barajagjohanna

Nu åker jag till Stockholm, för att stanna i fem dagar. Så länge har inte T och jag setts på nästan två månader. Vi har en del trevliga planer, men jag längtar efter att bara få ligga bredvid. Läsa varsin bok, bara vi ligger så nära att jag känner värmen från hans kropp. Det gör mig lugn. Jag blir uppstressad av ganska lite, medan han är lugn av naturen (läs: norrlänning). Min kroppstemperatur är ganska kall, hans är varm. När jag är pessimist, är han optimist. Vi kompletterar varandra ganska bra.

Något som inte gör mig lugn är att ha en tågtid att passa. Dags att packa ner det sista...

...åker jag till Kreta och slappar vid poolen eller havet. Ville bara säga det.

(Och att jag slår vad om att det är vid ungefär den tidpunkten som solen återvänder till Falun.)

Ringde just en salong i stan och bokade in en ansiktsbehandling till på fredag. Rengöring, peeling, massage, mask, brynplock och lite sånt lät skönt. Tyckte jag var värd det.

Egentligen har jag fem veckor kvar på mitt vikariat, men i dag jobbade jag sista dagen. Det är lika bra att berätta, eftersom ni kommer undra varför jag inte jobbar längre. Jag vill jobba tiden ut, men jag kan inte.

Jag oroar mig för allt. Jag har svårt att organisera flera uppgifter samtidigt. Jag har fått plötsliga gråtattacker. Jag är likgiltig inför det mesta. Jag har fått ångestattacker med ett hjärta som slår hårt och snabbt, andningen speedas upp och jag hyperventilerar nästan. Jag är nedstämd utan att förstå varför. Jag har fått sämre aptit. Jag har alltid spända muskler. Jag är mer tankspridd och glömsk än normalt. Jag tar åt mig av allt. Jag tycker inte att nånting är roligt.

Vi är alla olika. Vissa älskar att ha massor att göra och klarar det hur bra som helst. Jag tycker också om att ha mycket att göra, men jag vet sedan tidigare att jag inte klarar för mycket press. Jag behöver ledig tid. Därför valde jag i höstas att inte ta på mig någon extrakurs eller något, utan vänta och se hur det skulle gå. Trots ett fullspäckat schema gick allt bra, jag hade roligt och trivdes utomordentligt. Till andra terminen tog jag på mig att skriva för studenttidningen och att vara med i styrelsen för journalistföreningen. Och jag hade blivit kär. Allt var på topp och jag körde på. Jag trivdes med mitt fullspäckade schema både i och utanför skolan.

Sedan blev det vår. Värmen kom och nya planer började smidas, vilka satte griller i huvudet på mig. Utåt var allt fortfarande på topp, men i kroppen höll något på att hända. Plötsligt en dag kom jag hem från skolan och grät, utan att egentligen förstå varför, och utan att kunna sluta. Där förstod jag nog innerst inne att allt inte var helt bra, men jag kunde inte riktigt förstå vad det var - och jag körde vidare. Men det hände igen. Inte lika ordentligt, men gråtattacken kom i samband med en stressig helg där jag försökte få ihop en artikel som jag tyckte var värdelös. Inget jag skrev dög. Plötsligt hade jag höga krav på mig själv också, något jag tidigare inte haft på samma sätt.

Sommaren närmade sig och jag fick ett sommarvikariat på en tidning, i hela tio veckor, som jag med glädje tackade ja till. Samtidigt kände jag hur hela jag skrek efter att få vara ledig. Ingenting var roligt längre. Jag ville inte gå ut och festa och jag orkade varken ta beslut om vilken middag jag skulle äta eller var jag skulle träffa en kompis. Sommaren kom, skolan slutade och jag hade en ledig vecka innan jobbet skulle börja. Jag flyttade till föräldrarna i Falun, började jobba, insåg plötsligt vilka krav jag hade på mig själv och efter några veckor på sommarvikariatet, som jag trivdes på, blev allt värre. När jag insåg att jag måste göra något, sa jag upp mig från styrelseposten i journalistföreningen och jag började avboka alla planer för eftermiddagar och helger. Allt som kändes det mista jobbigt, struntade jag i. Men det räckte inte. Jag orkade inte göra mitt yttersta och jag var sällan glad. Efter fyra veckor bröt jag ihop värre än någonsin. Och insåg: jag måste göra något innan jag faller ihop.

Det kan vara tungt att erkänna, särskilt för sig själv, men jag har de flesta stress- och utmattningssymptomen. Vid flera tillfällen har jag läst och hört att jag måste ta dem på allvar och lyssna på min kropp. Men det är svårt att veta vad man ska göra. När de fysiska symptomen kom, hjärtklappningarna och andningssvårigheterna, blev jag rädd för mig själv och förstod att det här inte var bra. Kompisar som varit med om samma sak sa åt mig att jag måste göra något nu.

Jag hade redan långt där inne tänkt tanken utan att erkänna det för mig själv. Men tiden kom tiden då jag insåg att jag inte klarar att jobba resten av sommaren om jag ska överleva en höst av heltidsstudier. Det tog några dagar att vänja mig vid tanken och att komma över stoltheten, men till slut pratade jag med chefen - svimfärdig och illamående av nervositet och livrädd för att bryta ihop och inte bli tagen på allvar. Men min chef tog mig på allvar (kanske tack vare en rejält darrande röst och underläpp). I samråd med henne hade jag tänkt att försöka få jobba bara fyra veckor till, men hon såg mig, och något motvilligt beslutade vi att jag bara jobbar veckan ut. Resten av dagen var jag oerhört lättad. Det var som om tusen kilo släpptes från mina axlar. Men fortfarande finns stoltheten kvar. Jag vill  ju inte lämna stället. Jag vill ju ha jobbat de där tio veckorna. Och tankar finns att jag inte är tillräckligt bra eftersom jag inte klarade det. "Alla andra" klarar trycket, varför gör inte jag det? Någonstans vet jag att jag har handlat rätt och att jag har varit modig, men känslan av att vara lite svag och misslyckad ligger och gnager. Och det allra jobbigaste är att känna sig misstrodd. För om man inte bryter ihop offentligt, då verkar inte många som tar en på allvar.

Nu vet ni. Det här blev för långt och jag har tvekat tusen gånger innan jag publicerade det här. Dels är jag rädd att bli för privat och dels kan det kännas jobbigt att hela världen kan läsa detta. Men samtidigt vill jag berätta. För att få någon slags förståelse och för andras skull - för jag är övertygad om att jag inte är ensam i universitetsvärlden (eller i övriga världen för den delen), på mitt eget universitet eller ens i min egen klass, om att bli så här.

Kanske är det för att jag plötsligt är inne i en period där jag klarar av att koncentrera mig på en bok, eller så är det just den här boken som fångade mig ordentligt... Hur som helst är det en fantastisk känsla att märka att en bok har fångat en så bra att man kommer på sig själv med att skratta till, med att få en gråtklump i halsen eller med att känna ångest, lycka och sorg. Att byta känslor från ett uppslag till ett annat av en berättelse som handlar om bandet mellan en far och en son och hur det är att växa upp med en pappa som är så gammal att han inte orkar lika mycket som andra pappor. Det är en trevlig upptäckt att komma på sig själv att bara bläddra, sida efter sida, bara läsa vidare utan att vilja pausa.

Skynda att älska,  Alex Schulmans självbiografi, är en sådan bok.

...hoppat över morgonmötet och intervjuat en frisör istället.
...skrivit personporträtt.
...intervjuat skadedjurstekniker och annat folk och därmed fått reda på grejer om skadedjursbekämpning.
...skrivit en artikel om skadedjursbekämpning.
...börjat läsa Anna Gavaldas senaste bok på lunchen.
...ätit kladdkaka och mjukglass med min barndomsbästis som är gravid i femte månaden.
...pratat om bäbisar och om gamla kompisar.
...sett en leende kille i en bil köra förbi och vinka och insett att det var frisören från i morse som glatt hälsar på mig.
...köpt folköl till min barndomsbästis storasyster eftersom min barndomsbästis inte ville göra det med bäbismage.
...träffat fröken Fjällen på Hemköp.
...träffat en tiomånadersbäbis som jag inte sett på över ett halvår.
...haft huvudvärk, troligen på grund av åskluft.
...tyckt om mitt jobb och människorna på redaktionen.
...längtat till på fredag.
...känt mig ganska nöjd (!) med det jag har presterat.