Elva timmars arbetsdag
Det har varit jätteroligt att filma skid-SM under dagen. Jag är nöjd med min fotografiska insats och kände mig überseriös med presskort (okej, gästkort, men det var ju nästan samma sak) runt halsen, hörlurar över mössan och videokamera i handen. Det var oerhört kul att känna viljan till att verkligen få bra bilder, och därmed springa i den djupa snön i uppförsbacke för att hinna filma skidåkarna i skogen. Att jag dessutom tog bilder från en bra vinkel innan SVT:s fotograf gjorde det, kändes inte lite bra, utan ganska mycket.
Men mat- och vätskeintaget har varit dåligt. På eftermiddagen kom jag på att jag inte druckit något under dagen. Lunchen bestod av så lite lasagne att jag fick småäta banan och godis resten av dagen för att hålla blodsockernivån uppe. Och vid kvällens styrelsemötet hällde jag i mig kakor för att överleva. Nu är jag så trött att jag snart faller ihop. De som känner mig vet att jag avskyr att gå och lägga mig. Det är så tråkigt. Därför förstår ni nog hur extremt trött jag är, när jag berättar att jag nu skiter i allt vad mat, matlåda, disk och städning heter, och istället hoppar i säng. Bums.
Om jag kan tänka mig att jobba med TV?
TV skulle bli roligt att testa, tänkte jag innan den här kursen, men jag ville nog inte jobba med det. Det var nog inte min grej, riktigt... Jag gillar inte att stå framför kameran. Nu har jag lärt mig TV i en vecka och tre dagar och inser att det är så mycket mer än att bara stå framför eller bakom kameran. Det är också så mycket roligare än den halvtrista dagstidningsjournalistiken - något som jag ogillade redan när jag testade det på journalistiken i gymnasiet.
Om jag kan tänka mig att jobba med TV? Javisst. Det är hur kul som helst.
Vi har snabba nyheter och gör ett nyhetsinslag om dagen den här veckan. När mitt lilla TV-team kom till skolan i dag hade vi planerat att åka ut på en grej. Men efter att jag ringt ett samtal inför morgondagens inslag, tog vi ett snabbt beslut och valde att byta dag på våra knäck. På tjugo minuter var vi på en gymnasieskola här i stan och gjorde ett inslag om deras vårshow som hade trettioårsjubileum - och det kändes som på riktigt med snabba vändningar och snabba beslut. Det är nog ganska roligt att jobba som journalist ändå. På rätt ställe, vill säga. Göra TV, frilansa med skrivande reportage och skriva skönlitterärt vid sidan om, det kan nog vara min grej...
Min roll just i dag var varken reporter eller fotograf, utan researchare slash assistent slash producent slash packåsna slash redigerare - och det var skitkul! Men med detta "skitkul" kommer hårt jobb. Utan hårt jobb hade det troligen inte varit lika roligt, men jag är inte riktigt van vid de här långa dagarna. Dessutom blir man inte bara trött i huvudet, utan även i kroppen. Vi är nämligen inte vilket TV-team som helst - vi är det miljövänliga, gående TV-teamet. Vi slipper visserligen frysa eftersom vi pulsar i moddig snö med stativ och kamera hit och dit. Men just för tillfället känns det som om jag åkt snowboard tre hela dagar i rad, efter att inte ha åkt på några säsonger. Ni som har varit med om det, förstår känslan i min kropp. (Okej, lite av det onda i kroppen har väl sina spår i body combat och dans också förstås...)
Lite mer sömn hade inte varit dumt
Klockan är 05.59 när P3 väcker mig. Jag bokstavligen slår av klockradion, och somnar om, allt för att en ynka minut senare vakna av mobilalarmet. Mobilen ligger i soffan, för att vara tvingad att resa mig direkt. Risken finns att jag snoozar mig igenom morgonen annars. Jag reser mig upp, stänger av mobilen och sitter en stund i soffan och bara stirrar rakt fram.
Jag är för trött.
Det var längesedan jag kände en sådan här motvilja till att vakna och gå iväg till skolan. Jag skulle kunna betala dyrt för att få lägga mig i sängen om somna om. Men jag tvingar mig själv till vaket tillstånd, leker duktig genom att göra bra frukost och fixa mackor som jag ska ta på språng till dansklubben efter att jag får lämna skolan 17.30.
Jag är för trött.
Det var längesedan jag kände en sådan här motvilja till att vakna och gå iväg till skolan. Jag skulle kunna betala dyrt för att få lägga mig i sängen om somna om. Men jag tvingar mig själv till vaket tillstånd, leker duktig genom att göra bra frukost och fixa mackor som jag ska ta på språng till dansklubben efter att jag får lämna skolan 17.30.
Det är i alla fall inget fel på min vardagsmotion
Jag hade precis bestämt mig för att skita i träningen, då fröken Fjällen ringde och sa att hon och fröken Siljan tänkte joina mig på passet. Jag var seg och trött och hade ont i ena benet och var inte på topp. Träning var alltså precis vad jag behövde. Så, mina dalkullor och jag gick på body combat. Det var verkligen helt galet roligt. Boxning och sparkar i luften i ett kampsportinspirerat pass till skön musik var precis i min smak.
Mina ben kändes som spagetti efter passet. Vad bra att jag hade en halvtimmes promenad hem... Mina ben känns ännu mer som spagetti just nu. Vad bra att jag just i kväll har tvättid, så att jag måste springa upp och ner för fem trappor... Vad bra att en tvättmaskin är trasig, så att det tar längre tid att tvätta, så att jag får springa i de fem trapporna ännu mer... Vad bra att jag har den sedvanliga promenaden till skolan att se fram emot i morgonbitti. Vad bra att jag ska ränna runt i stan som TV-reporter. Vad bra att jag direkt efter skolan ska promenera upp till Sidsjön. Vad bra att jag ska dansa boggie woogie i nittio minuter. Vad bra att jag ska promenera hem sedan.
Mina ben måste älska mig.
Mina ben kändes som spagetti efter passet. Vad bra att jag hade en halvtimmes promenad hem... Mina ben känns ännu mer som spagetti just nu. Vad bra att jag just i kväll har tvättid, så att jag måste springa upp och ner för fem trappor... Vad bra att en tvättmaskin är trasig, så att det tar längre tid att tvätta, så att jag får springa i de fem trapporna ännu mer... Vad bra att jag har den sedvanliga promenaden till skolan att se fram emot i morgonbitti. Vad bra att jag ska ränna runt i stan som TV-reporter. Vad bra att jag direkt efter skolan ska promenera upp till Sidsjön. Vad bra att jag ska dansa boggie woogie i nittio minuter. Vad bra att jag ska promenera hem sedan.
Mina ben måste älska mig.
Nästan som sju sorters kakor
Jag upptäckte just hur många olika ostar jag har i mitt kylskåp. Där finns gouda, skrattande kon, cheddar, feta, halloumi och parmesan. Fattas bara brie för att samlingen ska vara komplett.
Bra söndag är lika med...
...skönt uppvaknande och stor frukost. Långfika med chai latte och vänner i Baristas myssoffa. Promenad i snöfall.
Det var länge sedan jag bodde bland så här mycket snö. Jag älskar att jag får pulsa och att kappan, halsduken, mössan och håret blir vitt. Jag känner till och med för att sätta på mig snowboardkläderna och dra ut och leka i snön. (Jag vet inte varifrån barnasinnet kom...) Det är hög tid för lillebror att komma upp och hälsa på med min bräda, så att jag får åka lite utför.
Det ska tydligen hjälpa mot tårar...
Medan jag surfar får jag mat lagad till mig. Vissa har det bra. Fast jag är lite osäker på om människan som lagar maten är helt frisk, med tanke på användandet av simglasögon till lökhackandet...
Mer bildjournalistwannabe än tidigare
Eftermiddagen ägnades åt föreläsning i bildjournalistik och det var länge sedan jag lyssnade så intensivt. Än en gång känner jag mig fasligt avundsjuk på bildjournalisterna. Jag vill också ha ordet "bild" framför min titel. Jag vill också lära mig foto med en journalistisk vinkel. Jag vill också!
Hela morgondagen kommer ägnas åt att göra direktare på stan och sedan redigera filmerna. Tre korta nyhetsinslag. Vi snackar tv, alltså. Jag hatar att stå framför kameran. Vår lärare påstår att alla som säger så egentligen ljuger, för att alla gillar att synas. Han ljuger. (Fast det om att alla egentligen gillar att synas stämmer nog.) Jag är inte särskilt bekväm ens framför en stillbildskamera, men det kan ändå gå an. Inte heller är jag bekväm med att höra min egen röst, men det kan också gå an. Men nu snackar vi videokamera. Film. Leka reporter. Det är obekvämt. Hittills har tv-undervisningen varit rolig, och jag hoppas att jag plötsligt kommer att börja tycka att det är roligt att stå framför kameran också (värre lär det ju bli att titta på det sedan). Att stå bakom kameran och filma bloopers och proffsigheter lär däremot bara bli roligt.
Hemtelefonen ringer.
Jag: Johanna.
Mansröst: Ja, hej hej.
Jag: Ja, hej?
(paus) Mansröst: Har jag kommit till pensionärsförbundet?
Jag: Nej, det har du inte.
Mansröst: Var har jag kommit någonstans då?
Jag: Du har kommit hem till Johanna.
Mansröst: Har jag kommit till Johanna?
Jag: Ja.
Mansröst: Jaha. Jag skulle till pensionärsförbundet.
Jag: Ja, men då har du nog slagit lite fel nummer.
Mansröst: Nej, jag har inte slagit fel nummer.
Jag: Nähä.
Mansröst: Nä, det var telegrafen som kopplade mig och sa att jag skulle komma rätt.
Jag: Jaha. Men då slog nog de fel nummer då.
Mansröst: Jaa... Men det var ju trevligt att jag fick prata med dig istället, Johanna.
Jag: Mmm...
Mansröst: Nog för att jag är gammal, men jag kan i alla fall slå rätt nummer.
Jag: (börjar tröttna) Ja...
Mansröst: Vad ska jag göra nu då?
Jag: Ja, du får nog ringa igen så att de får koppla dig till rätt nummer.
Mansröst: Ja, men vem vet om det blir rätt, det sitter säkert tio tjejer och svarar där. Vem vet vart jag hamnar?
Jag: Ja, nä...
Mansröst: Jaha...
Jag: ...
Mansröst: Nä, vet du, jag tror jag skiter i det här.
Jag: Jaha...
Mansröst: Det får räcka med att jag fick prata med dig! (Klick.)
Mansröst: Ja, hej hej.
Jag: Ja, hej?
(paus) Mansröst: Har jag kommit till pensionärsförbundet?
Jag: Nej, det har du inte.
Mansröst: Var har jag kommit någonstans då?
Jag: Du har kommit hem till Johanna.
Mansröst: Har jag kommit till Johanna?
Jag: Ja.
Mansröst: Jaha. Jag skulle till pensionärsförbundet.
Jag: Ja, men då har du nog slagit lite fel nummer.
Mansröst: Nej, jag har inte slagit fel nummer.
Jag: Nähä.
Mansröst: Nä, det var telegrafen som kopplade mig och sa att jag skulle komma rätt.
Jag: Jaha. Men då slog nog de fel nummer då.
Mansröst: Jaa... Men det var ju trevligt att jag fick prata med dig istället, Johanna.
Jag: Mmm...
Mansröst: Nog för att jag är gammal, men jag kan i alla fall slå rätt nummer.
Jag: (börjar tröttna) Ja...
Mansröst: Vad ska jag göra nu då?
Jag: Ja, du får nog ringa igen så att de får koppla dig till rätt nummer.
Mansröst: Ja, men vem vet om det blir rätt, det sitter säkert tio tjejer och svarar där. Vem vet vart jag hamnar?
Jag: Ja, nä...
Mansröst: Jaha...
Jag: ...
Mansröst: Nä, vet du, jag tror jag skiter i det här.
Jag: Jaha...
Mansröst: Det får räcka med att jag fick prata med dig! (Klick.)
Och smutskorgen är överfull.
Sängen är obäddad. Många olästa DN och Dagbladet ligger utspridda över halva lägenheten. Ett par räkningar och en årsrapport ligger oöppnade på dörrmattan. En soppåse står i hallen och väntar på att få bäras ut. Köksbänken är full av smutsiga tallrikar, glas, skärbrädor och kastruller. Ballonger ligger här och var på golvet, vilket troligen behövs både dammsugas och moppas. Garderobsdörrarna står påglänt.
Jag är hemifrån långa dagar just nu. I går åt jag middag vid tio. I kväll kom jag hem efter midnatt.
För övrigt undrar jag varför mina grannar, vem/vilka det nu är, har börjat spela musik mitt i natten. Ungefär varenda natt.
Jag är hemifrån långa dagar just nu. I går åt jag middag vid tio. I kväll kom jag hem efter midnatt.
För övrigt undrar jag varför mina grannar, vem/vilka det nu är, har börjat spela musik mitt i natten. Ungefär varenda natt.
Framför speglarna i danssalen
Jag känner mig alldeles mör i benen. Inte nog med att jag har börjat dansa boggie woogie i kväll, jag har dessutom pulsat i nästan en decimeter nysnö till och från dansskolan (promenader på totalt dryga timmen).
Jo, ni läste rätt - jag har börjat dansa igen! Ända sedan jag slutade dansa för sissådär åtta år sedan, har jag velat börja igen. Jag har bara inte tagit tag i det - särskilt efter min operation har jag varit för feg. Men innan jag hann ångra mig den här gången, så var buggproffset mr T och barajagbuggamatören anmälda till steg 1 i boggie woogie. Och gud vad jag har funderat på hur det skulle gå... Visserligen har jag dansat på avancerad nivå, men det var disco/show - jag har adrig någonsin tagit klasser i pardans. Men visst gick det helt okej! Till en början var det galet svårt. Grundstegen är lite annat än disco och bugg, om man säger så. Men efter en och en halv timme behärskade jag till och med hänga med på snurrarna utan att tappa bort mina trippelsteg-trippelsteg-gå-gå.
I morgon byter jag stil och går från boggie woogiens femtiotalsliknande steg och musik, till bodyjamens häftiga moves till den senaste musiken...
"Nej, tack, jag är flexitarian, så just i dag väljer jag bort köttet"
I senaste numret av I Form kan man läsa att det nu finns ett ord för att vara vegetarian på deltid. Då är man flexitarian. Flexitarianismen är tydligen en ny trend från USA som handlar om att kombinera "vegetarianismens sjukdomsförebyggande egenskaper" med proteiner "från en mathållning med kött då och då". Det går alltså ut på att huvudsakligen äta vegetarisk kost och att komplettera det med kött "vid behov". I Forms näringsexpert tycker att det är en fantastisk trend och att flexitarianismen gör att man kan kombinera "det bästa från den vegetariska kosten med det bästa av animaliska livsmedel".
Det där om att flexitarianismen gör att man kan kombinera vegetariskt med kött är ju en märklig formulering. Som om man nu kan välja att äta så bara för att det finns ett ord för det. "Du bestämmer själv hur ofta du vill lägga till kött i din vegetariska diet", skriver I Form. Ja?
Alltså, jag undrar mest vem som har uppfunnit ett namn för fenomenet. Hej, överflödighet. Och grattis till alla hälsofreaks som nu kan verka ännu mer inne och medvetna genom att kalla sig flexitarianer.
Det där om att flexitarianismen gör att man kan kombinera vegetariskt med kött är ju en märklig formulering. Som om man nu kan välja att äta så bara för att det finns ett ord för det. "Du bestämmer själv hur ofta du vill lägga till kött i din vegetariska diet", skriver I Form. Ja?
Alltså, jag undrar mest vem som har uppfunnit ett namn för fenomenet. Hej, överflödighet. Och grattis till alla hälsofreaks som nu kan verka ännu mer inne och medvetna genom att kalla sig flexitarianer.
Mellan två kurser
Jag blir lite stressad av att sova så länge att dagen försvinner utan min närvaro. Men ibland behövs sådana dagar. Som i dag. Gå upp ur sängen kvart över ett. Sitta framför TV:n och äta frukost till det blir mörkt, med DN Söndag i knät. Dega i soffan fram till kvällen. Och som i går. Gå upp ur sängen för sent. Äta bakispizza med grannarna. Dega i soffan med TV-program och film till det blir dags att sova igen. Jag har degat sedan min födelsedagsfest i fredags.
Det är skönt att vara mellan två kurser. Det är skönt att inte plugga - och inte ha dåligt samvete över det.
En timme i kväll spenderades på ki balans tillsammans med fröknarna Stockholm och Gästrikland. Alldeles lagom lugnt. Jag tror vi behövde komma iväg och få andas lite allihopa. I morgon börjar kursen i journalistiska metoder och det lär bli två hektiska månader.
Det är skönt att vara mellan två kurser. Det är skönt att inte plugga - och inte ha dåligt samvete över det.
En timme i kväll spenderades på ki balans tillsammans med fröknarna Stockholm och Gästrikland. Alldeles lagom lugnt. Jag tror vi behövde komma iväg och få andas lite allihopa. I morgon börjar kursen i journalistiska metoder och det lär bli två hektiska månader.
Världens bästa 25-årsdag
Har jag världens bästa vänner eller? Gårdagen blev bra, trots tenta. Dagen började bra redan efter tolvslaget. Innan jag gick och la mig hade jag fått fem grattis och några presenter. Efter tentan firade vi mig med tårta och bål och drinkar och dans och ballonglekar, och Leksandsknäcke som nattmat. Tårtan var det Ica som bjöd på för att det var min födelsedag. Mina roliga vänner hade köpt de roligaste grejerna, bland annat en kopp. Inte vilken kopp som helst, utan koppen ni ser på bilden. Så jäkla rolig grej, liksom de andra grejerna. Världens bästa mormor, åh, vad glad jag blir!
Från vännerna utanför Sundsvall kom egengjorda smycken, godis, lotter, vykort, brev och andra roliga småpresenter med posten. Vad gulliga alla är! Det var längesen jag blev så uppvaktad.
I morse invigde jag koppen. Tack, världens bästa barnbarn!
Jag firar med att skriva tenta i massmedierätt och etik. Kul.
Nu är jag inne på mitt 26:e levnadsår. (Gaaah!)
Och jag är närmare 30 än 20. (Ingen panik, iiiingen panik...)
Jag är dessutom halvvägs till 50. (Aousch!)
Ja, herregud. Åldersnojan som släppte för ett par år sedan är tillbaka. Trots att jag egentligen tycker att 25 låter som en bra ålder, så är det svårt att undvika den där känslan som kommer ibland - att känna sig lite gammal.
Men i dag blir jag inte 25 år gammal. Jag blir 25 år ung, okej?
Fyra överraskningar
Men hej och hå vad roligt det var att se högen på dörrmattan när jag kom hem nyss. Värsta massa fina saker jag har fått med posten! Man skulle ju kunna tro att jag fyller år eller något.
Nästa gång ska jag börja plugga lite tidigare... (Hört den förr?)
Förutom att jag i dag har blivit sekreterare i 2009 års JFS-styrelse (Journalistföreningen i Sundsvall, det vill säga journalisternas och bildjournalisternas linjeförening som ordnar inspark, delar ut Det lite större journalistpriset och ordnar andra skojigheter), vilket känns kul, så har jag faktiskt pluggat på riktigt. I dag var dagen då jag tog tag i tentaplugget, tack vare att jag inte var ensam.Fikatentaplugg med grannarna under fem timmar är extremt lärorikt. Vet ni till exempel vad en puppombudsman eller puppansvarig är? Eller vad det betyder när den där Tobias syns, inte syns eller rent av inte finns? Och visste ni att en ensam kaka kan vara väldigt läskig att ta med sig hem? (Ja, interna och extremt trötta flummigheter, helt enkelt... Men man lär sig på dem.) Vi fyllde på tekannan säkert fyra gånger och vi åt ost och kex och muffins och vi bankade nog in en del i våra skallar under de nästan fem timmarna som vi satt runt mitt köksbord. När dagen började var jag övertygad om att jag kommer att få skriva min första omtenta. Även om jag fortfarande känner så, så är övertygelsen inte riktigt lika stor efter kvällen. Och eftersom jag bara provar ögonskuggor, möblerar om eller stirrar rakt fram när jag försöker plugga på egen hand, så är det att plugga tillsammans som gäller i morgon också. För trots allt ska jag den sista inläsningsdagen försöka satsa på att inte behöva skriva omtenta i februari...
För en vecka sedan var jag på Disneyland Paris
Var ska jag börja? Jag har börjat på det här inlägget tusen gånger och inser att hur jag än försöker beskriva något och vad jag än säger, så kommer jag aldrig att kunna göra en rättvis beskrivning av min upplevelse.Någon gång ska man väl ha besökt Disneyland. Särskilt om man besöker Paris en eller ett par gånger varje år, som jag har gjort de senaste fyra åren. Ändå har jag inte prioriterat den där stora parken. När R och jag nu besökte Paris för tredje gången tillsammans, kände vi att vi inte riktigt visste vad vi skulle göra som vi inte redan gjort. När jag i förbifarten kläckte ur mig att vi ju inte varit på Disneyland, tittade vi på varandra och... jaa, vi åker till Disneyland, bestämde vi. Trots priset. Vi skämtade om att vi säger att vi ger det till varandra i födelsedagspresent. Det var ju trots allt R:s födelsedag vi skulle dit på, och min födelsedag skulle ju inte komma långt efter.
60€ är priset för inträdet. Då får man besöka båda parkerna (Disneyland Park och Walt Disney Studios) under en dag. Svindyrt, tänkte vi, men det får vi ta. Man behöver ju trots allt inte betala något för några attraktioner eller shower där inne. Tåget tur och retur skulle gå på nästan 13€, och med mat skulle det säkert kosta oss närmare 100€. Äsch, vi skyller på våra födelsedagar, tänkte vi.
Så, hur kul kan Disneyland vara för en 33-åring och en 25-åring egentligen? Svar: Jättekul! Hur värt kan det egentligen bara att spendera en tusing på... Disneyland? Svar: Jättevärt! Det var längesedan jag hade så enormt roligt och jag kommer leva på den här upplevelsen länge. Trots bitande kyla hade vi fasligt roligt mellan 10.30-19, då vi var där. Vi känner till och med i efterhand att vi skulle behövt två dagar - en för varje park, för att hinna med allt. Nu har vi inte sett hälften, och då var vi ändå där under lågsäsong där köerna inte var särskilt långa.
Törnrosas slott var imponerande.
Vi åkte flera sagotunnlar som också var fantastiskt imponerande med sina detaljer...
...men som dessvärre är omöjliga att återge på bild.
Det roliga med vårt Disneylandbesök var att vi gick in i saker utan att veta vad det var. Det gjorde att vi gång på gång blev chockade och fick flera hissnande upplevelser. Det är inte så att man ser utanpå exakt vad det är för något. Vi hade fått ett tips från min kompis att vi mååååste åka Space Mountain. Vi gick dit efter en tvårätterslunch och tänkte att det ju inte kan vara så farligt med tanke på alla barn som stod i kön. Om vi säger så här: när vi väl satt i Space Mountain (som visade sig vara en bergochdalbana i en tunnel, som om man åkte i rymden, och inte särskilt barnvänlig) var vi oroliga för att maten skulle komma upp. Men den var riktigt häftig. I efterhand borde jag väl ha tittat lite mer... (Chocken jag fick i början av att det var mörkt och gick väldigt snabbt, gjorde att jag var tvungen att blunda lite.)
Det är kul att vara på Disneyland! Jag hänger med Lumière från Skönheten & Odjuret, och fikar med den franska delikatessen flan och te i en Pinocchiomugg.
Inne på Walt Disney Studios (den andra parken) tog R med mig till något som hette Rock'n'roller coaster starring Aerosmith. Jag kände på mig att den här nog var lite värre än de tidigare attraktionerna. Det var hög musik och i kön blev vi förberedda på att get ready for a crazy ride och jag började andas djupt. Jag skrattade lite nervöst och sa att shit, det här kommer vara läskigt. R sa att vi kan vända och gå ut om jag känner att jag inte klarar det. Äh! fnös jag. Har jag klarat Space Mountain direkt efter maten, så ska jag väl klara det här. I kön förstod jag att det skulle vara en loop också. Okej, okej, det har jag åkt i förr, det är lugnt, försökte jag intala mig själv. När vi var framme vid tåget såg jag hur seriös attraktionen såg ut. När jag satte mig och blev fastspänd ordentligt kände jag hur hårt hjärtat slog. Det här skulle gå fort! Jag ville hålla R i handen, men klarade det inte - jag var ju tvungen att hålla fast mig själv! Framför oss räknade en maskin ner...
...3... hjärtat klappade... 2... djupt andetag... 1...
...och vi skjöts i väg i en sådan fart att jag trodde att jag inte skulle komma ut levande. Jag bannade mig lite för att jag inte hade skickat de där farväl-smsen till mina nära och kära. Stel som en pinne satt jag, blundade och andades in genom näsan och ut genom munnen för att inte gripas av panik. Väskan höll jag fast benhårt med fötterna och jag klarade inte ens av att skrika. Jag var i chocktillstånd i säkert tio sekunder (och det är lång tid för en sån här snabb färd). Sedan klarade jag att öppna ögonen och kände hur härligt det var. Jag kunde nästan njuta, men mina ben kändes som spagetti när jag klev ur. Fast jäklar, den var härlig (ja, faktiskt).
Har ni läst ända hit borde ni få pris. Ni är smarta, för nu kommer höjdpunkten! Den absolut häftigaste grejen var när vi gick in på Hollywood Tower Hotel, även kallat terrorhotellet - som vanligt utan att veta vad det var. Vi hade varit inne på ett sorts spökhus tidigare, där vi fick åka i en hiss och sedan i ett litet tåg, och tänkte att det här väl säkert var ungefär samma sak. Men det här skulle visa sig vara ett spökhotell som inte liknade något annat jag har varit på.
Efter att ha stått i ett rum och fått höra några spökhistorier om hotellet, fick vi köa. Och efter det eviga och lite nervösa köandet blev R och jag tilldelade nummer 4. Öh, jaha? Vi var som levande frågetecken, men efter ett tag öppnades en hissdörr framför oss med omkring tio-femton sittplatser i. Våra rum var klara, fick vi höra. Vi förstod inte så mycket, men gick och satte oss på sätena med nummer 4 på, och spände fast oss i säkerhetsbältena som fanns där. Plötsligt släcktes ljuset, och framför oss trädde dimmiga, kusliga människor fram. Det var som om vi såg spöken rakt framför oss - oerhört häftigt gjort. (Och nej, det går som sagt inte att förklara.)
Plötsligt släpptes hissen.
Och vi föll. Jag vet inte hur många meter. Men rakt ner. I en kolsvart hiss. Det kändes i magen och alla tokskrek, jag såg hur håret på kvinnan framför mig ställde sig rakt upp. Utan att vi hunnit hämta andan, tvärstannade hissen och vi fick se nya saker framför oss. Sedan släpptes hissen igen. På olika våningar fick vi se häftiga och kusliga grejer som i ett rum framför oss. Plötsligt skjutsades hissen upp i lika hög hastighet, den sög¨något oerhört i magen, hissen tvärstannade, väggen framför oss öpppnades och jag hann inte reagera när vi plötsligt andades frisk luft och såg hela Disneyland framför oss. Var det en kuliss?! Vi hann inte reflektera över det häftiga innan vi skjutsades ännu högre upp och fick se samma sak igen. Vi satt utomhus och framför oss, väldigt långt ner på marken, låg Disneyland. Helt galet.
I Hollywood?
Nej, bara på Walt Disney Studios.
Jag har berättat långtifrån hälften. Men som sagt: det går inte att återberätta. Och hur ska jag avsluta det här då? Jag har ingen aning. Förutom att säga: åk till Disneyland! Jag, som inte trodde att jag hade något barnasinne kvar och som inte är särskilt imponerad av tecknade figurer eller ens är något Disneyfan egentligen, älskade det ändå. Trots kylan skulle jag lätt välja att åka dit på lågsäsong igen. På sommaren kommer man knappast under en timme i kötid - och då vet jag inte om man får valuta för pengarna. Stanna i två dagar och ta er tid till att se så mycket som möjligt i båda parkerna. Om ni blir missnöjda - skyll inte på mig, det är helt enkelt er det är fel på då. (Ta gärna med mig i bagaget...)
...3... hjärtat klappade... 2... djupt andetag... 1...
...och vi skjöts i väg i en sådan fart att jag trodde att jag inte skulle komma ut levande. Jag bannade mig lite för att jag inte hade skickat de där farväl-smsen till mina nära och kära. Stel som en pinne satt jag, blundade och andades in genom näsan och ut genom munnen för att inte gripas av panik. Väskan höll jag fast benhårt med fötterna och jag klarade inte ens av att skrika. Jag var i chocktillstånd i säkert tio sekunder (och det är lång tid för en sån här snabb färd). Sedan klarade jag att öppna ögonen och kände hur härligt det var. Jag kunde nästan njuta, men mina ben kändes som spagetti när jag klev ur. Fast jäklar, den var härlig (ja, faktiskt).
Har ni läst ända hit borde ni få pris. Ni är smarta, för nu kommer höjdpunkten! Den absolut häftigaste grejen var när vi gick in på Hollywood Tower Hotel, även kallat terrorhotellet - som vanligt utan att veta vad det var. Vi hade varit inne på ett sorts spökhus tidigare, där vi fick åka i en hiss och sedan i ett litet tåg, och tänkte att det här väl säkert var ungefär samma sak. Men det här skulle visa sig vara ett spökhotell som inte liknade något annat jag har varit på.
Efter att ha stått i ett rum och fått höra några spökhistorier om hotellet, fick vi köa. Och efter det eviga och lite nervösa köandet blev R och jag tilldelade nummer 4. Öh, jaha? Vi var som levande frågetecken, men efter ett tag öppnades en hissdörr framför oss med omkring tio-femton sittplatser i. Våra rum var klara, fick vi höra. Vi förstod inte så mycket, men gick och satte oss på sätena med nummer 4 på, och spände fast oss i säkerhetsbältena som fanns där. Plötsligt släcktes ljuset, och framför oss trädde dimmiga, kusliga människor fram. Det var som om vi såg spöken rakt framför oss - oerhört häftigt gjort. (Och nej, det går som sagt inte att förklara.)Plötsligt släpptes hissen.
Och vi föll. Jag vet inte hur många meter. Men rakt ner. I en kolsvart hiss. Det kändes i magen och alla tokskrek, jag såg hur håret på kvinnan framför mig ställde sig rakt upp. Utan att vi hunnit hämta andan, tvärstannade hissen och vi fick se nya saker framför oss. Sedan släpptes hissen igen. På olika våningar fick vi se häftiga och kusliga grejer som i ett rum framför oss. Plötsligt skjutsades hissen upp i lika hög hastighet, den sög¨något oerhört i magen, hissen tvärstannade, väggen framför oss öpppnades och jag hann inte reagera när vi plötsligt andades frisk luft och såg hela Disneyland framför oss. Var det en kuliss?! Vi hann inte reflektera över det häftiga innan vi skjutsades ännu högre upp och fick se samma sak igen. Vi satt utomhus och framför oss, väldigt långt ner på marken, låg Disneyland. Helt galet.
I Hollywood?
Nej, bara på Walt Disney Studios.
Jag har berättat långtifrån hälften. Men som sagt: det går inte att återberätta. Och hur ska jag avsluta det här då? Jag har ingen aning. Förutom att säga: åk till Disneyland! Jag, som inte trodde att jag hade något barnasinne kvar och som inte är särskilt imponerad av tecknade figurer eller ens är något Disneyfan egentligen, älskade det ändå. Trots kylan skulle jag lätt välja att åka dit på lågsäsong igen. På sommaren kommer man knappast under en timme i kötid - och då vet jag inte om man får valuta för pengarna. Stanna i två dagar och ta er tid till att se så mycket som möjligt i båda parkerna. Om ni blir missnöjda - skyll inte på mig, det är helt enkelt er det är fel på då. (Ta gärna med mig i bagaget...)
Just nu i mitt kök
Fröken Siljan färgar mitt hår och fröken Norrlandsleksing lånar mitt strykjärn. Själv sitter jag och läser högt från en gammal tenta - och inser hur skrämmande lite jag kan. Tre dagar kvar till tenta...
Efter ommöbleringen
Ja, det här med att plugga är ju som bekant lätt att prioritera bort. Jag har precis testat gamla och nya ögonskuggor. Mitt vänstra öga är lila och grönt, och det högra är turkost, orange och svart. Så nu sitter jag här med ögonlock i fem olika färger och lyssnar på Edith Piaf, dricker te och äter mjölkchoklad från Frankrike.
Jag måste nog möblera tillbaka nu...
Internet fungerade inte. Jag såg det som ett tecken till att tvinga mig själv att plugga.
Men istället började jag möblera om. Sedan somnade jag.
Mot Norrland
Laddad för tentavecka och därefter en ny termin och en ny, spännande kurs? Fuck no. Jag vill vara ledig.
Det ska i alla fall bli skönt att komma hem till min lägenhet. Fröken Siljan och hennes karl kommer snart och hämtar mig. Vi tänkte nämligen försöka få in gigantiskt mycket packning samt oss själva i en och samma bil norrut. Jag vet inte hur det ska gå. Jag vet inte ens om det kommer gå...
Resan där inget gick fel
Det här blev första resan som min resekompis R och jag gjort tillsammans där vi varken höll på att missa flyget eller var sjuka. Det här var resan där vi flera gånger skrattade så att vi fick ont i magen. Det var också resan där vi ständigt gick med mössa och halsduk och ändå frös precis hela tiden.
Det här var resan där Paris bjöd på ordentlig vinter.
Det här var resan där en varm löksoppa aldrig varit så välbehövlig.
Det här var resan där rue Mouffetard var vackrare, men kyligare än någonsin.
Det här var resan där vi sista kvällen var så trötta att vi inte orkade ta oss till en restaurang, utan istället åt fransk middag på rummet: baguette, kex, ost, vin, yoghurt och choklad från Monoprix.
Framförallt var det här resan där vi besökte Disneyland. Bilder och text därifrån kommer...
En ångestfylld känsla av att lämna
En minut över elva i dag satt jag på en buss som lämnade Porte Maillot och Paris. Mitt huvud var vänt mot rutan. Jag betraktade utkanten av Frankrikes huvudstad. Himlen var lika blå som när vi landade och den lilla snön låg kvar på trottoarerna. Små, små vågor livade upp Seine. Vi åkte förbi en marknad där det kryllade av människor, och trafiken runt omkring oss rusade som vanligt. En konstig känsla kom över mig. Nästan lite ångestfylld. Jag får den ibland när jag är i Paris. Ibland kommer den när jag anländer, ibland när jag vandrar på kullerstenarna på en trång gata i Montmartre. Ibland när jag lämnar. I dag fick jag den ångestfyllda känslan av att lämna staden, igen. Det är en oerhört märklig känsla, som är både bekant och lite jobbig. Det är snart fyra år sedan jag åkte dit för att lära mig franska. Fyra år sedan. Det är en ganska lång tid. Månaderna i Frankrike känns oerhört avlägsna. Nästan som om det aldrig har hänt.
Paris är inte hemma. Men en gång var det nästan det. Jag känner mig fortfarande trygg när jag kommer dit. Trygg som i att jag vet hur saker och ting fungerar.
Nu är jag hemma igen. Eller är jag det? Jag är i Falun. Och här har jag en dag kvar innan jag åker hem. Till Sundsvall alltså. Om det nu är hemma. Jag antar det. Men man anpassar sig fort - just för stunden skulle lika gärna Falun eller Paris kunna vara hemma. De senaste dagarna har tanken på Sundsvall varit lite ångestfylld. Sundsvall är lika med plugg just nu. Paris är lika med glömma plugg. Falun är något mellanting. Jag lämnar Sundsvall för Falun, Falun för Paris, Paris för Falun, Falun för Sundsvall. Och varje gång är det något som är lite vemodigt.
Fran ett snorkallt Paris
Jag var forvanad nar planet narmade sig marken pa Beauvais igar: Akrarna var vitkladda! Vi landadae i ett snotackt Frankrike med den blaaste vinterhimmel. Aldrig trodde jag val att jag skulle fa se sno tacka Paris gator. Men sa fel man kan ha. Den har gangen ar det vinter pa riktigt. Trottoarerna ar vita santidigt som solen kastar sina stralar pq de hoga husvaggarna i staden. Minusgraderna tar sig dock innanfor kladerna och vi fryser in till margen. Parisarna ser inte ut att vara vana vid kylan. Alla gar omkring med roda nasor och huttrar.
Nar vi anlande Paris med bussen, tog vi en croissant i farten. Efter tva métrobyten, irrande till hotellet, incheckning och extremt mycket irrande och huttrande mellan hotellet i Montparnasse och vart mal rue Mouffetard, nadde vi antligen restaurangen lagom till det blivit morkt. La Fontaine, restaurangen som vi aldrig later bli att lamna fotspar pa, bjod pa en utsokt loksoppa som vanligt. Crème bruléen var forstas inte helt tokig for smaklokarna den heller. Varje gang jag ater crème brulée knackar jag sonder sockerlagret med skeden, precis som Amélie. Jag kan inte lata bli.
Hotellet ligger lite i fel ande av staden och lite for langt fran métron for att vi ska vara helt nojda. Men vi har kul. Och det ar ett vackert januariparis vi befinner oss i. Vi hinner inte besoka mitt Montmartre den har gangen, men efter dagens besok pa Disneyland spelar det ingen roll. Min resekompis R har fatt fira sin fodelsedag i sagornas varld i dag. Helt makalost har det varit. Jag ar normalt inte sarskilt imponerad over varken sagofigurer; tecknat eller andra barnsligheter, men det har... Intrade, tag och mat gick nastan pa en tusing, men jag lovar att det var vart varenda ore. Vi ar tagna. Och glada. Och lite skakiga i benen efter ovantade handelser pa Disneylands terrorhotell. Och vi ar trotta. Vi ska avsluta dagen med chokladbakelse och te pa rummet.
Nar vi anlande Paris med bussen, tog vi en croissant i farten. Efter tva métrobyten, irrande till hotellet, incheckning och extremt mycket irrande och huttrande mellan hotellet i Montparnasse och vart mal rue Mouffetard, nadde vi antligen restaurangen lagom till det blivit morkt. La Fontaine, restaurangen som vi aldrig later bli att lamna fotspar pa, bjod pa en utsokt loksoppa som vanligt. Crème bruléen var forstas inte helt tokig for smaklokarna den heller. Varje gang jag ater crème brulée knackar jag sonder sockerlagret med skeden, precis som Amélie. Jag kan inte lata bli.
Hotellet ligger lite i fel ande av staden och lite for langt fran métron for att vi ska vara helt nojda. Men vi har kul. Och det ar ett vackert januariparis vi befinner oss i. Vi hinner inte besoka mitt Montmartre den har gangen, men efter dagens besok pa Disneyland spelar det ingen roll. Min resekompis R har fatt fira sin fodelsedag i sagornas varld i dag. Helt makalost har det varit. Jag ar normalt inte sarskilt imponerad over varken sagofigurer; tecknat eller andra barnsligheter, men det har... Intrade, tag och mat gick nastan pa en tusing, men jag lovar att det var vart varenda ore. Vi ar tagna. Och glada. Och lite skakiga i benen efter ovantade handelser pa Disneylands terrorhotell. Och vi ar trotta. Vi ska avsluta dagen med chokladbakelse och te pa rummet.
Minus tjugo
"Äta bör man..."
Om jag inte får mat blir jag inte bara grinig, utan allt blir skit.
I dag drack jag en kopp te och åt ett par nötter till frukost (d.v.s. jag åt ingen frukost) och det märks. Just nu är jag nämligen inte ett dugg sugen på att åka till Paris, jag vill definitivt inte plugga, jag har mer tentaångest än vanligt, jag känner mig dum och korkad, jag har till och med tänkt tanken att jag kanske borde hoppa av utbildningen, jag har ingen lust att prata med någon - inte ens skicka ett sms. Kort sagt är jag trött på precis allt.
Jag måste se till att få i mig lunch. Nu.
I dag drack jag en kopp te och åt ett par nötter till frukost (d.v.s. jag åt ingen frukost) och det märks. Just nu är jag nämligen inte ett dugg sugen på att åka till Paris, jag vill definitivt inte plugga, jag har mer tentaångest än vanligt, jag känner mig dum och korkad, jag har till och med tänkt tanken att jag kanske borde hoppa av utbildningen, jag har ingen lust att prata med någon - inte ens skicka ett sms. Kort sagt är jag trött på precis allt.
Jag måste se till att få i mig lunch. Nu.
Varför inte satsa på en bidragshöjning istället?
I slutet av december rapporterade SvD om att fribeloppet för studenter höjs. Det vill säga, studenter ska kunna arbeta mer och tjäna mer pengar utan att förlora studielånet. Fribeloppet höjs från 102 500 kr till 130 000 kr, och den som tjänar mer får bara bidraget reducerat - inte lånet.
Det är väl jättebra att frilbeloppet höjs. Studenter ska givetvis kunna tjäna pengar under sommaren utan att behöva tänka på om de tjänar för mycket för att kunna ta lån under terminerna. Men det största problemet har väl varit att många studenter tvingas jobba även under terminerna för att klara ekonomin? Jag tycker ju att man som student inte ska behöva jobba. Om man studerar heltid, och faktiskt har en utbildning som motsvarar heltidsstudier, så är det näst intill omöjligt att jobba samtidigt. Det ska inte ta emot att börja studera, bara för att ekonomin blir så dålig. Det ska inte vara en klassfråga att plugga. Man ska inte antas ha föräldrar som kan bidra ekonomiskt. Inte heller ska man behöva bo kvar hos sina föräldrar, som jag läste att en privatekonom tipsade om. För det första är inte alla jätteunga när de börjar plugga, så att de kan bo kvar hos (eller flytta tillbaka till) sina föräldrar, och för det andra borde väl studenter ha samma rätt till ett eget boende som alla andra.
Så hur vore det om man höjer studiebidraget en aning, kanske? Eller kanske sänker hyrorna på studentbostäder?
I år har bidraget visserligen höjts litegrann. 113 kr mer får vi i bidrag från och med januari. 113 kr motsvarar väl mat för två-tre dagar, ungefär. Det tackar jag givetvis för, även om det är lite snålt. Lånet har också höjts, med ungefär lika många kronor som bidraget. Det innebär att vi nu får drygt 7800 kr i månaden. Alltid något - men 7800 kr innebär fortfarande att det inte återstår många hundralappar när man har betalat hyra, hemförsäkring, telefon, kurslitteratur, träningskort, busskort, mat, hygienartiklar, kläder och nöjen.
Jag läste någonstans för ett tag sedan att samtidigt som hyror och andra levnadskostnader har stigit de senaste åren, har studenters inkomst stått på i stort sett samma nivå. Hur går det ihop?
Det är väl jättebra att frilbeloppet höjs. Studenter ska givetvis kunna tjäna pengar under sommaren utan att behöva tänka på om de tjänar för mycket för att kunna ta lån under terminerna. Men det största problemet har väl varit att många studenter tvingas jobba även under terminerna för att klara ekonomin? Jag tycker ju att man som student inte ska behöva jobba. Om man studerar heltid, och faktiskt har en utbildning som motsvarar heltidsstudier, så är det näst intill omöjligt att jobba samtidigt. Det ska inte ta emot att börja studera, bara för att ekonomin blir så dålig. Det ska inte vara en klassfråga att plugga. Man ska inte antas ha föräldrar som kan bidra ekonomiskt. Inte heller ska man behöva bo kvar hos sina föräldrar, som jag läste att en privatekonom tipsade om. För det första är inte alla jätteunga när de börjar plugga, så att de kan bo kvar hos (eller flytta tillbaka till) sina föräldrar, och för det andra borde väl studenter ha samma rätt till ett eget boende som alla andra.
Så hur vore det om man höjer studiebidraget en aning, kanske? Eller kanske sänker hyrorna på studentbostäder?
I år har bidraget visserligen höjts litegrann. 113 kr mer får vi i bidrag från och med januari. 113 kr motsvarar väl mat för två-tre dagar, ungefär. Det tackar jag givetvis för, även om det är lite snålt. Lånet har också höjts, med ungefär lika många kronor som bidraget. Det innebär att vi nu får drygt 7800 kr i månaden. Alltid något - men 7800 kr innebär fortfarande att det inte återstår många hundralappar när man har betalat hyra, hemförsäkring, telefon, kurslitteratur, träningskort, busskort, mat, hygienartiklar, kläder och nöjen.
Jag läste någonstans för ett tag sedan att samtidigt som hyror och andra levnadskostnader har stigit de senaste åren, har studenters inkomst stått på i stort sett samma nivå. Hur går det ihop?
Inte studentvänligt - men värt det ändå, har jag hört
I dag var dagen då min reskompis R och jag hade vår traditionella smida-planer-inför-resan-fika. Shopping på Sephora och Bershka samt trerätters inkluderat fransk löksoppa och crème brûlée är en självklarhet, liksom pain au chocolatfika. Men vad ska vi mer göra? Vad finns att se som vi inte redan har sett i Paris och som vi hinner på bara tre dagar?
Jag sitter och tittar i en Parisguide och säger lite eftertänksamt: »Men... Disneyland!?»
Och så var det bestämt.
Jag sitter och tittar i en Parisguide och säger lite eftertänksamt: »Men... Disneyland!?»
Och så var det bestämt.
Koncentrationen, var äääär duuu?
"Utgå från SOU 2006-96 och redogör för detta utredningsuppdrag som givits utredaren..."
Öh. Nej. Det är mycket mer intressant att sitta och lyssna på ringsignaler, boka klipptid, tänka på födelsedagsfest, skriva packningslista, sminka sig...
Och nu: ångest
Mina två senaste dygn i Sundsvall har bestått av... mat. (Okej, annat också, men det innebär mest softning. På hög nivå.) Trerättersmiddag på nyårsafton resulterade i rester som gjorde att det kunde bli tvårätters på nyårsdagen och en enormt god frukost i morse (ett ord: halloumi!).
Här i Falun är det inte alls lika kul. Pluggångest, pluggångest, pluggångest...