Allt var på topp och jag körde på.

Egentligen har jag fem veckor kvar på mitt vikariat, men i dag jobbade jag sista dagen. Det är lika bra att berätta, eftersom ni kommer undra varför jag inte jobbar längre. Jag vill jobba tiden ut, men jag kan inte.

Jag oroar mig för allt. Jag har svårt att organisera flera uppgifter samtidigt. Jag har fått plötsliga gråtattacker. Jag är likgiltig inför det mesta. Jag har fått ångestattacker med ett hjärta som slår hårt och snabbt, andningen speedas upp och jag hyperventilerar nästan. Jag är nedstämd utan att förstå varför. Jag har fått sämre aptit. Jag har alltid spända muskler. Jag är mer tankspridd och glömsk än normalt. Jag tar åt mig av allt. Jag tycker inte att nånting är roligt.

Vi är alla olika. Vissa älskar att ha massor att göra och klarar det hur bra som helst. Jag tycker också om att ha mycket att göra, men jag vet sedan tidigare att jag inte klarar för mycket press. Jag behöver ledig tid. Därför valde jag i höstas att inte ta på mig någon extrakurs eller något, utan vänta och se hur det skulle gå. Trots ett fullspäckat schema gick allt bra, jag hade roligt och trivdes utomordentligt. Till andra terminen tog jag på mig att skriva för studenttidningen och att vara med i styrelsen för journalistföreningen. Och jag hade blivit kär. Allt var på topp och jag körde på. Jag trivdes med mitt fullspäckade schema både i och utanför skolan.

Sedan blev det vår. Värmen kom och nya planer började smidas, vilka satte griller i huvudet på mig. Utåt var allt fortfarande på topp, men i kroppen höll något på att hända. Plötsligt en dag kom jag hem från skolan och grät, utan att egentligen förstå varför, och utan att kunna sluta. Där förstod jag nog innerst inne att allt inte var helt bra, men jag kunde inte riktigt förstå vad det var - och jag körde vidare. Men det hände igen. Inte lika ordentligt, men gråtattacken kom i samband med en stressig helg där jag försökte få ihop en artikel som jag tyckte var värdelös. Inget jag skrev dög. Plötsligt hade jag höga krav på mig själv också, något jag tidigare inte haft på samma sätt.

Sommaren närmade sig och jag fick ett sommarvikariat på en tidning, i hela tio veckor, som jag med glädje tackade ja till. Samtidigt kände jag hur hela jag skrek efter att få vara ledig. Ingenting var roligt längre. Jag ville inte gå ut och festa och jag orkade varken ta beslut om vilken middag jag skulle äta eller var jag skulle träffa en kompis. Sommaren kom, skolan slutade och jag hade en ledig vecka innan jobbet skulle börja. Jag flyttade till föräldrarna i Falun, började jobba, insåg plötsligt vilka krav jag hade på mig själv och efter några veckor på sommarvikariatet, som jag trivdes på, blev allt värre. När jag insåg att jag måste göra något, sa jag upp mig från styrelseposten i journalistföreningen och jag började avboka alla planer för eftermiddagar och helger. Allt som kändes det mista jobbigt, struntade jag i. Men det räckte inte. Jag orkade inte göra mitt yttersta och jag var sällan glad. Efter fyra veckor bröt jag ihop värre än någonsin. Och insåg: jag måste göra något innan jag faller ihop.

Det kan vara tungt att erkänna, särskilt för sig själv, men jag har de flesta stress- och utmattningssymptomen. Vid flera tillfällen har jag läst och hört att jag måste ta dem på allvar och lyssna på min kropp. Men det är svårt att veta vad man ska göra. När de fysiska symptomen kom, hjärtklappningarna och andningssvårigheterna, blev jag rädd för mig själv och förstod att det här inte var bra. Kompisar som varit med om samma sak sa åt mig att jag måste göra något nu.


Jag hade redan långt där inne tänkt tanken utan att erkänna det för mig själv. Men tiden kom tiden då jag insåg att jag inte klarar att jobba resten av sommaren om jag ska överleva en höst av heltidsstudier. Det tog några dagar att vänja mig vid tanken och att komma över stoltheten, men till slut pratade jag med chefen - svimfärdig och illamående av nervositet och livrädd för att bryta ihop och inte bli tagen på allvar. Men min chef tog mig på allvar (kanske tack vare en rejält darrande röst och underläpp). I samråd med henne hade jag tänkt att försöka få jobba bara fyra veckor till, men hon såg mig, och något motvilligt beslutade vi att jag bara jobbar veckan ut. Resten av dagen var jag oerhört lättad. Det var som om tusen kilo släpptes från mina axlar. Men fortfarande finns stoltheten kvar. Jag vill  ju inte lämna stället. Jag vill ju ha jobbat de där tio veckorna. Och tankar finns att jag inte är tillräckligt bra eftersom jag inte klarade det. "Alla andra" klarar trycket, varför gör inte jag det? Någonstans vet jag att jag har handlat rätt och att jag har varit modig, men känslan av att vara lite svag och misslyckad ligger och gnager. Och det allra jobbigaste är att känna sig misstrodd. För om man inte bryter ihop offentligt, då verkar inte många som tar en på allvar.

Nu vet ni. Det här blev för långt och jag har tvekat tusen gånger innan jag publicerade det här. Dels är jag rädd att bli för privat och dels kan det kännas jobbigt att hela världen kan läsa detta. Men samtidigt vill jag berätta. För att få någon slags förståelse och för andras skull - för jag är övertygad om att jag inte är ensam i universitetsvärlden (eller i övriga världen för den delen), på mitt eget universitet eller ens i min egen klass, om att bli så här.


Kommentarer
Postat av: Annika

Nej, du är inte ensam, långt ifrån. Så fantastiskt himla bra av dig att skriva det här. Du är så mycket modigare än jag någonsin skulle drömma om att vara. Har också skrivit inlägg som jag aldrig publicerat för att försöka förklara, men inte klarat av det. Du gjorde det absolut enda rätta och du förjänar verkligen ledig tid nu. Ta hand om dig så bra det går nu. Och jag finns här dag som natt om du skulle vilja prata.

2009-07-17 @ 21:37:58
Postat av: barajagjohanna

Annika: Tack, tack och tack. Det här inlägget började jag skriva på redan innan jag bestämde mig för att prata med min chef... i en dryg vecka har jag funderat och funderat på om jag verkligen borde publicera det... Att vara ledig nu känns i alla fall skitkonstigt, men så himla rätt.

Postat av: Lilo

Johanna, Johanna. Du har gjort rätt och du ska absolut inte skämmas utan snarare vara stolt över att du vågade prata med din chef, stolt över att du vågade publicera det här inlägget! Vi är alla olika och alla tål inte lika mycket stress – så är det, och det är inget konstigt med det. Njut av ledigheten nu, samla krafter och energi och ha INTE dåligt samvete. Du är en duktig journalist – som behöver semester. That's it. Lycka till vännen! Kram!

2009-07-18 @ 00:15:28
URL: http://andras-ord.blogspot.com
Postat av: Sofia

Hej Johanna! Jag tycker du gjorde HELT RÄTT och du är jättemodig som vågar prata om det. Det är en stor press på oss i dagens samhälle att man ska klara allt och att vara sönderstressad är något som nästan är lite 'trendigt'. Bra gjort att du i stället väljer att ta hand om dig själv och stå mot både pressen.



Jag själv gör ju min praktik på ett sjukhus, började med att göra en dag i veckan, men efter att ha jobbat över 30 timmar i veckan, plus allt plugg kände jag att jag inte orkade längre. Jag klarade inte av att sitta i gruppterapi och lyssna på bristna hjärtan, sexual abuse och misär i en hel dag. Så jag pratade med min supervisor och nu gör jag bara en halv dag i veckan, och det är jätteskönt!



Ha en härlig semester nu

Kram

2009-07-18 @ 11:05:37
URL: http://missionsparkle.blogspot.com
Postat av: lisa

Gumman, jag är stolt över dej - var det du också.

Nu får du tid till dej själv, bygga upp en del av det som gått förlorat. Se inte det som ett misslyckande utan som en investering i dej själv.

Ta hand om dej, vi är ju många som älskar dej och vill ha en glad och välmående Johanna som vågar visa det hon känner inombords.

2009-07-18 @ 11:05:55
URL: http://jagarenstjarna.blogg.se/
Postat av: Niklas (fd Hans Ångest)



Modigt och moget att berätta! Tycker du har en självinsikt utöver det vanliga!



Jag tror du att du - i jämförelse med den stora majoriteten - lägger ner mycket mycket mer energi och kraft i allt du gör. Då är det inte konstigt att du bränner ut dig.



Jag tror du måste lära dig att inte satsa 350 procent. Det gör nämligen ingen annan...

2009-07-18 @ 13:17:36
Postat av: Oscar

Du gjorde rätt.

2009-07-18 @ 15:32:26
Postat av: Karro

Det är STARKT att inse att man inte kan var stark hela tiden! Otroligt bra att du lyssnar på signalerna. Jag vet vad som händer när man inte gör det. Är ändå glad för din skull!

2009-07-18 @ 20:52:24
Postat av: Fröken Lappland

Du gjorde helt rätt! Och du är verkligen inte ensam om att känna som du gör! Det är modigt av dig att berätta, och att ta tag i problemet innan det går för långt! Ha nu en skön och välförtjänt semester! <3

2009-07-18 @ 22:12:46
URL: http://lina-marie.blogspot.com
Postat av: Veronika

Jag tyckte inte de korta raderna stämde överens och nu har jag fått en förklaring. Jag är stark anhängare till att studenter borde ha rätt till semester. Men nej, man förväntas klara av året runt i flera år utan semester. Vila upp dig nu så du orkar med skolan.

2009-07-19 @ 08:07:28
URL: http://sagoslott.wordpress.com
Postat av: Fröken siljans Grandmother

Mormor Joppe, lilla gumman!!! Jag brukar titta in på din sida ibland och tycker du är väldigt väldigt duktig och pretentiös. Har faktiskt ställt mig frågan: Hur länge går det att köra i detta tempo? Du är inte ensam, har själv jobbat med människor i din situation. Räddningen för dig kan vara att du insåg och agerade i tid innan det gått föör långt.

Ta nu vara på din ledighet.Släpp alla måsten, försök att bromsa när du märker att det går för fort(svårt,jag vet) Du har vänner som kommer att stötta dej.

Lycka till!

2009-07-19 @ 11:52:58
Postat av: Ida

Jag är så stolt över dej gumman min! Du är jättemodig som tagit beslutet om att vara ledig resten av sommaren och du är supermodig som publicerar det här för hela världen. Någon blir alltid hjälpt. Främst av känslan att man inte är ensam.



<3

2009-07-19 @ 21:22:22
Postat av: barajagjohanna

Oj, tack för all respons!



Sofia: Att det är trendigt är sjukt. Jag kan förstå till en viss gräns att det är lite trendigt att ha mycket på sitt schema och hej och hå, men oj vad viktigt det är med fritid...



Niklas: Min uppfattning är inte att jag lägger ner så mycket tid och kraft i allt. Men kanske... jag lägger nog ner en hel del tankeverksamhet i allt, och det tär ju också förstås.



Veronika: Idag tog jag för första gången följande ord i min mun: "Studenter borde också få någon sorts betald semester." För jävlar vad vi borde det! Och nä, de korta raderna är nog ett resultat av brist på ork, lust och inspiration.



Fröken siljans Grandmother: Vad kul att du kommenterar. :) Tack för tipsen. Ska verkligen försöka ta åt mig och släppa måsten och säga stopp när det inte funkar. Det är skitsvårt, men jag förstår att jag måste.

2009-07-19 @ 21:24:03
URL: http://barajagjohanna.blogg.se/
Postat av: Angie

Vad mer behöver jag säga, när du redan fått så många fina ord? Kan inte annat än instämma. Vila upp dig ordentligt nu, vännen! PUSS

2009-07-20 @ 08:42:46
Postat av: Camilla

Du är bra Johanna! Du vet redan vad jag tycker :)

2009-07-20 @ 12:09:59
URL: http://xccc.blogg.se/
Postat av: Lisa

"Alla andra" orkar inte heller. I den branschen du är i är det dessutom en enorm press och stor konkurrens. Du är modig som vågade ta en paus och som vågade berätta om det. Återhämta dig nu och känn ingen ångest! Det kommer att komma en massa fler chanser och nu behöver du bara vila upp dig så att du orkar ta dig an dem senare.



Ha det bra!



Kram

2009-07-20 @ 22:03:09
URL: http://lisasbetraktelser.blogspot.com
Postat av: Hanna

Det är lätt att köra ett högre tempo än vad man egentligen klarar av under studierna. Satsar man bara liiite mer, så kommer betyget bli bättre. Och bara en kurs till. Och ett uppdrag utöver det. Och träningen!



Sedan jag kom ut i arbetslivet har jag fått lära mig att "tillräckligt bra" faktiskt räcker. Allt kan inte bli perfekt. Det är framför allt inte värt att riskera hälsan för det.

2009-07-21 @ 08:45:42
Postat av: Therese

Du är modig som både berättar om detta och tar en paus. Mycket bra beslut. Hoppas allt känns bättre. Det är lätt att ta på sig för mycket och sen inte orka. Det är svårt men nyttigt att lära sig säga nej och prioritera tid att göra ingenting. Alla behöver nog det. Hoppas allt känns bättre. Stor kram

2009-07-22 @ 15:39:59
URL: http://iutlandet.blogspot.com
Postat av: Anonym

bra att vila kroppen ibland. <3

2009-07-22 @ 15:56:45
URL: http://lovisanordlund.blogg.se/
Postat av: sandra

saandwitchen.blogg.se

Kom in och läs!!!!!

2009-07-22 @ 16:46:24
URL: http://saandwitchen.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback