barajagjohanna

1. Folktomt. På bussen i morse satt en person: jag. Bara jag.
2. Nyhetstorka. Redaktionen har inte mycket att göra. För att ha något att göra över huvud taget ska jag göra mitt fjärde cafétest i eftermiddag. Annars får vi själva försöka komma på saker att skriva om. Olika sommarlovsaktiviteter för barn pågår dock hela tiden och är plötsligt väldigt heta nyheter.
3. Inget svar. Människor är inte anträffbara. "Personen du söker är ledig. Åter den 10 augusti."

Efter middagen tog jag med mig min bok ner till bryggan och satt där och läste i kvällssolen. De enda ljuden jag hörde var vågorna som sköljde in mot stenarna och strandkanten, fåglarna som kvittrade i träden och båtmotorerna från motorbåtarna som körde förbi. Dessa stilla, rofyllda sommarkvällar på bryggan är en sådan kontrast mot hur mina dagar sett ut i ett läsår, och jag tror att jag behöver dem.

En fotograf har lärt mig att försöka tänka att varje jobb är ett viktigt jobb. För så är det ju. Även om jag inte intresserar mig för det jag ska bevaka, så finns det ju andra människor som tycker att det både är viktigt och intressant. Mitt första jobb i dag var ett sådant jobb som jag knappt hade behövt tänka ut frågor till innan, eftersom det var så intressant (allt var min idé). Dagens andra jobb var tvärtom – personligen kunde jag inte varit mer ointresserad. Men då gäller det att påminna sig själv igen: Varje jobb är ett viktigt jobb.

Nyhetschefen: Ja, just ja, ingen jobbar på midsommarafton. Ni har fått mail om det. Schemat var fel.

Under morgonbönen (det betyder morgonmöte för er som inte är journalistiskt insatta) i morse var vi en nyhetschef, en kriminalreporter, två allmänreportrar (jag var en av dem) och en fotograf. Både kriminalreportern och den andra allmänreportern hade saker att göra, så det var jag som fick ta jobben. Ja, hoppsan, jag praktiserar visst inte på tidningen längre. Jag jobbar där på samma villkor som de andra. Det blir dock egentligen  inte är så stor skillnad mot praktiken. Skillnaden är mest att mina artiklar inte läses igenom innan de går i tryck, vilket är lite läskigt. Men den största skillnaden är förstås att jag får lön för slitet. Det  är bra.

Jag är hungrig, men har ingen matlust. Jag känner mig nervös och kroppen beter sig precis som om jag skulle på en första dejt, så där att jag är så nervös att jag bara vill vända om, gräva ner mig i sängen och sova bort nervositeten. Men en första dejt är det ju inte riktigt jag ska iväg på... Jag kanske bara har resfeber. Varför jag nu skulle ha det. Nåväl.

Att det fortfarande är färglöst och blött ute spelar ingen roll. Det här är dagen som ska bli den bästa på min lediga vecka. Det är dags att åka mot hufvudstaden.

Utanför fönstret är det färglöst. Löven på björkarna tycks inte vara lika gröna som i går och blommorna verkar inte dofta lika starkt i dag. Några planer för dagen finns inte. Meningslöst. Så uppfattar jag en dag utan planer. För en vecka sedan längtade jag efter i dag - en dag utan planer var enormt efterlängtad och tycktes obeskrivligt skön. I dag är den dagen ångestladdad och nästan lite stressande.

(Varför tror vi alltid att gräset är grönare på andra sidan?)

När jag efter en mardröm slog upp ögonen i morse skymtade jag regnet bakom de mörka persiennerna. I dag borde jag skriva, tänkte jag. Men mitt Worddokument är fortfarande tomt.

Min plan är att träna i sommar. Jag kommer ju ändå inte ha överdivet mycket att hitta på efter jobbet, så jag kan väl lika gärna träna. Jag vet ju att jag mår bäst när jag tränar mycket. Så, i dag började jag. Ett sommarträningskort inhandlades och ett styrkemedelpass genomfördes.

Något som jag tänkte på när jag studsade omkring där på golvet var hur olika det kan vara i olika städer. Jag har sagt det förr, men nu bevisades det ännu mer: det är en enorm skillnad mellan Friskis & Svettis i Falun och Friskis & Svettis i Sundsvall. Trots att utbudet och lokalerna är lite bättre i Sundsvall, så är de slagna av Falun på alla andra plan. Slagna med hästlängder.

Här i Falun är det ingen ledare som inte kämpar. I Sundsvall kunde jag nämligen se ledare som inte tog ut sina egna rörelser och som körde ett halvdant pass. Här är ledaren ofta den som är mest svettig när passet är slut. Här ler många ledare, de peppar och de har ofta bra och ordentliga rörelser som passar bra till musiken. Musiken, ja! Till skillnad från Sundsvall, är musiken ofta medryckande här. Och under terminens gång byts låtar ut mot nya hits. Deltagarna på passen är förstås väldigt olika sorters människor även i Falun. Men en stor skillnad mellan Sundsvall och Falun är att i Sundsvall bär många deltagare stora och gamla t-shirts, cykelbyxor från 90-talet och några har jag till och med sett träna i jeans. Visst finns det undantag, men det ser ut som om många människor inte ens bryr sig om att försöka bli svettiga. När jag stod där på träningsgolvet i dag la jag märke till att faluborna såg ut som om de faktiskt var på ett träningspass. De hade riktiga träningskläder (nåja, de flesta) och de kämpade. Precis som det ska vara.

Om man vill leva i ett demokratiskt samhälle, tycker jag att det är en plikt att rösta när tillfälle ges. Den meningen kan ju tyckas klyschig, men samtidigt är den sann. Det är lätt att skylla på att man inte har fått tillräckligt med information - och så kan det givetvis vara. Men samtidigt måste det också vara varje medborgares skyldighet att själv sätta sig in i frågorna.

Därför har jag i dag besökt Rådhuset i Falun och för fjärde gången i mitt liv (förtids)röstat!

Jag trodde inte att det skulle vara kö till förtidsröstningen. Men det var det. Något annat som jag förvånades över vad röstdeltagarnas ålder. Majoriteten av människorna jag såg var förmodligen mellan 25-30 år, vilket är mycket yngre än vad jag hade räknat med. Det här kan bli spännande...

Jag tog fram mina favoritsommarbyxor ur garderoben häromdagen. Ve och fasa när jag upptäckte det hemska - de verkar ha krymt sedan förra sommaren! Hrm. Jättekonstigt. Krympa i garderoben?! Jag fattar ingenting.