oskyldig sexårig Lucia med blont, krusat hår, bara ääälskade att sprida ljus och värme omkring mig. Eller kanske inte.
Besök hemifrån
Om ungefär en timme anländer lite dalfolk till mig. Det är mamma, pappa och lillebror som gästar Norrland. Föräldrarna stannar bara ett dygn, medan lillebror stannar kvar till helgens slut - allt för att en stund få leva det studentliv han gillade så mycket senast han var här. Jag klandrar honom inte, jag gillar det också.
(Mamma har avslöjat att de kommer med ost, kex och kladdkaka. Jag är hungrig! Kan de komma någon gång då?!)
(Mamma har avslöjat att de kommer med ost, kex och kladdkaka. Jag är hungrig! Kan de komma någon gång då?!)
...nej, det är ingen vanlig dag, för det är någons födelsedag...
Den 6 november 2005 var en söndag. Jag hade dansat nykter på Harrys på natten, såg fram emot kvällens avsnitt av Floor Filler, var arg över bränderna som anlades kring Paris och jag var trött för att män var svin. Jag har inte en aning om vad jag syftade på, men jag hade säkert mina anledningar. Allt det här har jag koll på för att det var första dagen jag bloggade.1502 inlägg senare säger jag:
Grattis på 3-årsdagen, bloggen.
Bild
Tentamen i språkriktighet 10.15-15
»De stora författarna har aldrig varit skapade för att lyda grammatikernas lagar utan för att ställa upp sina egna...»
Paul Claudel
Amen. Men detta hjälper ju föga när man har tenta i språkriktighet. Jag tror att det här blir ganska svårt, faktiskt. För övrigt har jag världens sunkigaste matlåda idag. I brist på bra minne gjorde jag ingen dubbel middag igår, och fick kasta ihop en snabb matlåda vid midnatt. Det blir nudlar och falafel till lunch. När började det passa ihop, liksom?
Mulatter är chokladbruna, inte svarta
Att Obama skulle vara USA:s första svarta president är ju lite missvisande. Han är inte svart, han är ju brun!
Valvakan - nu i bilder
Vi trodde vi var elva, men vi var "bara" tio när vi räknade efter ordentligt. Mysigt, hursomhelst.
Bagaren...
...fixade scones!
Skedning.
Fika hela natten lång.
Innan tröttheten slog till på riktigt.
Filip, Fredrik, fröknarna Stockholm och Gästrikland, och så Aftonbladet.
Nej! Jag är för trött för att vara med på bild!
De som inte fick plats i sängen/soffan, hamnade till slut i horisontellt läge när träsmaken från golvet blev för stor.
Vi var sex trötta själar som höll ut till 6.30. Tre av oss skulle till skolan på morgonen. Själv sov jag från 7-14 idag. Nu kanske det är dags att vända tillbaka dygnet?
Hur snacket går framför Filip och Fredrik
Klockan är tjugo över fyra på morgonen och en flintskallig man är gäst hos Filip och Fredrik. Vi undrar vem han är.
Efter ett tag säger norrbottningen på långsam (det vill säga: helt vanlig) norrländska: Men alltså... frågan ä ju int vem han är. Frågan är ju, vars ä hans hår?
...varpå fröken Stockholm helt självklart svarar: Men det skulle ju vara konstigt om vi såg hans könshår.
?????
Med Filip och Fredrik i bakgrunden
Elva personer (läs: den blivande journalisteliten) på tjugotvå kvadratmeter. Valvakan har börjat. Vem somnar först?
(Inte jag. Här finns både nybakade scones, te, äppelpaj, sockerkaka, chips, dip och godis.)
(Inte jag. Här finns både nybakade scones, te, äppelpaj, sockerkaka, chips, dip och godis.)
Mormor har saknat er.
Nu är de tillbaka i stan - människorna som åkte hemhem under veckan utan lektioner. Inte för att jag inte har varit sysselsatt (för det har jag!), men det ska bli skönt att få träffa alla igen. Jag tror att imorgon natt inte bara kommer att bli en lång, utan också en rolig natt.
Den fettfria kladdkakan
Det har tjatats. Folk vill ha receptet. Så, varsågoda! Här är receptet på kladdkakan som har allt utom kalorier (fråga mig inte hur det går ihop, men det står så i receptet).Du behöver
3 ägg
2½ dl socker
1 dl vetemjöl
½ tsk bakpulver
½ dl kakao
2 tsk vaniljsocker
2 krm salt
250 g kesella
lätt rivet skal av en lime (gör inte samma misstag som jag återupprepar; att ta mer än en lime)
Gör så här
1. Vispa ägg och socker pösigt.
2. Blanda mjöl, bakpulver, kakao, vaniljsocker och salt och vänd ner det i äggsmeten.
3. Tillsätt kesella och limeskal.
4. Häll i smeten i en form (smord och bröad med kokosflingor blir gott).
5. Grädda i 200 grader i 20-25 min. Kakan ska vara lite kladdig.
6. Låt svalna. Pudra florsocker över och garnera med limeskivor.
Hundra procent student
Det är inte varje natt man blir bjuden på spagetti och pastasås i en stökig tjugotvåkvadratare tillsammans med två herrar, den ena mer onykter än den andra. Provisoriskt är bara förnamnet, främst med tanke på att det mesta av porslinet var smutsigt och fyllde den lilla diskhon i det knappt existerande köket, helt enligt studentmallen. Det är inte varje natt man slevar i sig mat med bara en tesil (!) eller bara en kniv på udda sjuttiotalsporslin.
Men någon gång ska ju vara den första. Klockan var halv fyra på morgonen när jag skrattade så att jag nästan grät av tanken på att jag aldrig har känt mig så studentig i hela mitt liv. Herr Plupp, som bjöd in oss på nattmat, dokumenterade händelsen med säkert två hundra bilder med sin superkamera. Hade jag bilderna skulle jag gärna lägga upp allihopa här. För det här blir ju inte alls lika kul i text, som det faktiskt var inatt.
Jag har inte sovit på 31 timmar för övrigt. Det börjar kännas nu.
Men någon gång ska ju vara den första. Klockan var halv fyra på morgonen när jag skrattade så att jag nästan grät av tanken på att jag aldrig har känt mig så studentig i hela mitt liv. Herr Plupp, som bjöd in oss på nattmat, dokumenterade händelsen med säkert två hundra bilder med sin superkamera. Hade jag bilderna skulle jag gärna lägga upp allihopa här. För det här blir ju inte alls lika kul i text, som det faktiskt var inatt.
Jag har inte sovit på 31 timmar för övrigt. Det börjar kännas nu.
Halloweenmiddag
Alltså. Nånting var jag ju tvungen att äta.
Tandoorigryta fanns redan i kylen, bara att värma på. Till den är det godast med pasta. Och den svarta pastan som jag har haft i minst ett år går ju ut om några månader. Och vadå, det är ju halloween. Bra uppladdning för kvällen?
Nånting var jag ju tvungen att äta, som sagt.
Bara sport, bara massor utav sport...
I veckans Sundsvalls Nyheter har man frågat en lokal sportpanel om aktuella sporthändelser. »Leksand går på som en ångvält i hockeyallsvenskan. Bör de elitserielag som riskerar hamna i kvalserien känna sig oroliga?» På det svarar Sundsvall Hockeys tränare Peter Gradin: »Det vi såg här i Gärdehov var något alldeles speciellt, det var bättre än bäst. Men över tio matchers spel i kvalserien tror jag elitserielagen är något bättre. Jag tror att de får det svårt borta mot dem och två förluster där duger nog inte.» Pär Styf, lagkapten och back i Timrå, tycker att elitserielagen inte bara ska vara rädda för Leksand. Han menar att allsvenskan känns bättre i år än tidigare. Om det kan jag inte säga så mycket - jag har ju inte sett särskilt många matcher den här säsongen.
Men det är den första meningen från Peter Gradin jag reagerar på. Bättre än bäst? Det lustiga är att jag, ärligt talat, inte tyckte att Leksand var jättebra den matchen, trots vinst över Sundsvall med 10-1.
Det som bilden visar ovan var det bästa från matchen igår. Domare Lärking var blind, och, hur ska vi uttrycka det... värdelös? Efter ett bortdömt mål blev det lite för mycket. Allas vår klackledare på norra stå har humor och jag kunde inte sluta skratta, trots förlust. Robin Söderlund skriver dessutom för superstars.nu att han på Siljans konditori i Leksand idag hört följande: »Jävlar vad Christer Lärking var bra igår. Han var helt klart bäst i Malmö.» Haha.
Bild
Men det är den första meningen från Peter Gradin jag reagerar på. Bättre än bäst? Det lustiga är att jag, ärligt talat, inte tyckte att Leksand var jättebra den matchen, trots vinst över Sundsvall med 10-1.
Det som bilden visar ovan var det bästa från matchen igår. Domare Lärking var blind, och, hur ska vi uttrycka det... värdelös? Efter ett bortdömt mål blev det lite för mycket. Allas vår klackledare på norra stå har humor och jag kunde inte sluta skratta, trots förlust. Robin Söderlund skriver dessutom för superstars.nu att han på Siljans konditori i Leksand idag hört följande: »Jävlar vad Christer Lärking var bra igår. Han var helt klart bäst i Malmö.» Haha.
Bild