barajagjohanna

Under dagen har jag fått en aha-upplevelse som jag inte riktigt vet hur jag ska känna inför.

Jag behöver inte gå här i tre år. Om jag vill kan jag ta ut min examen efter fem terminer. Den sjätte terminen innehåller valbara kurser och eftersom jag har 60 hp Kreativt skrivande, så kan jag tillgodoräkna det i utbildningen.

Den femte terminen innebär C-uppsats, vilket betyder att man kan jobba samtidigt. Hela den fjärde terminen har vi praktik. Detta innebär att det bara är tre terminer som vi kommer att läsa tillsammans på riktigt. Sedan kommer vi att spridas för vinden. Plötsligt känns det som att tiden kommer att rusa iväg hur snabbt som helst. Hjälp.

Nåja. Ska jag få någon examen överhuvudtaget är det nog bäst att sätta igång med studierna typ nu.

Det stormar så kraftigt att träden utanför nästan viker sig. Fönsterrutorna skallrar, liksom krukorna på fönsterbläcket. Till och med balkongräcket skakar så ordentligt att jag på allvar börjar fundera på om det kommer att slitas loss av blåsten.

80 minuters träningspass ikväll: spinning följt av styrka med gummiband och kroppsvikt.

Det känns i benen just nu. Äntligen känns det. Precis som det ska vara.

I ungefär 1,5 vecka har inte jag fått någon post hem. Alls. Medan mina andra nyinflyttade vänner har fått information från kommunen, har inte jag fått någonting. Medan de andra fått sin gratisprenumeration på Sundsvalls Tidning, har inte jag fått någonting. I ungefär tre veckor har jag dessutom varit utan fungerade VISA-kort. Även det har jag väntat med posten - utan resultat. När mamma tyckte synd om mig som inte ens fick ut pengar på bankomaten längre skickade hon kontanter (osmart, ja). Inte ens de har kommit fram.

En timme efter att jag sett postbilen åka förbi här utanför idag, ringde jag till det lokala postkontoret och frågade vad som har hänt.

»Du har inte fått någon post. Det skulle vi se i så fall», sa mannen som jag fick prata med.

Yeah right. Jag VET att jag ska ha fått post. Mamma postade till mig i torsdags och damen på det postkontoret LOVADE att kuvertet skulle finnas hos mig dagen efter. Det gjorde det inte. Inte ens idag kom det.

Ungefär en timme efter samtalet hörde jag något i dörren. En jäkla massa post ramlade plötsligt ner på dörrmattan - ungefär två timmar efter att postbilen varit här... Förutom reklam kom det välkomstbrev från kommunen, mitt efterlängtade VISA-kort, lite kontanter från mamma, eftersänd påminnelse på en räkning som jag aldrig fått, hyresavier utskrivna för en vecka sedan och så vidare. Du hittade min post ändå alltså, postgubbe?

På bara två och en halv veckor har jag missat att han reser sig utan stöd, att han har fått skor och en cool jacka, att han gapskrattar när han gungar och att han går litegrann. Men jag får dagliga rapporter om honom, från syster som berättar om hans nya påhitt, från svåger som skickar film via msn, från mamma som mailar bilder och från lillebror som mms:ar både bilder och filmer. Han är så stor! Det går så fort!

Jag längtar inte hem. Faktiskt inte alls. För jag trivs här i Norrland. Jag har lärt känna ett underbart tjejgäng och en massa annat kul folk och det händer saker hela tiden. Så nej, jag har ingen större lust att åka hem, faktiskt. Men jag längtar efter Oliver. (Och okej, efter mammas mat också.)

Jag kommer hem till 1-årsdagen. Om tre veckor.

Det har snart gått två veckor här och jag förstod tidigt att jag var en av de äldsta i klassen. Egentligen känner jag mig ung som 24-åring och innan jag flyttade hit trodde jag att jag skulle tillhöra medelåldern i klassen, kanske till och med lite yngre än medelålder. Idag vet jag att jag är en av de äldsta. Vi hade en oerhört trevlig lektion där vi fick reda på mer om varandra. Vi ställde upp oss på led. Yngst först, äldst sist. Så nu vet jag att av ungefär fyrtio personer, så är det bara tre stycken som är äldre än jag. Vi är dessutom bara tre stycken som är födda 1984, men jag är förstås äldst av oss eftersom jag fyller så tidigt på året. De som är födda tidigare än 1984 är inte ens födda på 70-talet. Den äldsta är född -81 och de andra två som är äldre än jag är födda -82 och -83. Lite mer än en tredjedel av klassen är 19 år och kommer direkt från gymnasiet.

Vi fick lite olika frågor och skulle ställa oss på olika ställen i salen beroende på vilket svar vi hade. (Jag älskar sådana här övningar!) På frågan "tycker du som journalist att du har ett samhällsansvar?", var det bara tre stycken som ställde sig på nej-sidan. Jag var en av dem. Vi var alla tre överens om att journalister absolut kan ha ett samhällansansvar, men ingen av oss vill jobba med den typen av journalistik.

Jag är imponerad över hur många i klassen som siktar på att bli utrikeskorrespondenter. Jag är förvånad över att det bara är fyra stycken som har föräldrar som inte är födda i Sverige. Hela klassen vet nu att jag, och tre stycken med mig, har varit sjukskriven en längre tid och/eller legat på sjukhus i mer än en vecka. Jag är också förvånad över att nästan alla är uppvuxna i villa och jag är imponerad över att nästan hälften av oss har bott mer än tre månader utomlands. Jag är även förvånad över att det bara är en som har varit arbetslös mer än i 90 dagar. (Eller kanske inte med tanke på hur många som kommer direkt från gymnasiet.)

Och vad säger detta om oss? Har det påverkat oss? Gett oss några erfarenheter? Klart det har.

För skillnaden mellan många av 19-åringarna och vi som är födda på den tidigare halvan av 80-talet, är ju främst erfarenheten. Medan den nykläckta gymnasiestudenten har gjort nationella prov, läst matte A och fyllt 18, så har jag hunnit med att vara både arbetslös och ha fast jobb, jag har bott i Paris i drygt tre månader, jag har skrivit tentor förr och jag har varit långtidssjukskriven. Men förutom erfarenheten, så är det inte jättemycket som skiljer min 19-åriga vän i Sundsvall från mina 32-åriga vän i Dalarna, faktiskt.

Det är nog bäst jag sätter punkt här innan jag börjar låta alldeles för pretentiös och blir alldeles för missförstådd. Jag ska cykla till stan med min granne. Fixarmässa på kårhuset och pubrunda står på schemat. Punkt slut, alltså.

Programansvarige säger: Jag vet att ni som sitter här har gått ut från gymnasiet med toppbetyg. Det vet jag.
Johanna tänker: Själv vet jag (eftersom jag kom in på 25:e reservplats) att jag förmodligen är den i den här journalistklassen som har gått ut med sämst betyg från gymnaiset. Jag är oerhört nöjd med mina betyg, men det är inga toppbetyg.

Programansvarige tillägger: Ni är vana att vara bäst i klassen. Men det är lika bra att ni vänjer er vid att det inte kommer att bli så här.
Johanna tänker: Ha! Vilken tur att jag inte är van vid att vara bäst i klassen och inte heller bryr mig om att vara någon toppelev. Jag kämpar med den långsamma läsningen, kör mitt race och tycker det går bra ändå.

Programansvarig fortsätter: De flesta av er har inte skrivit en artikel förr och det första ni skriver kommer att vara värdelöst, vilket ni också kommer att få veta.
Johanna tänker: Vilken tur att jag har skrivit artiklar förr och vilken tur att min första artikel troligen inte kommer vara helt värdelös.

Programansvarige säger: Många av er har lämnat mamma och pappa och flyttat hemifrån för första gången och bara det är en stor omställning.
Johanna tänker: Jo, visst var det en stor omställning att flytta hemifrån... för sju år sedan.

(Johanna vill poängtera att hon från första stund tyckte väldigt bra om programansvarige, liksom om kursansvarige och den tredje mannen som klassen träffade idag.)

Mellan introduktionen och rektorns tal vid lunchtid idag fick jag smälla i mig en banan. Hemma hos en klasskompis på eftermiddagen drack jag lite te medan vi intervjuade varandra. På sena eftermiddagen hann jag stoppa i mig en Subway-macka vid ån innan hitta-i-stan-tävlingen började. På kåren ikväll var jag tvungen att beställa en hamburgertallrik för att klara mig. Nu kom jag precis hem och börjar fundera på när jag ska hinna äta om dagarna egentligen. Och det jag är här för - att plugga - när ska jag hinna med det?!

Typ nu. När jag egentligen borde sova.